Mitt Vittnesbörd...

ALLMÄNT.

Jag uppdaterade lite detaljer i denna mitt livs största och viktigaste berättelse, vittnesbörd. Är det något jag vill lämna efter mig till denna värld så är det just detta vittnesbörd.

Jag dog, och fick ett nytt liv, ett underbart evigt liv. Läs om mitt möte med Jesus, mitt vittnesbörd:

Det finns förståss mycket att berätta, jag skulle kunna berätta i timmar och dagar. Men jag får väl försöka hålla mig till det väsentligaste. När jag var 3 år gammal så sa min mamma, nejdå nu skojar jag. Vi går längre fram i tiden.

När jag var 30 år gammal, ja då var året 1995. Det året umgicks jag med några kristna som jag hade blivit bekant med. Jag hade flyttat omkring en hel del då jag studerade på olika orter, men det året hade jag ganska nyligen flyttat tillbaka till min hemstad Borås.

Jag hade våren -95 precis blivit klar med 4 års Högskolestudier. På examenspappret stod det fil.kand. Kulturvetarlinjen. Mitt huvudämne var Litteraturvetenskap, annat jag hade läst var filosofiska och kulturvetenskapliga ämnen, filmvetenskap, språk, sammanlagt blev det 154 högskolepoäng (motsvarar i nuvarande räknesätt 231 poäng).

Allmänt betraktades jag som s k intellektuell, jag hade studiekamrater som jag brukade träffa på fik och diskutera t ex en kaffekops existensiella grunder eller hur bäst fixa världsproblemen. Olika filosofier och ideologier var också typiska samtalsämnen, och så förståss kulturella och konstnärliga spörsmål. Böcker hade jag läst hundratals, naturligtvis litterära, vetenskapliga, konstnärliga och filosofiska verk, men faktiskt aldrig Bibeln annat än det minimala som förekom i studiematerialet. Såhär hade jag tillbringat de senaste 10 åren, mitt sökande efter svar på tillvaron började vid ca 20 års ålder.

Helt färdig blev jag alltså med studierna våren -95. Mitt liv i övrigt var inget speciellt, inte särskilt svårt, bara som de flesta vid den åldern som inte har egen familj. Festade en hel del, särskilt sommartid var det mycket krogbesök, faktiskt sista 2 åren blev det lite väl mycket men fortfarande inte så mycket att det blev ett problem, men väl om jag fortsatt några år till så hade det nog blivit ett svårt problem. Jag levde ett ungkarlsliv med allt vad det innebar av struliga förhållanden. Jag var en ganska så vanlig hednisk syndare med både kortsiktiga och långsiktiga förhoppningar om lycka och välmående på olika sätt, var egoistisk som de flesta, kunde behandla andra själviskt och utan hänsyn, förtalade lite lagom sådär som de flesta gör, ljög då nöden så krävde o s v, ja ni vet själva hur det är i ett vanligt liv utan Gud.

Nåväl, jag hade alltså fått kristna bekanta, eftersom jag flyttat runt en hel del så hade jag inte naturligt en massa vänner annat än i studievärlden. I hemstaden var det faktiskt väldigt svårt att få kamrater, jag umgicks med en barndomsvän som jag festade mycket med tillsammans med de grabbgänget han umgicks med. Därför var det tacksamt för mig att finna dessa kristna bekanta, de var liksom mer nyttiga för hälsan, superi och festande bryter faktiskt ner hälsan fysiskt och psykiskt.

Hur kunde jag me' att umgås med sådana där kristna? Ja, jag hade alltid sedan barnsben haft respekt för kyrkan och de kristna, detta trots att jag kom från ett arbetarhem med socialistiska värderingar där Gud, Jesus och Evangelium aldrig kom på tal. Visst tyckte jag att de kristna var underliga och kanske lite bakom flötet, och jag kunde argumentera emot dem. Men det märkliga var att deras ord fastnade i mig, de var sådana där radikala kristna som vittnade rakt och kraftfullt till mig om Jesus, att Han dött för mig, att Han tog och sonade mina synder på Korset av kärlek till mig, de talade om att få frid med Gud, att komma in i gemenskap med levande Gud, det var Himmel eller Helvete och hela Evangeliet rakt på sak liksom. Det blev stunder jag oförklarligt nog blev oproffsigt arg och rent av rasande, men orden de sade fortsatte verka på mig även då jag inte umgicks med dem.

Jag följde med till deras kyrkor. Besöken blev till märkliga upplevelser, det gick ann att höra predikan som jag blev väldigt sömnig av faktiskt men när de började prisa Gud med lovsång och tillbedjan så var det som om jag inte kunde andas invärtes, det gick liksom smärtsamma pilar av eld genom mitt innersta. När jag kom ut ur kyrkan lättade det genast. Detta var en ny erfarenhet för mig, jag hade aldrig haft några s k övernaturliga erfarenheter, inte sådär påtagliga i varje fall, vare sig åt det goda eller onda hållet till.

Nåväl, sommaren -95 dog en nära släkting till mig, jag åkte till begravningen i norra Finland. Den nära släktingen som dog hade varit varmt troende och själva begravningen var mycket underlig; när 4 män bar ut kistan och alla var i svår sorg (hon var väldigt omtyckt och älskad, särskilt av mig), ja, då kom plötsligt en mäktig himmelsk närvaro över platsen, vilket gjorde mig glad på något oförklarligt vis. Allt detta utmanade min rationella hjärna, plötsligt började jag inse att det kanske måste finnas något större än min eller någon människas hjärna och förstånd. Jag hade ju faktiskt förstått efter 4 års studier inom humaniora att de frågor jag hade i hundratal innan jag började studera hade efter studierna blivit tiofaldigat och dessutom utvidgade och fördjupade i lika hög grad. Inga egentliga svar fanns helt enkelt, bara en massa sinsemellan motstridiga teorier och ideer. Allmänheten och folk i gemen har sådant förtroende för de s k intellektuellas förstånd, utan att veta att dessa intellektuella faktiskt är ännu större frågetecken än de själva är, och de som är självsäkra och menar sig veta saker och ting inom det intellektuella lägret är de verkliga dårfinkarna. Ändå visste jag inom mig att det ändå måste finnas absolut sanning angående det mänskliga livet eftersom naturen, mikro och makrokosmos uppvisade ordning och handfast sanningsenlig fakta, dessutom alltid orsak och verkan. Att tro på slumpen eller ödet är bara att likt strutsen stoppa huvudet i sanden, och den s k relativismen som en del vill avfärda nästan allt med är verkligen ett intellektets kollaps, egentligen en feg kapitulation och slapp resignation av sökandet efter sanningsenliga svar.

Nåväl, efter hemkomsten var jag ensam hemma sent en kväll. Jag läste i en kristen bok som beskrev lite allmänna saker som hör till det kristna livet. Jag var fortfarande motsträvig gentemot kristen tro, men jag märkte att jag inte kunde stå emot att läsa och höra om det. När jag så läste i boken dök plötsligt berättelsen om Jesu verk på Korset upp, författaren beskrev mycket enkelt och kortfattat att Jesus dog för mina synder och att jag var försonad med Gud genom Jesus död på Korset. Det stod att Jesus bokstavligen tog Mina synder på sig och led straffet för dem, alltså i mitt ställe. Det var detta som bara slog ner i mig med full kraft, jag hade aldrig tidigare sett eller förstått detta intellektuell som jag var, men nu så var det liksom som en uppenbarelse.

Men jag var fortfarande rationell och ville ha bevis, men med den skillnaden att mitt hjärta nu var vidöppet för Gud. På något vis upplevde jag inom mig att om jag överlåter mitt liv till Gud så dör jag, d v s den gamle Peter dör och något nytt tar vid, en ny Peter. Jag böjde mig ner där i min lilla etta och såg ut genom fönstret mot natthimlen, och då vrålade jag rätt ut: Gud, Om du finns Visa det för mig Nu!!! Och det som då omedelbart därefter hände var att Gud kom till mig, Han verkligen slog ner med full kraft in i mitt innersta, jag förnam och upplevde Jesus väldigt påtagligt. Mitt inre hade varit ett mörkt, kallt, ensamt och tomt rum, men nu var det strålande ljust och varmt, jag uppfylldes av Guds kärlek och närvaro. Faktiskt så blev hela lägenheten bländade vitt, Gud var på besök hos mig. Genast tog jag fram ett kristet traktat som jag hade tillgängligt, där fanns en Frälsningsbön, den läste jag högt till Gud gång på gång, tårarna slutade aldrig flöda. Jag var från den stunden Frälst och hade tagit emot Jesus i mitt liv.

Dagarna som följde efter denna andliga upplevelse var helt enorma. Allt, naturen, omgivningen och tillvaron i sig hade fått färg. Det andliga påverkade också själ och kropp vilket gav hela mitt väsen ett välmående från Gud, faktiskt en frid och glädje som aldrig verkade ta slut. Jag ville helst vara ensam med Gud alldeles i början, vi hade det så underbart tillsammans. Det var en andlig Gudsgemenskap som var långt mer än jag kunnat föreställa mig, det var att leva på högsta tänkbara nivå, det var att befinna sig i själva tillvarons mening och syfte, det var att umgås med levande Gud, med Gud själv. Det var också att äntligen komma Hem, liksom i hamn. Denna Gudsgemenskap var liksom Helig, den var Härlighetsfylld, där fanns en Gudsvördnad eller Gudsfruktan i positiv bemärkelse, jag upptäckte att i Guds närvaro så var man fullständigt tillfreds, det enda man ville ha mer av, ja, det var att komma Herren Jesus närmare, få umgås mer med Honom, och jag upplevde sig verkligen älskad och accepterad av Gud.

Jag hade en Bibel hemma, det enda stället jag visste om var Psalm 23, den försökte jag läsa, men jag kom inte längre än några rader innan jag storgrät. Under två veckors tid kunde jag förnimma/uppleva och liksom se med min inre syn hur Jesus hängde på Korset, där sade Han till mig: Peter, Jag dog för dig, Jag älskar dig, du är förlåten och fri. Jag grät kollosalt under dessa veckor, och största orsaken var av Tacksamhet till Jesus. Jag grät också för att Jesus som var så oskyldig, ren och fullkomlig hade behövt lida och dö för mig. Ni ska veta att det fanns stunder alldeles i början av denna tid då jag upplevde mig vara jordens största smutsfläck, fast jag var en genomsnittlig syndare så upplevde jag mig ändå som den värste syndaren av dem alla, värre än Hitler o s v, men det var i sådana stunder jag fick förnimma Jesus på Korset sägandes: Jag dog för dig, Jag älskar dig, du är Förlåten, du är Fri. Det var en sådan oerhörd Nåd från Gud, ett sådant oerhört Offer Jesus gjorde för min skull. Och jag upplevde konkret hur jag var förlåten, försonad, frikänd, ja, liksom fullständigt renad från all synd och elände som jag burit på under mina tidigare 30 år.

Några veckor senare döpte jag mig, då fick jag också Andedopet, jag var s k pånyttfödd och frälst, men nu fick jag Andedopet, vilket gjorde att jag hela tiden kunde uppleva Gud lika starkt som under de första veckorna eller starkare och mer på djupet egentligen, liksom hela tiden. Men detta märkte jag berodde på hur pass mycket jag ägnade mig åt Jesus, Bibeln, bönen, kristna möten, lovsång och tillbedjan och så, och i synnerhet då hur pass mycket jag av hjärtat hängav mig till Gud. Dessutom dränerades och ströps, som när man skruvar åt en kran, denna härliga Gudsgemenskap när jag råkade begå synd eller ägna mig alltför hängivet eller för mycket åt världsliga, jordiska ting, sistnämnda var det inte fel att göra men de fick inte gå före Jesus och Guds rike, liksom ta för mycket utrymme vare sig i hjärtat eller i tid. Då omvände jag mig av hjärtat och den himmelska andliga strömmen kunde återigen flöda fritt i mitt innersta.

De kristna behövde aldrig jaga eller tigga för att få mig till kristna möten eller för att få mig engagerad i kristna saker, det var snarare tvärtom. Under 1:a året av min Frälsning hade jag min s k baby-period, något nyfrälsta ofta har, d v s jag strulade till det emellanåt, hamnade i grövre synder och så, men eftersom jag hade verkligen mött Herren radikalt och påtagligt och mitt liv var totalt förvandlat så omvände jag mig också under stor vånda och ånger, varefter Herren mig förlät och renade. Under året hade jag fortsatt starka möten och härlig gemenskap med Gud. Under 2:a året vidtog helgelsen på ett mer genomgripande sätt, de grövre synderna hade lämnats men nu började Herren verka och forma mer på djupet för att forma fram en levande kristen i Herrens tjänst, och nu började den vandringen med Gud som innebar att verkligen lära känna sin Gud. Viktigaste lärdomen är att låta mig ständigt bli uppfylld av Gudsnärvaron, av Andens liv och att inta dagligen Guds levande Ord (Bibeln), då fungerar kristna livet. Och på den vandringen, livet tillsammans med Jesus är jag än idag. Jag ångrar inte en dag av mitt frälsta liv, det var verkligen från död till liv, ett evigt liv.

Det var så jag blev sådan jag nu är, så tog jag emot Jesus och frälsningen, tack för mig.