Jag har av flera orsaker haft en väldigt tankfull sommar. Av diverse anledningar har jag synat kristenheten i sömmarna.. en och flera gånger... blivit bedrövad, stundvis nästan tappat tilltron till församlingsliv över huvudtaget... men tack och lov... lyfts upp av Jesus, som så många gånger förr.
Jag är trött på allt hyckleri. Är du? Jag är trött på att leka organisation, leka kristen... jag vill VARA en kristen. En kristen efter Guds eget hjärta. När jag talar om hyckleri, vad menar jag då? Det kan finnas så mycket dolt skräp i våra kyrkor. (Inte någon specifik nu utan i alla.) I din kyrka också. Fast den verkar perfekt på ytan. Och förtal och bakomryggsnack är hyckleri i dess värsta form. Jag läste nyligen en intressant forskning utförd av en professor i USA, involverandes tusentals församlingsaktiva. Och resultatet? En övervägande majoritet av de som någon gång lämnar en församling, gör det på grund av andra människors spydigheter, elakhet eller småaktighet, eller brist på omtanke. Och hör och häpna - majoriteten av de som någon gång lämnat en församlingsgemenskap hör aldrig av sina forna församlingsvänner igen, ingen som ringer eller frågar varför de lämnat gemenskapen! Det här är vi, hörni! Den här undersökningen involverar kyrkor, och... så kallade kristna människor. Skulle samma forskning utföras i vårt kära svenskfinland är jag rätt så övertygad om att vi skulle komma till samma dystra resultat.
Vi lever i en tid när det finns enorma, massiva behov. Vi har helt enkelt inte råd att bara se väggarna av bubblan vi lever i. Vi har inte råd att mista en en enda människa som kommer till tro, på grund av lagiskhet eller på grund av bristande personkemi. Det där med bjälken i mitt öga och flisan i broderns öga måste vi börja tillämpa som aldrig förut, annars går det dåligt med vår älskade kristenhet. Jesus tvättade lärjungarnas fötter, och älskade den som förrådde honom. Vems fötter har du och jag tvättat idag? Och vem har vi i vårt sinne spottat på flera gånger idag? Har vi ens noterat att vi har syndat mot Gud genom att tänka fula tankar om andra? Eller är vi för upptagna med att fokusera på andras alla dåliga sidor?
Det finns två typer av människor, har någon vis människa lärt mig en gång. Två typer. Tänk dig en idrottsstadion. Det finns de som kämpar så svetten lackar nere på banorna. Det är mycket på spel, pulsen är på max och prestationen känns nästan övermäktig, men med målet i sikte är man villig att satsa allt. Så finns det folket på läktaren. De som sitter bekvämt och tittar på de som svettas på banorna. Det är väldigt bekvämt att peka finger på löparna och kommentera varje steg. Kliver han/hon snett nu? Trampar hon/han över? Så tar man en tugga varm korv och fortsätter.. Och titta, musklerna har bestämt minskat sen förra OS. Eller?
Vilken typ av människa är du? Springer du loppet eller sitter du hellre och kommenterar?
Vi har inte råd att gå till kyrkan på söndag morgon och där lyfta händerna i lovsång, men samtidigt ha massor av otalt med bänkgrannen. Eller att gå till nattvarden och ta del av Jesu sårade kropp med hjärtat fullt av aggressioner. Eller att acceptera att någon blir utanför och lämnas ensam åt sitt öde. Eller att någon behandlas på ett sätt som inte är acceptabelt i en kristen gemenskap. Vi har inte råd. Vi lever inte i en sån tid.
Vi lever i en tid där det endast och bara finns rum för Jesuslikhet, för sann kärlek oss alla emellan och för obegränsad förlåtelse utan förbehåll. För sån är Gud. Allt det här har Han gett dig, inte bara en gång, utan varje gång du lämnar din dynga vid korset. Vad har du då för rätt att trampa på någon annans tår? Enligt mina beräkningar.... ingen.
Om ni läste såhär långt, tack.
Hoppas ingen föll baklänges.
Massor med kärlek till er alla.
Kommentarer (12)
"En övervägande majoritet av de som någon gång lämnar en församling, gör det på grund av andra människors spydigheter, elakhet eller småaktighet, eller brist på omtanke. " (citat)
Jag lämnade en mycket god församlingsgemenskap på grund av mitt eget dumma huvud. Jag upplevde också saker som hyckleri och tal bakom min rygg. Eller var det verkligen så här? NEJ! Det var åter en gång mina vilda fantasier att människor ville mig illa medan de endast menade väl och ville förmana mig. Jag var stolt och lyssnade mer till mitt eget kött än till Gud och slutligen lämnade jag den församling som tog emot mig och gav mig vad jag behövde då jag var döende och sårad. Det tog inte länge innan jag började längta till församlingen trots att jag nu var medlem i en annan församling. Ja, på något vis var det tungt. Jag besökte fortfarande min gamla församling och många gånger efter mötet, på väg hem satt jag och grät i min bil av ånger och tvivel. Jag hade lämnat mitt andliga hem. Det var inte något fel på den nya församlingen men den andra församlingen var ändå mitt hem. Det var ju där jag hade växt upp och även startat min vandring med Jesus. Hur skulle jag göra nu? Jag ville ju inte svälja min stolthet och säga som det var att det var JAG som åter en gång hade gjort bort mig. Inte heller att jag var ledsen och längtade hem. Jag bad till Gud att Han skulle förlåta mig. Samtidigt som jag inte riktigt kände mig hemma i den nya församlingen så kändes det också som om Gud skulle ha varit långt borta. Detta kom att vara en tung period i mitt liv som Kristen. Ja, nio månader tog det och Gud såg min smärta och förtvivlan. Till sist orkade jag inte mera så jag beslöt mig för att tala med bägge församlingarna och säga som det var: Det var mitt eget misstag att jag hade bytt församling för nio månader sedan. Bara för några dagar sedan flyttade jag mitt medlemskap tillbaka till den gamla församlingen. Detta i samförstånd med båda församlingarna. Sedan jag fick komma tillbaka till mitt andliga hem så har jag känt en stor frid inom mig, en stor tacksamhet till Gud och Han har kommit närmare igen. De senaste dagarna har jag fått uppleva ett överflöd "i anden" och mitt hjärta har flödat över av glädje och tacksamhet.
Vad jag vill säga med detta är en sak som vi alla garanterat har hört förut; tänk först och tala (handla) sedan. Fråga alltid Herren vad som är HANS vilja. Är du på dåligt humör och uppretad på någon annan så vänta med att göra ett dylikt beslut fastän Herren må säga att du skall springa för livet. Högst antagligen är det inte Herren utan ditt eget kött som talar då. Vänta tills det har lugnat ner sig och fråga sedan igen. Är svaret samma, så fråga ännu en gång.
Tack Jesus för DIN nåd som räcker till oss alla galningar och dårar!
Skriv en kommentar