Robert Wells, Charlotte Perrelli och Jari Sillanpää gav järnet

Du har fångat stämningen i dina bilder Linus. Bra gjort. :D

men Linus du kan ju inte mena allvar. CP ser ju om möjligt ännu värre ut än i Tv. Som det kom fram redan under eurovisionen, ett skräckexempel på hur det kan gå när man skönhetsopererar sig! Trots att hon dementerat detta så lär det nog vara ett välkänt faktum. Dessutom ser hon ut som en frass. (frass=hankatt)

Jo, men seriöst, jag tycker hon såg verkligen fräsch ut i verkligheten! Jag är bara inte så bra på att fota.

nu e dina fotokunskaper vida kända, så det kan inte duga som orsak! men du kan ju ha blivit bländad av stråkastarna så du kanske inte såg klart!

Christian, du har inte sett henne live så du tror inte men jag har ändå rätt den här gången! =)

men hur kan det då komma sej att det ser ut som att kniven varit framme på alla bilder?

Emma, menar du alla bilder, som i också den bilden på publiken?

håller med linus, charlotte var verkligen fräsch :)

måste bara få tillägga att charlottes scennärvaro var enormt proffsigt. Även att sitta o lyssna till Roberts klasssiska stycken fångade mej, det fanns djup och känsla i hans spelande,otroligt fängslande.

Kan inte låta bli att reflektera lite kring "ortsförsamlingen" och kristen enhet som den framställs här. Jag håller naturligtvis med om att splittring ofta sårar och förvirrar. Samtidigt tycker jag mig se ett mönster i historien att när den "enade kyrkan" börjar göra enheten till ett självändamål blir det allt annat än lyckat.

Den "enade" kyrkan från Rom utvecklades till inkvisitation, avlatshandel och helgondyrkan. Det behövdes en reformator som återinförde uppenbarelsen om rättfärdighet genom tro allena - vilket resulterade i splittring av kristenheten i ytterligare en fåra. Den lutherska kyrkan fastnade i tron på barndopets tillräcklighet och slängde sedan ut "vederdöparna" och vi fick en ny fåra igen. Baptisterna i Sverige ängslades över "öppen nattvardssyn" och andedopet och slängde ut Lewi Petrus och en ny fåra plöjdes upp. Det tycks vara mer eller mindre i enhetssträvandets natur att man cementerar vissa dogmer och alla avvikelser blir hot mot enheten och måste kraftfullt bekämpas... Jag är ändå glad att det fanns människor som vågade stå för tro och övertygelse även fast de slängdes ut ur sina sammanhang - idag är det en enorm välsignelse!

Jag är glad att vi har många olika samfund som har sin personliga profil och olika betoningar av upptäckter i Bibeln. Tillsammans bildar de kristna kyrkorna en mosaik som bättre motsvarar Guds fullhet och mångfald än vad någon av dem enskilt kan göra. Och de olika kyrkorna interaktion minskar åtminstone något "hemmablindheten" som ofta drabbar den enskilda kristne/församlingen/samfundet.

Vittnesbördet tar ingen skada av de olika kyrkorna i sig - om de entusiastiskt arbetar för att möta människors behov - det är när vi fokuserar på vår interna enhet och bekämpar all splittring som vi blir patetiska och ineffektiva.

Så, mindre bekymmer om "enheten" och mer bekymmer om likgiltigheten - bristen på tro och kärlek.

Det går bra att vara entusiastisk för den egna församlingen/samfundet och samtidigt be för och välsigna syskonen i de andra dito. Enheten kommer sedan ofta som en bonuseffekt...

Sedan kan jag tänka mig att det kan finnas behov av vissa "praktiska" lösningar inom frikyrkligheten på den finlandssvenska landsbygden just i den här tiden...

Att Gud skulle gå och välja människan till sin representant och ändamål för att föra evangeliet till andra är för mig en självklarhet samtidigt som det är väldigt förvånande. Jag komer att tänka på Sagan om ringen och hur det, bland alla folkeslagen, kom sig att just Hobbitarna skule få det slutliga uppdraget. Måste poängtera att min analogi slutar tvärt med dessa ord. Ni får inte börja spekulera vidae på bekostnad av detta inlägg. Uppdrag-välja hobbit-punkt. Samtidigt har den nya Avatar filmen ett anknytande till mitt inlägg. I princip att bara en av dem kan få dem att förstå. "Ni är grenarna" har någon hört det uttrycket? Människans mångfald leder nog oundvikligen till grupperingar men jag tycker vi ska hålla vägarna mellan oss så snöfria som möjligt och som Gabbe säger det: "be för och välsigna syskonen i de andra".