Bröllopet närmar sig med stormsteg

Jag kom också nyligen från USA, men det räknas kanske inte heller (som bröllopsresa).

Claudia Graf också!?

Jepp, det är sant! Hon kommer till Finland för bröllopet och jag hoppas att hon skall stormtrivas!

Hej everyone! Yes, I will come to Finland! I´m so happy and I´m really excited to celebrate with you! By the way (to all guys): I can´t dance :-)!

Me neither. But I never step on the ladies' toes. That is, as long as they allow me to lead.

Ja ska bli skönt att få åka ut till sommarstugan efter bröllopet och bada bastu!

Får Linus och jag komma med?

Det är ju bra att samla alla de vanligaste felen i en volym så att man lätt kommer åt dem när man behöver dem.

Skillnaden mellan genmanipulering och genförändring, är det att genmanipulering är något som är kontrollerande och förtryckande, medan genförändring är något som är nödvändigt för att uppnå bättre resultat och klara sig på en marknad som förändras allt snabbare :)

Det är bra att förkovra sig i det svenska språket. Jag har ett program i min dator som varnar för finlandismer och många gånger blir jag överraskad. Visste ni att t.ex. passlig och paketbil är finlandismer?

Hoppas författaren också lär sina läsare NÄR man ska använda ordet "typ", så att de inte sätter in det i tid och otid på fel ställen.

Vad tycker ni man ska göra om det officiellt rätta är konstigt och alla som ser att man skrivit så tycker man är en intellektuell snobb?

Min favorit på korkade former är genitiv av Jesus. Enligt alla vettiga regler borde det väl vara "Jesus", men som enda ord i språket har det formen "Jesu".

Här är en motsvarighet på engelska:
<a href="http://www.wsu.edu:8080/~brians/errors/errors.html">Common Errors in English</a>

Om ni vill bli roade, så läs om apostrofen :)

heeej, den där boken har jag recenserat en gång... formen Jesu är ju en gammal genitivform, liksom Kristi brud (jag tycker nog att Kristus brud låter lite klumpigt). (dessutom är överanvändning av NOG en finlandism. Om man säger; "jag kommer NOG", uppfattas det i sverige som om jag var osäker på om jag skall komma eller inte).

"Språkpoliser" kallas ju ofta de som arbetar som språkvårdare. Men i själva verket är de så rädda för att stämplas som språkpoliser att de godkänner vilka hemska ord och uttryck som helst, för att vara "hip". T.ex. kan man säga beslutaDE istället för beslÖT...usch...i mina öron låter det i varje fall förskräckligt...=)

Vidare om NOG: att använda nog i början av en mening (nog tror jag det) är också en finlandism MEN som tidigare existerat också i Sverige. Numera är det bara de allra äldsta där som använder nog på det sättet. Jag är inte säker på om man ändå kan kalla fenomenet för en arkaism?

Jag är en helhjärtad språkvetenskaplig empirist (vad kan man vänta av någon som studerar maskininlärning av språk), vilket betyder att jag tror att språkets användning är det viktiga, inte ett abstrakt ideal.

Vad strävar "språkvården" till? Ett korrekt språk? Vad är då korrekt, det som jag tycker är korrekt med mitt språköra, eller något annat?

Tanken är ofta att man kan definiera någon slags korrekt svenska som innefattar både rikssvenska och finlandssvenska och därför skjuter man "finlandismer" i sank. Det är helt nyttigt att veta vad en svensk inte förstår, men att kalla det fel är på gränsen till absurt.

I längden tenderar språkvården att leda till att skriftspråket skiljs så drastiskt från talspråket att man sedan måste hitta på ett nytt skriftspråk (t.ex. nynorsk - bokmål). Alla gamla skriftspråk (franska, engelska, svenska) är hysteriskt svåra att stava om man jämför med yngre skriftspråk (finska, tjeckiska). Jag tror det beror på att språkvården är för konservativ och därför blir efter.

Språket har egna mekanismer för att reglera vad som är acceptabelt, varför inte inse det?

Nej, Oskar. Formerna Jesu och Kristi är nog inte de enda gamla genitivformer av denna typ som lever kvar. (Och jag tar mig friheten att skriva nog med hänvisning till ordets etymologi, som Andreas förtjänstfullt lyfter fram.) Till att börja med kan det konstateras att man bland annat brukar tala om Mose lag och ibland till och med om Pauli brev. Sedan är det värt att hålla i minnet namn som Mariehamn, Kristinestad, Sofielund och Annegatan, i vilka egennamnet i förleden enligt min ringa uppfattning torde vara böjt i genitiv enligt ett analogt mönster för feminina namn. Jag kommer också att tänka på konstruktioner som ta till orda och gatukorsning, där orda och gatu torde vara gamla genitivformer. (Prepositionen till krävde förr genitiv.) Flera exempel finns definitivt. Rätta mig om jag har fel. Låtom oss i alla fall tillsammans värna om dessa kulturskatter från svunna dagar.

Finlandssvenska och rikssvenska är verkligen som två skilda språk, inte bara när det gäller uttal och tonfall utan också hur man använder orden. T.ex. kan man inte säga att "jag slipper dit med bussen" eftersom "slippa" är att komma undan något, att slippa göra något eller att bli av med något. Och fråga aldrig en svensk om de vill "sitta på med dig" om du menar att du erbjuder dem skjuts. Det är inte så lyckat... :) Sedan finns det ju också ord som "semla"... Beställ en semla med skinka på i Sverige och den som ska ta din beställning kommer antagligen att se ut som ett frågetecken. Det finns också saker vi säger som får en annan betydelse för en svensk p.g.a. hur vi betonar orden.
Som en äkta finlandssvensk, med rikssvenska som första språk (bodde i Sverige från att jag var ett och ett halvt år tills jag fyllde sju) kan det vara otroligt frustrerande att vara hos släkten i Sverige, ibland... Jag hör, när jag pratar med rikssvenskar, att jag säger vissa ord som blir "fel" när jag men då är det oftast för sent... Det kan ta två-tre dagar av "språkbad" innan min rikssvenska är riktigt bra och jag inte gör en massa konstiga missar.

Så det fanns mer konstiga genitivformer. Är det bra eller dåligt? Varför måste vi "beskydda" språket från förändring?

Jag tycker inte riktigt om att finlandismer bedöms som fel, fastän de kanske verkar märkliga i Sverige. Visste ni att det är fel att säga att man strävar till något (rätt: strävar efter), i medlet av (rätt: i mitten av), dejourera (rätt: ha jour), senaste vinter (rätt: i vintras), Till allra först (rätt: allra först eller till att börja med).

Inte säger jag att vi nödvändigtvis måste skydda språket från förändring, men jag tycker att dessa gamla kvarlevande genitivformer definitivt berikar det.

Jag har alltid trott att "i medlet av" är en arkaism, som tidigare har förekommit också i rikssvenskan. Därför brukar jag gladeligen använda detta uttryck.

Bäste JS, ni kunde tillyttermeravisso gagna eder av Arkaistens ordbok. (Om det fanns någon sådan.) :) "Hur ljuvligt det är att möta..."

På tal om finlandismer:
problemet med vissa av dem är att de är översättningslån från finskan. Finns det redan ett bra uttryck på svenska ska vi använda det och inte av lathet göra en egen översättning. Läs skönlitteratur skriven av svenska författare!

Det beror ju lite på stilen om det är ett problem. Det är t.ex. betydligt mer lustigt att säga "Vet svans" (övers.) än det urtråkiga "Vem vet" (sv.).

Oskar, kan man alltså säga tiedä häntä på finska? Betyder det vem vet? I så fall är det något nytt för mig, men det finska språket är fullt av överraskningar hag jag märkt.

finlandismer som är översättningslån från finskan tycker jag att vi skall göra alltför att undvika, men arkaismer e coola tycker jag =)
I Sverige försvann t.ex. uttalet av D före J redan på 1300-talet (Djur...)
På svenska heter han som ledde Israel ut ur Egypten MosE, utan S i nominativ, men MoseS i genitiv. På engelska heter han MoseS i nominativ.
Till sjöss e ju oxå en gammal genitivform. Det skulle låta väldigt konstigt att säga "gatans belysning" istället för "gatubelysning", ifall man inte skall hålla kvar gamla böjningsformer...

Så finlandismer är fel men arkaismer rätt?

Okej, så arkaismerna är alltså bevarade gamla former, som kommer ur en gammal böjnings paradigm. Numera är de alltså oregelbundna former i förhållande till den dominerande paradigmen.

Finlandismerna däremot är konstruktioner som hoppat från finskan till svenskan, normaliserats så att de passar in i de gällande svenska konventionerna (fonotax etc.).

Svenskan har någon gång separerat sig ur något forngenrmanskt språk. Nu håller finlandssvenskan på att separera från rikssvenskan. Det går mycket långsamt, och kommer inte att ske på mindre än typ 10 generationer.

Tror ni på allvar att språkvården kan hindra den utvecklingen. Jag menar det som kallas rätt är bara en formalisering av vår existerande språkliga kompetens. Men kompetensen är inte identisk för alla svenskatalande individer. Somliga talar någon österbottnisk dialekt, andra helsingforsiska, andra stockholmska och ytterligare andra norrländska.

Varför skulle en grupps språkkompetens vara normativ men inte en annans? Varför är svenskarnas dumheter (t.ex. tonfisk och positiv) acceptabla, medan finlandismer är skadliga?

Oskar, ett av problemen med att låta finlandssvenskan utvecklas till ett eget språk är att det finns för få finlandssvenskar. Amerikanerna är tillräckligt många för att kunna odla sin egen variant av engelska, men vi finlandssvenskar har inte råd att helt ignorera vad som händer i Sverige. Jag för min del undrar närmast hur mycket svenska det egentligen kommer att talas i Finland tio generationer framåt i tiden. Om den svenska som sedan talas dessutom råkar vara någon slags halvfinska, kommer det inte att vara lätt för språket att överleva i längden, ty då har vi inte längre någon hjälp av influenserna från Sverige.

Jo, men på vilket sätt hindrar språkvården en sådan utveckling?

Om jag förstod rätt så tänkte Elna i första hand på finskspråkiga uttryck som direkt översätts till svenska (och kanske ersätter redan existerande sådana). I och för sig kan man väl fråga sig vilket problemet är med detta, och då kunde väl ett lämpligt svar vara att finska är ett språk och svenska ett annat. Vad är då svenska? är följdfrågan och där kommer förhållandet rätt-fel in i bilden. Om svenska är något så måste det finnas något som inte är svenska, annars kunde vi säga "aälisdävfa asdlkj a''asöpdof asdlkfj 'åsoad fölaksd" och säga att det är svenska. Jag tror att det är ganska jobbigt att vara språkvårdare, för var ska man dra gränserna för vad som är svenska och vad som inte är det. Någotslags norm måste finnas men hur den ser ut är en knepigare fråga...

Redan på 1300-talet? Det fanns väl knappt finlandssvenskar då (som kunde bevara djuren). Ja, eller de kom väl till Finland från 1000-1100 framåt så de hann väl undan juren i grevens tid.

Om jag förstod rätt så tänkte Elna i första hand på finskspråkiga uttryck som direkt översätts till svenska (och kanske ersätter redan existerande sådana). I och för sig kan man väl fråga sig vilket problemet är med detta, och då kunde väl ett lämpligt svar vara att finska är ett språk och svenska ett annat. Vad är då svenska? är följdfrågan och där kommer förhållandet rätt-fel in i bilden. Om svenska är något så måste det finnas något som inte är svenska, annars kunde vi säga "aälisdävfa asdlkj a''asöpdof asdlkfj 'åsoad fölaksd" och säga att det är svenska. Jag tror att det är ganska jobbigt att vara språkvårdare, för var ska man dra gränserna för vad som är svenska och vad som inte är det. Någotslags norm måste finnas men hur den ser ut är en knepigare fråga...

Redan på 1300-talet? Det fanns väl knappt finlandssvenskar då (som kunde bevara djuren). Ja, eller de kom väl till Finland från 1000-1100 framåt så de hann väl undan juren i grevens tid.

Ett exempel på att svenskan utvecklas olika i Finland och Sverige är Sverige-uttrycket "tanka hem" som betyder att ladda ned eller downloada. Då man laddar ned säger man enligt en 20-årig rikssvensk källa att man "tankar". Det lär dessutom ha använts sen "urminnes tider". - Eller används det i Finland? Är det bara något jag missat?

Min poäng är att det finns rätt och fel i språket, men det är olika för olika individer och mer generellt dialekter.

"Tanka hem" är definitivt fel för mig, medan "ladda ner" tydligen är fel för svenskar.

Sedan "går" vissa "in" på internet medan jag vanligen inte alls "går" på internet, och om jag gör det så är det "ut" och inte in.

Jag håller med JS att vi inte har råd att seprerat oss allt för mycket från rikssvenskan. Vi är redan utrotningshotade och skulle vi få ett eget språk, venska, eller nåt, så är vår domedag ett faktum. Antalet finlandssvenskar minskar drastiskt hela tiden och inte hjälper det precis att de få av oss som finns kvar talar finska överallt utanför hemmets fyra väggar.
Jag tycker inte alls att finlandssvenskan är något eget språk. Skånska och flera sverigesvenska varieteter skiljer sig lika mycket från standardsvenskan som finlandssvenskan gör, utan att de för den sakens skull är egna språk.
I Norge talar ju alla människor dialekt, men ändå talar alla norska. Om någon gick på stan och talade bokmål eller nynorsk skulla han/hon antagligen bli utskrattad. Och Oskar, det är inte i fallet norska så att talspråket har börjat skilja sig så mycket från bokmål att man måste hitta på ett nytt skriftspråk. Bokmål är detsamma som gammal danska, från tiden då Norge hörde dit. Ingen norrmann har någonsin haft bokmål som modersmål. Nynorsk var det en som trollade ihop under nationalismens tid, genom att blanda en massa dialekter med varann. Bokmål är så lätt att förstå, för att den egentligen är danska och danskan är närmare släkt med svenskan än vad norskan är. (Sen tar det en tid innan man börjar förstå danskan helt och hållet, men i princip borde den vara lättare för oss...)
Och om finlandismer: De delas in i flera kategorier; Arkaismer, russicismer, fennicismer osv. En arkaism är t.ex. D framför "djur", eller ackumulator istället för batteri. Russicismer kommer från ryskan, t.ex. butka, lafka, skoro (spårvagn), kofta. Fennisicmer kommer förstås från finskan - standardsvenskan har oxå flera sådanan, t.ex. känga, pojke. Men det är direkta översättningar från finskan jag menar att vi borde vara försiktiga med. Häromdagen hörde jag en finlandssvensk som gick omkring och önskade veckoslut åt sina arbetskamrater (från finskans (hyvää) viikonloppua). En svensk, eller österbottning, eller ekenäsbo kankse inte alls förstår de finska lån en helsingforsbo använder. Det är därför vikitgt att veta vad som är "riktig" svenska och vad som bara är min egen sociolekt, eller nåt. Jag säger inte att man inte får använda finlandismer, jag använder dem själv, men jag menar att man bör vara medveten om vad som är "svenska" och vad som är "esboslang" osv.
(vår användning av BÖR är dessutom en finlandism; i Sverie betyder det snarast "borde". Så då det vid metron står att man BÖR ha biljett om man vistas på plattformen, kan man tolka det som "det vore önskvärt.." =)

Elna, jag tycker mig någon gång ha blivit lärd att sammansättningar med ortsnamn och -bo, såsom Ekenäsbo och Helsingforsbo helst skrivs med stor begynnelsebokstav, därför att förleden är ett egennamn, medan avledningar av typen helsingforsare, nylänning och österbottning förstås alltid skrivs med liten bokstav. Jag ser att du i det förstnämnda fallet konsekvent använder liten bokstav och du är ingalunda den enda. Vad har du som språkexpert och sakkunnig för åsikt i denna fråga? Jag väntar med spänning på ett uttömmande svar.

Jo, det är bra att ha standardiserad svenska som man kan falla tillbaka på då man vill kommunicera med en vid publik.

Men tror ni på allvar att språkvården hindrar finlandsvenskans död!? För att svenskan och finlandssvenskan inte skall divergera från varann, så krävs att individerna som talar språket närmar sig varann i språkanvändning.

Nu är det en ädel, men naiv uppfattning att man kan skriva böcker som innehåller definitionen på "korrekt" svenska, och med den påverka människors tal. Vill man på riktigt låta bli att separera från rikssvenskan måste man ha kontakt mellan finlandssvenska och rikssvenska. T.ex. svensk tv i Finland och Mumin på finlandssvenska i Sverige.

Min poäng är att språket inte är ett formellt system som kan definieras, utan ett kulturellt, biologisk, evolverande system som överförs från föräldrar till barn. Språket är gemensamt för en grupp människor, trots att individernas språkkompetens inte är identisk. Mekanismerna hur man lär sig sin språkkompetens är okända, men så mycket vet man att barn inte lär sig prata genom att läsa en formell specifikation av en grammatik, eller ordboksdefinitioner av ord. Tänk er en två-åring som frågar: "Mamma, vad är den" (pekar på bil). Mamma svarar: "Det är en bil". "-Vad är bil?" "-Det är ett fordon som enligt definitionen har fyra hjul, ofta väger ca 1-1,5 ton, styrs med en ratt, kan ha automatisk eller manuell växellåda..." :)

Du har rätt JS i att man helst skall skriva sammansättningar med ett egennamn som förled med Stor begynnelsebokstav. Att jag inte gör det i mitt senaste inläg är närmast slarv. Men då det gäller "helsingforsbo/borgåbo" osv (dvs i sammansättningen -bo)har de blivit så vanliga att det inte alltid uppfattas som egennamn och då kan man skriva dem med liten bokstav. Helsingforsglass eller nåt i den stilen skrivs med stor bokstav. Det är aldrig fel att skriva Ekenäsbo med stor bokstav, men just i detta fall (med -bo) kan man välja...
Oskar, jag har aldrig sagt att språkvården på nåt sätt skulle kunna kontrollera människors språk och se till att de talar korrekt. Det är inte dess syfte heller - den är ingen språkpolis, även om många tycks tro det. De närmast "övervakar" språket, registrerar nya tendenser, svarar på folks frågor, jobar t.ex. på Husis och hjälper journalisterna att skriva svenska osv. Du har forfarande din frihet att tala precis som du vill utan att nån försöker ändra på det. Böcker som ovannämnda är ju inte till för att döma folk för att de talar fel, utan för att upplysa folk om att ordet "kvinnopräst", som används då man talar om en kvinnlig präst, egentligen betyder "kvinnans präst, dvs en präst för kvinnor, eftersom det är bildat av en gammal genitivform. Därmed inte sagt att vi inte får fortsätta tala om kvinnopräster, som kvinnliga präster. Denna bok är dessutom utgiven i Sverige, av en svensk, för svenskar, och det är lika aktuellt med språkvård för dem. Puhuttakaamme niin kuin haluavaisillaan! =)

jo, och ännu en sak..=)
Ofta är "vanliga" människor mycket mer konservativa än vad språkvårdarna är. De har t.ex. för läääänge sen godkänt att man kan skriva "sej" istället för "sig", medan de flesta människor inte gör det, och reagerar starkt då de ser det skrivet nånstans....

Du har kanske rätt Elna, att språkvården är betydligt vettigare än jag påstår, och dessutom mindre konservativ.

Kanske jag bara är förbittrad från min skoltid över att man måste uttala "fel" för att det var "rätt" (tonfisk och positiv). Det fanns en djup idealisering av formella regler och grammatik, medan "språkörat" närmast föraktades. Ändå är det just precis det som är det intressanta med språket. De flesta formella regelsystem är bara formaliseringar av något som redan finns, och ofta dåliga sådana.

Men jag ska inte hålla det mot språkvårdare som försöker göra det lättare för folk som skriver att göra sig förstådda. Det är ett bra initiativ.