Erik mår bra

Wow! Måste vara härligt att få va med om... Snygg scen förresten!

Vad är bättre... vara på ett sådant möte och känna Guds närvaro eller sitta ensam hemma och känna Guds närvaro?

ingen skillnad bara man har Guds närvaro...

De e ju bra på alla slags möten där man får vara tillsammans med andra kristna. "Där två eller tre är samlade, där skall jag vara mitt ibland dem." JA tycker man får en starkare känsla på möten eller andra kristnasamlingar, då man kan se hur Gud påverkar andra också än dig själv. *Pieksamäki rules!*

Ahaa en Pieksämäki-fantast :) Jag ber att få gratulera, Hanna.

Hur ofta har ni seriöst upplevt Guds närvaro lika starkt ensamma hemma som tillsammans med andra kristna.

Min erfarenhet är att det händer, men inte ofta. Det är antingen något fel på min kristendom, eller vårt antagande att Gud skulle vilja understöda vår privatkristendom så att vi kan vara oberoende våra syskon :)

Tack Christa! JA tycker att man kna uppleva Guds närvaro hemma också, men inte kanske på samma sätt som när man är på läger eller möten. Gud är ju lika nära hela tiden. På läger brukar de alltid säga att de hoppas att lägerdeltagarna också skulle uppleva samma gudsnärvaro hemma osm på läger, fastän jag nog har märkt att det är svårt. Dock kan man hemma försöka skapa samma stämning genom att t.e.x. bjuda hem ett gäng krstna ungdomar :).

Hej! JAG tror att man kan uppleva Guds närvaro väldigt tydligt ensam OCH väldigt tydligt tillsammans... Jag tror också att det är VIKTIGT att man är med Gud ensam OCH att man är med Honom tillsammans med andra. Jag känner en typ som då han sku predika på ett möte sa att han var tillsammans med Jesus i morse och att det var det mest fantastiska mötet hittils! Sen så är det bara att konstatera att gudsnärvaron ofta är starkare på andligt starka möten än hemma i min lägenhet...

Hur kan man säga att Gud närvarar mera eller mindre från gång till gång? Är det inte jorden som snurrar kring solen? Är det inte ens egna känslor som svallar om man tror att Gud ibland är långt borta/ibland nära? Villkoren för ha Gud med sig är väl att man en gång tagit emot honom?

På samma sätt tycker jag att det är märkligt när man vädjar till Den Helige Anden att komma. Han finns alltid där, skillnaden utgörs i om man tar emot honom i sitt hjärta eller inte. På frukten känner man även igen trädet.

I Jesu undervisning hittar vi inget om andlig eufori. Låt de praktiska kärlekshandlingarna, inte dina "andliga upplevelse" styra ditt kristna liv.

Jag tycker att där finns ju två olika nivåer i närvaro. Det är sant att Gud är allestädes närvarande. Han är aldrig fjärran. O man kan ju stirra alldeles för mycket på sina känslor. Jag håller verkligen med dig Christa, men i Bibeln finns det också många exempel av Guds speciell närvaro. Människor i Bibeln hade jätte många erfarenheter av det. Det är alldeles normalt att känna Guds närvaro på speciellt sätt o då är det inte bara frågan om känslor. Men angående Guds närvaro är det helt fel att försöka hitta känslor. Det viktigaste är att tro på Gud o lita på det att Han alltid är nära o Han har koll på läget. Det är tryggt att lägga allt på Hans omvårdnad.

Om man känner Guds närvaro mindre än nån annan är det jätte viktigt att veta att där inte måste vara någonting fel på sig själv. Men man kan lära sig att "utöva" Guds närvaro. Det betyder bara att lära sig att känna Guds närvaro på grund av insikten att Han verkligen är nära o oupphörligt vill ha kontakt med oss.

<i>I Jesu undervisning hittar vi inget om andlig eufori. Låt de praktiska kärlekshandlingarna, inte dina "andliga upplevelse" styra ditt kristna liv</i>

Nåja, inte håller jag riktigt med. De praktiska handlingarna är en följd av det som finns inuti oss. Det inre kommer först, sedan det yttre.

<i>Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt* kan inte se Guds rike."
Nikodemus sade: "Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?"
Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.
Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.</i> Joh 3:3-6

<i>Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet.
Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren.</i> Matt 23:25-26

Sedan finns ju rentavt några "euforiska upplevelser" nedtecknade:

<i>Sex dagar därefter* tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem.
Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.</i> Matt 17:1-2

<i> När pingstdagen* hade kommit var de alla samlade.
Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt.
Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.
Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.</i>

Efter pingsten, t ex, står det inte så mycket om att lärjungarna börja vänta på en ny pingst, utan de gick ut och under följde dem! Kanske vi skulle sluta vänta på en ny pingst och gå ut istället?

Det stämmer att de praktiska handlingarna är en följd av det som finns inuti oss och att det är det inre som kommer först. Att ha en bra relation till Herren, att söka kraft och uppbyggelse i honom och att leva i anden är A och O för att kunna ge något vettigt vidare.

Naturligtvis skall vi inte vara hycklare som gör kärleksgärningar för att det ser bra ut på utsidan, men min poäng är att vi inte får stanna vid våra egna andliga upplevelser.

Gud är alltid närvarande för den som öppnar sitt hjärta och det borde vara möjligt att efter att man tagit emot honom - om man fortsätter att rannsaka sig själv - vara viss om att man är i anden.

Ja tycker att Christa har en point, att det är mer hur man själv känner, för GUd har ju lovat att vara med oss alla dagar, HAn är lika nära var dag. MEn det beror på oss om vi vill vara nära Honom varje dag, t.ex. i skolan eller annars i vardagen, eller om det bara är så att vi vill vara nära Honom då det är många kristna samlade. Men som någon talare nån gång har sagt:Tron är som en berg-och dalbana. Det finns både upp- och nerförsbackar, men uppförsbackarna är inte dåliga, de bara gör nedförsbacken att känns bättre. Trons uppförsbackar stärker alltså tron, så man skall inte vara orolig om man inte alltid känner Guds närvaro så starkt. Som Christa också sa, det är inte av tro allenast, utan också gärningar. ><> SDG

Vi behöver töva "kärlekshandlingar" dagligen, ja! Vi behöver gå ut -definitivt. Men utan dhA, utan personliga upplevelser av Hans närvaro, vilka vi kan uppleva i samband med vår tjänst som ett heligt folk, och konungsligt prästerskap (tillbedjan av vår Herre) och som Jesu lärjungar
(gå ut!), blir det lagiskhet och död. 

Man brukar tala om Guds allestädes närvaro. Vilket innebär att Gud är närvarande precis var som helst i universum.

Den andra formen av Guds närvaro är hans <i>manifesterade</i> närvaro. Det betyder att Gud i speciella tillfällen (att du ber hemma vid sängen kan vara speciellt nog) "kommer till uttryck" på ett konkret, påtagligt sätt, som vi med våra fysiska sinnen kan uppleva. Bibeln är full av
sådana tillfällen. Några exempel först från GT, där det är en helt tydlig skillnad, då Guds Ande är påtagligt över någon:

1. Simson

<i>Dom 14:6,19 Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet med bara händerna, som vore det en killing. Men han talade inte om för sin far och mor vad han hade gjort. // HERRENS Ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog
deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan.</i>

2. Samuel smörjer Saul till kung:

<i>1 Sam 10:6,9-10 HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. // När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem.</i>

I NT nämnde Oskar redan några sådana händelser, och det finns många fler.

Skillnaden från GT till NT är att efter pingstdagen kan precis vilken frälst människa som helst bli uppfylld av dhA, på ett motsvarande sätt som t.ex. Simson och Saul i GT. Detta hör samman med 1 Pet 2.9 - att vi i och med det Nya förbundet med Gud, genom Jesu försoningsverk blir ett
konungsligt prästerskap, och som Jesu efterföljare, hans lärjungar, och alla träder in i en aktiv uppgift. På GT:s tid var det bara dem förunnat som stod i en speciell tjänst för Herren, som domare, profet eller konung, inte hela folket. När Anden utgöts över allt kött (Joel 2:28)
blev Herrens Ande, dvs den helige Ande tillgänglig för *alla* som tror.

Varför lovsången här tycks göra en skiljelinje i kristenheten är insikten av att vi inte enbart har en uppgift i att gå ut, utan i första han att leva i umgänge med Gud, *genom* den helige Ande. Detta blir speciellt påtagligt i lovsången, där vi uttryckligen gör tjänst inför Gud, som
präster, och "ger lovets offer". <i>Hebr 13:15 Låt oss därför genom honom alltid frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn."</i> Därför, när lovsången sjungs i egenskap av tjänstgöring inför Herren (oftast helt omedvetet, men med en rätt hjärteinställning)
är det inte ovanligt att en hel skara precis i samma ögonblick kan <i>känna</i> hur en påtaglig gudsnärvaro "kommer". Härligheten i en sådan stund, är liknande den att blicka in i ögonen på någon man är förälskad i. Man kunde fortsätta hur länge som helst. Att inte alla har denna samma
upplevelse av lovsången är dock ett faktum.

Anden är inte till för lite mys-pys, inte heller för självförverkligande, utan uttryckligen för <i>tjänst</i>. Vår tjänst som kristna är den samma som Jesu tjänst. Dels inkulderar det tjänsten som präster (stycket ovan), dels lärjungaskap. Luk 4:18-19 <i>"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren."</i> Detta bör vara församlingen, eller vilken kristen gemenskap som helst, "i ett nötskal".

Dvs - JA, vi behöver gå ut, men NEJ, vi kan inte göra det utan en "ny pingst" (om man vill kalla det så). Med detta menar jag att för att inte göra "en massa gott i köttet", så behöver vi den helige Ande. Det behöver inte vara en kollektiv upplevelse som på pingstdagen, utan helt enkelt
andedopet, som var en självklarhet för alla nytestamentliga kristna, med början från Jesus själv, som tog emot dhA i Luk 3:21-22.

Jesus levde på jorden som 100% Gud, men också 100% människa. Det betyder bl.a. att han till sin fysiska kropp, och till vad han kunde utföra för underver etc. inte hade några som helst försprång (verkligen!) till vilken människa som helst idag som är frälst och döpt i den helige Ande. Före Jesu andedop kunde han inte utföra ett enda underverk.

Sedan, när Anden föll över dem, som enbart var, och är 100% mänska, tog det sig vissa annorlunda uttryck. Tungotal, "druckenhet" (i anden), gråt, skratt, skakningar m.m., som vi inte behöver vara rädda för, eller ta avstånd från, men som inte är ett självändamål i sig, utan har till syfte att uppmuntra, ge verklig glädje, frid etc.

Allt detta är till, för ett syfte - att Guds kärlek skall komma till fullt uttryck. Dvs att Andens frukter skall bli en verklighet i våra liv. (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning) Men om vi inte är döpta i den helige Ande, är inte
kärleken, eller glädjen eller friden vi har någon Andens frukt, utan kanske bara ett uttryck för lite personlig mognad, som vilken ateist som helst kan få. Andens frukter fås genom att leva MED den helige Ande, höra vad han säger, och låta det prägla ens liv.

Så - vi kan "gå ut" utan den helige Ande - men väldigt lätt blir det då bara lagiska gärningar. Frukten av det ser man t.ex. i ett manfall på minst 900 personer i Fila, Helsingfors, under de senaste 30 åren. Åtföljt av besvikelser, stridigheter m.m.

Om vi inte tror på Guds <i>manifesterade närvaro</i>, dvs de elementen hos den helige Ande, som övergår vårt förnuft, som tungotalet, profetia, eller de olika sätt som Anden berör oss mänskor, kommer vi till en förnuftstro, en lagisk tro, som inte har, och inte heller kan förmedla
det övernaturliga liv som frälsningen och livet med Jesus, genom den helige Ande, innebär. DETTA är skillnaden mellan *väckelsekristendom*, som sprider sig som en löpeld världen över och för mänskor till frälsning även i våra egna sammanhang, och *västerländsk förnufts kristendom* som
utövas som vilken som helst annan religion.


Summering:

Vi behöver utöva "kärlekshandlingar" dagligen, ja! Vi behöver gå ut - definitivt. Men utan dhA, utan personliga upplevelser av Hans närvaro, vilka vi kan uppleva i samband med vår tjänst som ett heligt folk, och konungsligt prästerskap (tillbedjan av vår Herre) och som Jesu lärjungar (gå ut!), blir det lagiskhet och död.

Har man varit glad i 21 år av 21 möjliga, så är man konstigt nog inte rätt person att ge råd om hur man blir glad.

Orsaken är att man inte känner till hur en deprimerad känner sig, och vet därmed inte heller hur det är att vara deprimerad. Att se på en nöd- och svältfilm tror jag inte skulle hjälpa så många. Dessutom är man oftast deprimerad av en orsak, då är det hjälp man behöver få, inte saker som lindrar det.

Inte har jag ju varit glad i 21 år i streck heller. Klart jag varit deppad som alla andra. Men aldrig för en längre tid... Att gå och vara deppad hela tiden gör ju bara alla andra deppade. Kanske har jag haft tur som aldrig behövt vara länge deppad eller så kanske jag är OTROLIGt bra på att vara glad:)... you never know

Percy kan nog intyga att Erkki för det mesta e en glad prick. idag(tisdag) var han kanske lite nere på grund av ett bakslag i fotboll, men det fixa nog sig till slut...

Märkligt! Senast jag såg Erik efter ett nedslag i fotboll så var han strålande rolig. Kanske han ändå var nöjd med sin egen insats? ;)

Ja Jocke, depressioner är inget att leka med.

Har vi någon som blivit fri från en depression som kan berätta?