Glädjens olja

Aaaargh... Jag är så allergisk mot vissa uttryck.

Jag hoppas jag missförstår tanken bakom meningen
"Att se om någon är fylld med glädje är ett mycket bra mått på andlighet."

Jag vill inte mäta andlighet och säga att någon är mer andlig än någon annan... Alla människor är andliga i någon form men alla tror inte på samma sak och på samma sätt.

Om vi börjar fundera på vem som egentligen är 'andligast' är vi snart inne i ett ekorrhjul fullt av krav på att vara än det ena, än det andra. Krav som kan få oss att känna mindervärdeskomplex...att vi inte är tillräckligt.

Och vem är vi egentligen att döma vem som är mest andlig.


Men som sagt...jag hoppas jag har missförstått tanken med meningen ovan

Personen bakom pseudonymet Ifrågasättaren menade mycket riktigt att man inte skall tävla i andlighet.

Men sen en rättelse.

Alla är INTE andliga:
Jud 1:19 Det är dessa som vållar splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande.

1 Tim 6:20 Käre Timoteus, bevara det som har överlämnats åt dig, och vänd dig bort från det oandliga, tomma pratet och invändningarna som kommer från det som kallas kunskap utan att vara det.

Poängen med att säga "var glad" är att man inte tillåta sig själv att bli bitter och sårad utan istället sträva efter att bli andligare (på rätt sätt).

Dessutom går det egentligen inte att tävla om andlighet, eftersom Anden är en gåva från Gud och har ingenting med vår egen duktighet att göra. Allt handlar om nåd, och i nåden är ingen bättre än någon annan.

Tack Jenna. Det var så jag avsåg

från tävla i andlighet gick vi hastigt tillmotsatta diket, andligheten kan inte tävlas i.

Detta är sant, men den ursprungliga poängen i artikeln var att man kunde avgöra det andliga tillståndet på basen av glädjen, och denna poäng kvarstår. Visst, frälsningen är en gåva, av nåd genom tro. Men tron föder gärningar annars är den död.

<i>Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död?</i> -Jak 2:20

Samma sak med glädjen, den föds av Anden, och därför kan glädjens frånvaro tala om Andens frånvaro.

Sen ska man inte ta detta till överdrift och tro att man aldrig kan vara ledsen, vi vet mycket väl att Jesus grät vid vissa tillfällen.

Jag kom på en sak i samband med glädje, som jag tror att Sven Reichmann också är inne på i ngn av sina böcker:

Det finns olika sorters kristna. Dels finns det de som blivit frälsta efter att de formligen stått vid självmordets brant eller t ex varit totalt nerknarkade. Dessa människor upplever frälsningen som en total glädje o kan knappt tro att Gud faktiskt kan älska just dem.

Sedan har vi den andra kategorin, till vilken jag hör. Vi som hör till denna grupp har levat exemplariska liv innan vi blev frälsta. Vi har haft fullständig frälsningsvisshet sedan barnsben. Vi har ju fått lära oss att Gud älskar alla och har läst Bibeln som barn. Vi har gjort vårt bästa för att försöka hålla den gyllene regeln och har ibland också t o m gett pengar till de fattiga. Naturligtvis måste ju sådana som vi komma till himlen. Tror vi. Vi har aldrig stulit mer än kanske på sin höjd ngn enstaka karamell.

En del av de som hör till denna grupp och är gifta har varit otrogna mot hustrun eller mannen bara en enstaka gång på någon firmajulfest. Det ska väl Gud ha överseende med, antar man. Alla andra gör ju så. Om man går i kyrkan rentav varje julafton blir väl Gud så glad att man väl säkert har råd att vara otrogen igen om ca fem år eller så. Tror man.

Sedan händer ngt. Herr eller fru Präktig blir frälst efter att ha insett att man kanske ändå borde ha en levande relation med Jesus, i stället för att bara ha en utantilkunskap som man fått i söndagsskolan. De nyfrälsta präktiga personerna börjar studera Bibeln och märker att de kanske inte är så präktiga som de trodde. De läser om förlåtelsen och nåden och tänker "kan dethär verkligen gälla mig?"

Man inser sedan att det gäller en och blir glad. Men sedan börjar man undra i alla fall. Man är ju van att prestera, så då måste man väl prestera också i Guds rike. Inte ger ju chefen löneförhöjning om man inte presterar tillräckligt. Då kommer ordet "men" in. Ja, jag tror nog på Guds nåd, MEN...

Då är man aldrig riktigt glad hela tiden. Man blir kanske gladare när man varit på Midvinterveckan, men efter några veckor är man tillbaka i grubblerierna igen. Man börjar söka andens frukt i sitt eget liv och blir själv huvudpersonen. TAnkarna börjar kretsa kring hur väl man själv lyckas i sitt kristenliv. Förmågan att så att säga "let go and let God" blir försvagad. Botemedlet mot detta är säkerligen att alltjämt fördjupa sin gudsrelation. Det fina är ju att det är just de sjuka och svaga som behöver en läkare.

Känner ngn igen sig? Jag tror att flera lutheraner finns i denna grupp.

Jag känner åtminstone i viss mån igen mig själv i Herr och Fru Präktig. Förutom att jag inte har vuxit upp i en kristen familj (kristen bara till namnet ungefär) och att jag inte har upplevt en kraftig frälsningsupplevelse i mitt liv.

Och ja, jag är lutheran ;)

Vad jag här beskrivit är ju två ytterlighetsgrupper. Andra grupper finns ju, och flera känner säkert igen sig i båda.

Finns det månne fler f d utslagna bland de frikyrkliga? Kan det vara så att dessa oftare hittar till friförsamlingarna helt enkelt för att friförsamlingar kanske flitigare evangeliserar i det egna landet och på den egna orten bland de utslagna?