12.02.09 var vi tio elever från Umeå Universitet som stod på Arlanda och väntade med spänning på flyget som (efter en mycket lång flygresa) skulle ta oss till Indonesien. Denna möjlighet fick vi tack vare att vår professor även är lärare i Indonesien, så han kunde vara där och hålla lite koll på oss. I Indonesien var det fältstudier inom religionsvetenskap som gällde – de flesta av oss skulle samla material till kandidat eller magisteruppsatser. Vi blev tilldelade varsin assistent som även fungerade som tolk vid intervjuerna som gjordes.
Mitt fokus var på interaktionen kultur – religion, med utgångspunkt i Javanesiska ritualer (Javanism är Indonesiens form av Islam, som har fått väldigt många intryck från de andra religionerna, speciellt hinduism och buddhism).
Först på resan anlände vi till Bali, var vi stannade cirka fyra dagar för att få tid att anpassa oss lite, sedan spenderade vi den största delen av tiden i Yogyakarta som ligger beläget på den stora ön Java. Under de sex veckorna på resande fot hann vi dock också besöka andra indonesiska öar – bland annat Bunaken-Island som ligger utanför Sulawesi och staden Manado, var vi snorklade bland fiskar och koraller och bongade delfiner.
Indonesien är ett ypperligt land att göra fältstudier i när det gäller religion eftersom det är världens största muslimska nation – samtidigt som muslimerna lever i ”symbios” med många andra religioner (kristendom, hinduism, buddhism, konfucianism).
Jag fick verkligen ett jättestort tycke för Yogyakarta. Trots att det är en mångmiljonstad så kändes den liten och mysig – människorna var öppna och trevliga och hela stämningen var verkligen tilldragande. Att religionen verkligen var inflätad i det vardagliga livet märktes överallt, och det var då ingen skillnad om du var muslim, kristen eller buddhist – allas religioner och religionsutövande blev respekterade (det har dock inte alltid varit så).
Att resa i stor grupp är något som fungerade utmärkt. Jag kände inte de övriga i gruppen så väldigt bra innan vi reste iväg, men det blev väldigt snabbt ändring på det eftersom vi levde så tätt inpå varandra. Fördelen med att resa i större grupp är att det inte lika lätt uppstår större dispyter eftersom man ibland kan splittra på sig och umgås med olika personer olika gånger. Det är nästan så att jag nu känner mig lite ensam när jag sitter i mitt korridorsum och skriver – nu går det inte att bara kila över till nästa rum och knacka på och se vad som är på gång.. gå ut och titta på stan, simma i polen, eller bara hänga.
Att vara tillbaka i kalla och gråa Sverige är ju inget jag direkt tar ett glädjeskutt över, men jag är tacksam över de sex veckorna jag fick spendera utomlands, och det har verkligen varit händelserikt. Får jag chansen kommer jag absolut återvända, och jag rekommenderar verkligen Indonesien åt andra som vill någonstans där det är varmt och exotiskt men som samtidigt är sugna på att komma bort från alla typiska turistorter. Nu är det bara att vänta på att det skall bli vår och sommar även här hemma!
Indonesien består av omkring sjuttontusen öar vara flera är bildade av vulkaniska berg och endast sextusen av alla dessa öar är bebodda. Dessa öar befinner sig mellan indiska oceanen och Stilla havet, söder om det sydkinesiska havet. Eftersom Indonesiens öar ligger på ekvatorn innebär det att klimatet är tropiskt och mycket varmt.
Yogyakarta är ett massivt center för Javanesisk kultur i dess olika former. I staden kan vi hitta musik och dans, ledande konst- institutioner och ett flertal universitet - en förtrollande samling av gammalt och nytt. Med denna oändliga blandning är det en utmaning för alla unga att både hålla traditionerna, samtidigt som de försöker hänga med i det nya.
På Java finns två sultanat – ett på Yogyakarta och ett på Surakarta. Detta är ett hov centrerat kring ett palats och som blir styrt av en Sultan. Runt dessa hov har i tre sekel funnits – och finns än idag ett oerhört rikt och aktivt kulturliv, i form av dans, musik, teater, speciella språk, religiösa ceremonier och seder och mystika samhällen. Under tiden vi var i Yogyakarta firades Muhammads födelsedag och vi fick möjlighet att se seremonierna som hölls vid Kraton (palatset).
Kommentarer (13)
Den tuffaste reaktionären av dem alla var väl Jesus tätt följd av GTs profeter. Dagens församlingar/tempel/kyrkor haft de judiska traditionerna som förebild. Men, det är troligtvis inte så som Jesus ville: T ex Matteus 9:14-17: Sedan kom Johannes lärjungar fram till honom och frågade: "Varför fastar inte dina lärjungar, när både vi och fariseerna fastar?" Jesus svarade dem: "Inte kan väl brudgummens vänner*sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då skall de fasta. Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre. Inte heller slår man nytt vin i gamla skinnsäckar. Om man gör det sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, så att både vin och säckar bevaras."
Här frågar profeten Johannes lärjungar varför Jesus & co inte följer traditionerna. Jesus säger att han är det nya systemet som spränger de gamla formerna.
Men traditioner är inte allt igenom onda, Jesus hittade t ex på nattvarden som minne för hans verk, vidare ville han att vi liksom han skulle tro och låta döpa oss. Vidare grundade han också traditionen att gå ut i hela världen och berätta om att det finns räddning från synden. Han yttrade otaliga bevingade ord som tål att upprepas gång på gång.
Vi hittar ofta på traditioner och ofta är de inte skadliga, tvärtom. Faran är när de börjar inskränka vårt liv. Exempelvis har man som tradition att pastorn/prästen skall döpa, göra nattvard, predika, besöka sjuka och fågna. Visst skall han göra det! Men när andra lärjungar/medsyskon får en uppfattning om att han har monopol så har vi redan begränsat evangeliet. Alla troende har nämligen fått auktoritet att gå ut och undervisa med under och tecken och döpa. Alla troende är kallade att vara lärjungar som i sin tur utbildar nya lärjungar. Ingen kan förneka den kallelsen.
Det är när en påhittad tradition begränsar evangeliet som den måste avskaffas.
Linus! Tack för en bra kommentar. Vi skall alla vara lärjungar och det är här den största skon klämmer i "inbördeskriget". Prästerna vill ha för mycket makt och ingen annan än de kan förrätta ett dop, vara med vid frälsning (leda till frälsning), be för sjuka m.m. I slutändan är det ju Gud själv som gör allt men vi skall ALLA ändå vara lärjungar.
Orsaken till min besvikelse över folkkyrkan kan man läsa på länken i min förra kommentar. Jag tycker inte det är speciellt trevligt att en prost från folkkyrkan kallar mig och alla andra frikyrkliga för "slavar under en fördömd lära". Därav mitt skott. Lär gärna även mina andra upplevelser om hur jag blev frälst och hur jag blev bemött i folkkyrkan i mina unga år.
Det som räknas är vår kärlek till Jesus och skulle jag inte älska Honom skulle jag inte skriva detta. Vi kan inte lura Honom. Han ser rakt in i vår hjärta. Varandra kan vi lura hur mycket som helst. Han förvandlade mitt liv från mörker till ljus och detta vill jag även att skall ske i andras människors liv utan att någon / något samfund sätter lag och tradition i vägen för den sunda läran som har hjälpt mig. Frid!
Ok, låter bra. Det skall jag göra. Innerst inne vill jag älska alla och att vi skall vara en enhet. Dock har det alltid varit någon från "ett annat samfund" som har hoppat mig i nacken och kallat mig saker. Inte drar jag alla under samma kam, men vi borde ju kanske nog ALLA försöka sträva till enighet. Oavsett små meningsskiljaktigheter så är det ju ändå samma Jesus vi tillhör och jag VET att han inte hänger upp sig på små detaljer så länge vårt hjärta är rent och vi försöker leva ett Kristet och bibelenligt liv. Vi lever ju dock under nåden, inte lagen och det är Guds nåd allena som frälser oss alla. Be blessed!
Vi blir alla sårade och jag har i alla fall en inbyggd försvarsmekanism som slår på och då har jag svårt att endast välsigna och gå vidare. Det är en sak som jag jobbar på att ha bättre tålamod, uthållighet och överseende. Oavsett vad som har varit så borde vi bara gå vidare och välsigna. Det är lättare sagt än gjort och jag tror att alla har lite problem med detta, mer eller mindre. Men tänk om vi i stället för att kritisera varandra och söka de dåliga sidorna hos varandra kunde fokusera oss på varandras goda sidor och använda oss av dessa även utanför och mellan samfundsgränserna. Goda saker kommer från Gud och Gud är god. Goda saker för med sig goda saker och jag skulle bara vilja att vi alla skulle kunna släppa avundsjuka och stolthet och verkligen kunna glädjas med varandra. Då skulle våra liv se annorlunda ut och vi skulle ALLA må mycket bättre.
Nu skall vi kanske inte skriva så mycket mera här, för vi är ju kanske lite utanför vad denna artikel handlade om :) Frid!
Skriv en kommentar