Skadeglädjen är sämsta glädjen

Helt rätt! Jag håller med för fullt :) Alltså med det att man inte ska vara skadeglad, Schumi tycker ja nästan synd om :D

Härligt! Fin bild :)

vilken söt liten plutt!

Bara jag kommer mig till Stockholm först så vill jag komma till Liiidingö och säga hej! (Hoppas ni bor där ännu.)

A: Det går bra det! :)

Hej Sara! Vad söt hon är! Vi önskar er familj det bästa :)

Grattis! <3

Låter härligt, jag blir påmind om tiden kring min pojkes födelse för tre år sedan. Och om tre månader får vi påökning, det blir underbart!

Det som jag överrumplades av efter att jag fick min son, var att jag tidigare inte förstod mig på Guds verkliga Faderskärlek till oss som hans barn. Nu, då jag själv är en pappa, inser jag mer och mer hur enormt mycket Gud älskar oss, och hur han inte vill oss något illa, utan enbart gott! På samma sätt som jag har fått lära mig att vara en pappa, har jag alltså också genom det fått lära mig att vara en son, ett Guds barn, något som också är oerhört viktigt.

Barn är säkert den renaste formen av välsignelse jag någonsin har fått ta del av! :D

Instämmer med föregående talare. Att ha barn är det bästa, underbaraste, roligaste och vissa dagar tyngsta som hänt mig! Det blev mycket superlativer...Redan i bilen på väg hem från jobbet börjar man längta efter att öppna dörren och ta upp lill-Walter som kommer springande med uppräckta händer. Det är en endorfin rusch varje dag!

Grattis till barnet! Jätte kul!

Intressant att läsa Saras, Cacos och Mathias funderingar. Jag skulle vilja fråga en sån sak, hurudan inställning hade ni innan ni fick barn (innan ni väntade barn)? Var ni lika positivt inställda då, eller är det något som kommer efter att barnet blivit till? Har ni alltid längtat efter barn? Jag funderar bara, för jag har aldrig varit särskillt intresserad av att få barn (hoppas att jag ändrar mig innan det är för sent) så jag undrar om det finns hopp för mig, att jag kan bli en bra mamma som vill göra allt för mitt barn.Det var någon som sa att man gifter sig för att föröka sig. Det var ett nästan chockerande påstående för mig. Jag gifte mig för att jag vill vara tillsammans med min man. Sen att han blir pappa till mina eventuella barn, är ju bara en följd av det. Hur ser ni på denna sak?

Jag hade nog aldrig funderat särskilt mycket över barn måste jag säga. Ibland tyckte jag väl barn verkade besvärliga då man såg någon unge som skrek och sprattlade på golvet vid karkkina i någon butik, men för det mesta gillade jag väl nog barn och har nog alltid tänkt att jag vill ha barn sedan någongång. Men så plötsligt var man gift och frun började prata om att skaffa barn, men fortfarande kändes det konstigt nog inte som någon stor grej för mig, det var bara liksom ett naturligt nästa steg. Det var först när Walter kom hem från BB som det blev verkligt och kärleken kom genast och "automatiskt". Så Annika, jag hade alltså ingen "babyfeber" eller motsvarande, men ändå är ungen nu det kanske allra största glädjeämnet i livet.

Grattis Sara! :)

Annika: Det finns definitivt hopp för dig... :) Jag kan ge dig min story om jag får din email-adress. Be blessed.

Sara, din Livia ser väldigt söt ut!

Va roligt att ämnet väcker lite diskussioner :) jag visste väl det...
Annika: Du gifte dig för rätt orsak, dvs. för att få vara me din man :) Låter vettigt! Har ni vänner som har barn? Det kan nämligen påverka vill jag påstå, till en viss del. Sen är det ju så att man kommer till en viss nivå i äktenskapet när man vill ta steget och bilda familj. Kanske inte alltid är så enkelt heller. Jag känner dom som har väntat mycket länge innan dom fick barn. Mitt råd är; ta ingen stress för känslorna, dom kommer!

Jag har nog alltid velat ha barn sen jag var liten, så för vår del är det Magnus som bromsat :) och det var helt rätt, för det är viktigt att man hinner umgås som gifta också innan man får en till i familjen som kräver mycket uppmärksamhet!

Hörs igen!

Svara kanske inte riktigt på frågan Annika, om jag var lika positiv innan. Jag tänkte inte så mycket på det egentligen, men som sagt, jag har alltid velat ha barn. Sen är det som Caco skriver..."ruset" kommer efteråt också, den stora kärleken för sitt barn, där finns inga gränser!!!

Barn är för ljuvliga! Själv har jag varit barnkär väldigt länge, men det som tog priset var när jag såg min lilla guddotter, då blev jag otroligt barnkär!
Allt har ju sin tid, det är underbart med barn, men det är också tungt, speciellt när dom är riktigt små och man är uppe varannan var tredje timme och barnet vill ha mjölk, men mitt i allt detta så är det öndå så charmigt med barn ocn man skulle aldrig vilja skruva tillbaka tiden när man inte hade barn, för barn ger så mycket och man bara älskar det lilla livet!
Lycka till Sara med Livia!