Mycket har skett sedan jag skrev senast och en av de mer synliga förändringarna är väl att HD:n är såld och vi har i stället utrustat oss med lite Amerikanska dollargrin som vi skall använda i evangelisationssyfte. Att Gud har varit med och väglett oss in i denna tjänst råder det ingen tvekan om, ekonomisk skulle det aldrig ha varit möjligt utan Hans välsignande hand.
Den senaste bilen som kom till oss förra veckan är en Buick Roadmaster från 1956. Den är matt i lacken, har sina rostfläckar här och där, lister fattas lite här och där och sidorutorna är spruckna. Man ser direkt att det är frågan om en gammal bil där inte bara åldern utan också bilens liv har satt sina spår. Ända tills igår hade vi planer på att lackera den med metal flake färg så att den skulle glänsa och vara fin i minsta lilla detalj.
Igår besökte jag en karasamling och Gud talade till mig. Det är ett religiöst mönster och en religiös andemakt som härjar i många av våra församlingar idag. Man talar om helgelse och upprättelse på ett sätt så att det blir en präktighetskristendom där vi skiner på utsidan men endast Gud vet sanningen om vad som finns på insidan. Som vi så många gånger konstaterat, så handlar vår relation till Gud inte om det yttre utan om förändringen och processen som sker på insidan. Jag har nu tjänat Gud på heltid i åtta år och med sorg i hjärtat har jag sett hur tilltufsade, sårade och sargade människor söker hjälp i församlingarna.
Alltför ofta blir det kristna livet för tungt. Man serverar bibelord till dessa sökande eller nyfrälsta personer som sårar mer än lyfter upp. Många gånger har jag sett blickarna hos folk då undertecknad eller någon annan tilltufsad kommer in i en församling. Blickarna som inte bara får en att tappa modet utan även hoppet. Blickarna som får en att känna sig värdelös. Att man sedan använder Guds ord och talar om att vi skall bli "fullt upprättade på alla plan" innan vi kan tjäna Gud eller annat trams är bara löjligt och kärlekslöst. Empatin saknas helt och hållet.
För två månader sedan stod jag i duschen och bollade dessa stora frågor med Herren. Jag undrade var det går fel och vad vi skall göra för att de som kommer skall bevaras i tron och få växa i den takt de klarar av? Tilltalet blev starkt och en självklarhet. Jag upplevde Herren säga till mig:
"Se vilket tålamod jag har haft med dig. Se vilket tålamod jag fortfarande har med dig. Gå ut och berätta detta för mitt folk att de lär sig av mitt tålamod och att Andens frukter skall bli synliga i deras liv."
Alltför ofta talar vi i termer som "det där blir inte till någonting", "det finns inga förutsättningar" eller till och med "omöjliga fall". Var är vår tro på Gud om vi talar i dessa termer. Vår brist på tålamod, kärlek och empati leder till att vi i ren text slänger ut folk ur församlingarna i och med att vi själva inte har tillräckligt stor tro utan vi ger upp. Ofta skyller vi på dem som skulle behöva vår hjälp och ber dem "välja" om de vill gå på vägen eller om de vill fortsätta leva i världen. Vi kastar över lasset på dem, de som är svaga.
Det har nu gått tio år sedan jag tog emot Jesus och nio år sedan jag hittade en församling och mitt liv började förvandlas. Jag är långt ifrån perfekt och har inga planer på att bli perfekt. Skulle jag sträva till att bli perfekt så skulle jag bara ljuga för mig själv och detta vore ju dumdristigt. I stället får jag lära av mina misstag, se på Jesus, vår tros upphovsman och fullkomnare och överlämna allt i Hans händer att göra mig mer lik Honom för varje dag. Sanningen är att INGEN av oss någon gång kommer att bli fullt upprättad på alla plan. INGEN av oss kommer någonsin under våra jordeliv att bli perfekta. INGEN av oss kommer någonsin, så länge vi lever att inte behöva Guds nåd som är ny var dag.
Jag har gjort mitt val och har bestämt mig att vara den jag är och inte försöka vara någonting jag inte är. Jag har sår, ärr och skavanker från mitt tidigare liv och dessa har jag ingen orsak att försöka maskera över. Likt den gamla rostiga bilen vars motor fungerar perfekt, så fortsätter jag min vandring som den jag är. Jag fortsätter min färd med mina rostfläckar, sår och ärr och litar på att Gud läker min insida och gör mig mer lik Jesus för varje dag som går. Min bön är att jag skall ärva Guds tålamod och ha fördrag för min nästa och inte bli en sådan som sparkar den som ligger. I stället vill jag vara den som hjälper någon tillbaka upp och uppmuntrar i stället för att klaga på rosten, fläckarna, ärren och såren.
