Som så många gånger förr fascinerades jag ånyo av det ljuva Österbotten, där gräset är grönt, flickorna vackra, sommarnätterna ljusa och människorna trevliga. Lugnet, friden och trivseln i det lantliga och något ålderdomligt präglade Österbotten går inte att överträffa.
Jag har de senaste åren varit bosatt i England och å arbetets vägnar kryssat kors och tvärs mellan USA, Japan och flertalet Västeuropeiska länder. Trots att jag sålunda har sett och upplevt en del av den så kallade stora världens attraktioner, kan jag, bästa läsare, med handen på hjärtat intyga att ingenting överträffar en hederlig vallfärd till Österbottens svenskbygder. Må det sedan handla om midsommarfestival i Pörkenäs, Jakobsdagar i Jakobstad eller humlefestival i Monäs, så får Österbotten gemene man att förgäta vardagens bekymmer och känna sig tio år yngre i kropp och själ.
Missförstå mig inte, gott folk. Visst ligger också Nyland mig nära hjärtat och visst kan livet leka även där, bara man söker sig till en tillräckligt gudsförgäten håla tillräckligt långt borta från alla människovidriga betongförorter. Jag försöker inte heller säga att det inte skulle finnas trevliga människor i Nyland. Förvisso finns det sådana och till och med en hel del. Problemet är dock att hälften av invånarna är ena riktiga surpuppor, speciellt i huvudstadsregionen. I Österbotten tycks däremot varenda kotte vara helt extremt genomtrevlig.
Låt mig komma med ett exempel: Tänk er en joggingrunda i de fagra Nykarlebyskogarna i anslutning till en viss Linus\' bröllop: Glatt tager man sig fram på jungfrulig mark, där ingen JS tidigare har satt sin fot. Solen skiner i kapp med naturens fägring och fåglarna sjunger. Till saken hör förstås att varenda själ man möter hälsar glatt och kanske växlar något vänskapligt ord med en. Föreställ er nu motsvarande situation i någon Helsingforsförort: Betongväggarna är täckta av klotter och den lokala ungdomen visar upp sina långfingrar och skriker glåpord efter en, då man springer förbi dem. Vilken kontrast!
Det är naturligtvis i många avseenden enklare att leva i det österbottniska bibelbältet än i det mera sekulariserade Nyland. Som ett praktiskt exempel kan jag nämna en iakttagelse under ett besök i Larsmo i fjol, då jag skulle ro över till en sommarrestaurang på Köpmansholmen. Genom kommunens försorg fanns ett antal roddbåtar för allmänt bruk förtöjda vid en brygga, så att folk kunde ta sig över sundet i fråga. Det fina i kråksången var att båtarna var helt olåsta och att hela konceptet baserade sig på ortsbefolkningens ärlighet. Om detta hade varit Nyland, skulle båtarna förstås ha stulits, innan man ens hade hunnit säga \"sex laxar i en laxask\". Och även om de hade varit ordentligt fastlåsta, är chansen förstås stor att någon kreativ lokal förmåga hade fått för sig att slå sönder dem i stället.
En text som denna är förstås inte komplett, förrän den oöverträffliga österbottniska gästfriheten har omnämnts. Att företaga en resa till Österbotten är egentligen förhållandevis enkelt. Bara man lyckas förflytta sig till ort och ställe, kan man lugnt förlita sig på att härbärgering och förplägnad ordnar sig på ett eller annat sätt. Så var det även nu under min senaste resa. Trots att min delegation klampade in mitt under den värsta brådskan, tog värdfolket emot oss med öppna armar. Allt var uttänkt i minsta detalj. Med oss som hjälp till bivackeringsplatsen fick vi tvenne utomordentligt hjälpsamma lokala förmågor, vilka till och med förtjänstfullt hjälpte undertecknad att fungera som moraliskt stöd för en smått nervös Linus, när denne skulle inmundiga sin sista kebab i ogift tillstånd. Att natthärbärget sedan visade sig sakna badrum var ingen som helst begränsning, ty de påhittiga lokala förmågorna hade förstås på genuint österbottniskt manér ansträngt sig till det yttersta för att hitta alternativa faciliteter och visade beredvilligt hur man skulle gå till väga för att bryta sig in i desamma, så att gemene resenär kunde två sin trötta lekamen efter resans strapatser.
Här fick vi tydligen in en lämplig åsnebrygga till min gamle vän Linus och hans giftermål. Linus, som hade den goda smaken att gifta sig med en österbottnisk tös, bör förstås lyftas fram som den ultimata förebilden för alla män. Jag kan rekommendera alla och envar att göra som han, även om det förstås går minst lika bra att gifta sig med till exempel en trevlig nyländska också.
Hur gärna skulle jag då inte själv bosätta mig i någon lämplig österbottnisk avkrok, om jag bara kunde hitta någon lämplig arbetsplats där? Bristen på teknologitunga arbetsplatser är egentligen den enda svagheten med Österbotten som jag kan komma på. Men här gäller det förstås blott att taga skeden i vacker hand och inse att det är så här som Gud har tänkt ut det hela, ty visst skulle Österbotten förlora något av sin tjusning, om varenda kufisk liten JS plötsligt invaderade stället och bosatte sig där till lokalbefolkningens förträt. Jag hoppas ändå att det ännu någon gång i framtiden skall ordnas någon lämplig resa till Österbotten. Jag är och förblir nämligen en stor vän av denna trevliga landsända.
Kommentarer (21)
Och ja Christa, förvisso sprang jag på elljusspåret, men det i sig var inte jungfrulig mark för mig, ty jag skidade faktiskt där senast i februari nådens år 1991 efter Kristi födelse. Jag uppsökte de facto eljusspåret för att få uppleva en fläkt av nostalgi från ungdomens dagar. Det var först när jag förirrade mig någonstans och började känna mig vilsekommen som jag upplevde att marken började kännas jungfrulig under mina fötter.
"Om får"
"Fåren äro välbekanta och fromma djur, som i gengäld för den ringa föda och vård, de erhålla, skänka sina ägare sin mjölk och sin ull, ja själfva sin träck till botemedel mot många sjukdomar samt på sistone sin hud och sitt kött. Fåret hyser äfven medlidande med sin likar, så att när ett friskt får blir varse, att ett sjukt plågas af hettan, ställer det sig i solen för att skänka den lidande skugga. Må då den hårda och hjärtlösa männisa blygas, som försmår att i barmhärtighet efterlikna detta djur! När tackorna gå ensamma ute under åskväder, få de lätt missfall, hvilket däremot ej inträffar, då de gå samlade i flock. När vinden blåser kall, bli de dräktiga med lamm af hankön, vad varm vind åter med honor; hvadan ock de om vintern födda lammen bli bättre. De svarta fårens mjölk är bäst, likaså de hvita getternas, och denna senare färg är vanligast i de kalla länderna. Af alla djur är fåret det, som, i förhållande till sin storlek, mjölkar längst, nämligen i åtta månader. Om man undfägnar fåren med musik, beta de med större lust; och detta är anledningen till, att herdarna pläga afbildas som flöjtblåsare. Fåren uppnå en ålder af 10 till 14 år. Om de på våren förtära honungsdagg, dö de; likaså om de på hösten alltför glupskt äta av sädesaxen, enkannerligen om de dricka strax därpå, ty då kornen svälla, brista deras tarmar. Mot andra deras sjukdomar föreskrifver Albertus det botemedlet, att man skall taga magsäcken af en bagge och koka den i vin, som blandas med vatten, hvarpå afkoket gifves fåren att dricka; och sjukdomen skall fördrifvas. När elden är lös, kan man med knapp nöd få ut ett får ur det brinnande huset, och har man väl fått ut det, så springer det in igen, äfven om huset står i ljusan låga. Baggens och tackans kött, likasom snart sagdt allt annat slags kött, pläga nordborna, sedan det legat i saltlake, blifvit rökt och fått torka i fria luften, äta rått hela året om, blott det hunnit bli gammalt. Ty det höfves tappra män att förtära rå föda, vare sig de äro ute i fält, i arbete på åkern eller sysselsatta på annat håll."
Ja, detta bibelbälte. Ett problem är att det finns mycket religiositet. Man hör ordet men vill inte veta av dess kraft. Man försöker leva rättfärdigt i egen kraft. Man är varken varm eller kall. I Nyland är man oftare det ena eller det andra.
He, he! Somliga skriver om får på natten medan andra i paniktillstånd ligger i sängen och räknar fåren som hoppar över staketet.
Hälsningar till England från ett vackert Österbotten! Naaa na na naaa naaaaa!
Närmare högteknologi men långt ifrån tillika?
P.S. Andreas, finns den där eminenta lilla boken som du tidigare citerade tillgänglig till exempel på webben? Den vore ett trevligt komplement till 1917 års bibelöversättning, som jag gillar att läsa.
Skriv en kommentar