Ha skoj tillsammans medan ni använder era gåvor till att välsigna andra

Facebook och slösurfande - På jakt efter känslor

KOLUMN. Livet måste väl vara individens värdefullaste tillgång. Men vad lönar det sig att göra av tiden man har i livet? Skall man följa känslorna?

Först och främst kan det vara värt att sätta sig ner en stund och grubbla vilka erfarenheter av livet man redan har samlat på sig.  Vad i livet påverkat ens känslor positivt och vad negativt?
Kan man då bedöma om känslor är bra vägvisare i livet? Åtminståne är det trevligare att leva med positiva känslor, men vissa positiva känslor ger i längden upphov till negativa. Som exempel: Positiva känslor som uppkommer när ett behov tillfredställs kan bytas till negativa när behovet övergått till ett begär. Matbehovet kan övergå till ett närmast okontrollerbart begär med tråkiga konsekvenser. Behovet efter andra materiella tillgångar kan också eskallera till ett begär efter rikedomar och överflöd.
Men också sociala behov som kan övergå till besvärliga begär. De flesta kan säkert hålla med om att det är en skön känsla att bli bekräftad, uppskattad och älskad.  Strävan efter dessa upplevelser kan ligga bakom mycket av ambitiösa personer.
Människan är helt genialiskt skapad, vacker, intelligent och fullastad
med gåvor. Men knappast någon är nöjd med att själv tycka det. Man vill att andra också skall hålla med. Det är inte sökt att föreställa sig att elitstuderanden, karriärspersonen, politikern, pastorn, poeten eller artisten ser fram emot hur han blir bemött när han presenterar sig i glansen av sitt verk. Allmänheten har ofta nytta av dessa individers strävan och längtan.
Vid första anblicken verkar det inte spela någon roll för allmänhetens nytta om motivet för personens ambition är sociala "egoistiska" behov eller den givande osjälviska kärleken. Men det är troligen någonstans här som behovet riskerar att bli begär. Tävlingsmänniskan, besserwissern, maktmänniskan, avundsjuke manipuleraren och farisén duger som exempel på när begäret slår ut i blom. Uppskattningen man fått räcker inte, man vill dessutom begränsa uppskattningen andra får. Det här låter väldigt dramatiskt och otäckt, men allt detta verkar ingå i människans natur. Fråga de flesta föräldrar med en ett- till treåring som får ett lillasyskon.
En lösning är att be Fadern om att få mera kärlek till sin nästa. Så mycket som man älskar sig själv är det meningen att man älska sin nästa. När hjärtat är fyllt med Guds kärlek är det mycket lättare att vara vänlig och omtänksam och det är dessutom skönt.
Vad skall man göra om man har en gåva, men som ingen vet om? Eller jobbigare, om man har en gåva och kanske till och med en uppgift i församlingen som någon annan tog?
Gå vidare, träna dina gåvor och ge dem åt någon annan som värderar dem. Du har dina gåvor av en anledning och det är att du kan göra andras liv gladare och bättre och på det sättet också få mening i ditt liv. Du behöver inte använda de etablerade kanalerna och låt inte människopåhittade strukturer sätta stopp för din kreativitet.
Sist men inte minst. Ett tips från monitor-stirraren: Skär ner på ostrukturerad Internet- och mobiltelefonanvändning till förmån för riktigt umgänge med riktiga människor. Hitta på nåt skoj och gör något viktigt tillsammans. Kanske dags för att omsätta missionsbefallningen?
Vem kommer med på en höstresa till södern?