Rom 1:7 Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Det är högst anmärkningsvärt hur Paulus adresserar de troende i Rom. Han betonar att är brevets mottagare är de som bor i Rom. Hans betoning är just orten Rom. Han adresserar inte dem som ett organiserat samfund och inte heller som enstaka individer utan hans tanke verkar vara att alla troende som bor i Rom representerar den universella Kristi Kropp som uttrycker den organiska enheten genom det gudomliga livet i alla lemmarna. Alla pånyttfödda tillhör Kristi Kropp men för att kunna manifestera denna inre verklighet måste den vara praktisk. Den praktiska ramen borde inte vara samfundsbaserad, vilket ofta är en splittrande faktor bland Guds folk. Den praktiska ramen borde vara ortsbaserad, det vill säga, alla troende som bor i Rom är ett i Kristus genom det gudomliga liv som de har mottagit och inte genom doktriner. Genom detta liv kan de representera Kristi Kropp som församlingen i Rom. De är alltså församlingen på den lokala orten. Att uttrycka Kristi Kropps liv genom olika samfund på en och samma ort är inte Guds tanke! Genom hela Nya testamentet är församlingen adresserad som församlingen på den orten, t.ex. församlingen i Korint, Efesus, Kolosse. Endast i Galaterbrevet nämns församlingen i plural form men det beror på att Galatien var en provins som bestod av flera orter.
Vi kan inte uttrycka verkligheten av Kristi universella Kropp genom organiserade samfund eller individer var för sig. Verkligheten av Kristi Kropp kan endast uttryckas genom alla som bor på den orten - som församlingen på den orten. Församlingen i Rom har den rätta positionen och det praktiska ramverket för att kunna uttrycka denna underbara enhet som existerar i Kristi Kropp genom liv. Därför är det mot Guds önskan att organisera olika samfund efter olika doktriner, ceremonier och smak, och försöka manifestera Kroppens enhet. Om vi står på samfundens grund är vår positions felaktig; den är en splittrande grund och inte en enande grund.
Som sagt skriver han inte till de olika samfunden som finns i Rom, utan han talar till "ni Guds älskade" som bor i Rom". Det fanns bara en församling i Rom och inte många församlingar. Den innefattade alla troende där. Alla kristna är älskade av Herren! Herren älskar alla, från den besvärligaste till den finaste! Ibland blir vi irriterade på någon troende, men då måste vi se att Herren verkligen älskar den personen. Men vi måste se att Herrens älskar alla människor och inte samfundens religiösa system som håller Hans folk i fångenskap. Det är samma sak som när Judendomen höll folket kvar i ett system och Herren kom som den gode Herden för att frigöra och leda ut sitt folk på bete. Oavsett hur gott och ädelt kyrkosamfundens motiv må vara så ersätter deras system förr eller senare den levande Kristus med doktriner och ritualer.
Utgångspunkten måste vara ortsförsamlingen vilket är församlingens grund. För att Guds folk inte har sett uppenbarelsen angående det praktiska sättet att uttrycka Kroppen har de istället organiserat sig i samfund och betonat doktriner och ceremoniella aspekter och således avvikit från det enkla och praktiska sättet att uttrycka enheten som finns i Kristi Kropp. Resultatet ser vi idag. Så många ”församlingar” på samma ort, med olika namn och sätt att uttrycka Kristi Kropp. Denna splittring är inget bra vittnesbörd för otroende människor!
Hela artikelserien "Gröna Ängar" finns publicerad på mickelsson.net. Använd sökordet "Gröna Ängar" för att hitta tidigare budskap.
Kommentarer (2)
Den "enade" kyrkan från Rom utvecklades till inkvisitation, avlatshandel och helgondyrkan. Det behövdes en reformator som återinförde uppenbarelsen om rättfärdighet genom tro allena - vilket resulterade i splittring av kristenheten i ytterligare en fåra. Den lutherska kyrkan fastnade i tron på barndopets tillräcklighet och slängde sedan ut "vederdöparna" och vi fick en ny fåra igen. Baptisterna i Sverige ängslades över "öppen nattvardssyn" och andedopet och slängde ut Lewi Petrus och en ny fåra plöjdes upp. Det tycks vara mer eller mindre i enhetssträvandets natur att man cementerar vissa dogmer och alla avvikelser blir hot mot enheten och måste kraftfullt bekämpas... Jag är ändå glad att det fanns människor som vågade stå för tro och övertygelse även fast de slängdes ut ur sina sammanhang - idag är det en enorm välsignelse!
Jag är glad att vi har många olika samfund som har sin personliga profil och olika betoningar av upptäckter i Bibeln. Tillsammans bildar de kristna kyrkorna en mosaik som bättre motsvarar Guds fullhet och mångfald än vad någon av dem enskilt kan göra. Och de olika kyrkorna interaktion minskar åtminstone något "hemmablindheten" som ofta drabbar den enskilda kristne/församlingen/samfundet.
Vittnesbördet tar ingen skada av de olika kyrkorna i sig - om de entusiastiskt arbetar för att möta människors behov - det är när vi fokuserar på vår interna enhet och bekämpar all splittring som vi blir patetiska och ineffektiva.
Så, mindre bekymmer om "enheten" och mer bekymmer om likgiltigheten - bristen på tro och kärlek.
Det går bra att vara entusiastisk för den egna församlingen/samfundet och samtidigt be för och välsigna syskonen i de andra dito. Enheten kommer sedan ofta som en bonuseffekt...
Sedan kan jag tänka mig att det kan finnas behov av vissa "praktiska" lösningar inom frikyrkligheten på den finlandssvenska landsbygden just i den här tiden...
Skriv en kommentar