Hälsning från Venezuela.

En död fisk flyter med strömmen, men den levande har kraften att simma mot strömmen. Ofta i vardagen kan man lätt känna sig som en levande fisk. Det känns som att vart man än går, så kommer alla andra därifrån. Detta
upplevde jag tillsammans med min mamma och mormor på våran semester vecka 9. Vart vi än gick i den lilla byn Choroni, kändes det som att vi alltid gick mot strömmen. Inte bara genom att faktiskt gå just åt andra hållet, men till utseendet var vi väldigt olika människorna vi mötte. Vi var bleka, eller
röda, med ljust tunnt hår och vi pratade ett konstigt språk. Många av de människor som passerade oss, saktade in för att kunna iakta oss eller så vände de sig om bakom oss för att ta en sista titt. Detta väckte tankar i mig. Hurudana är vi kristna? Är vi som döda fiskar som flyter med strömmen, eller är vi dom som simmar emot? Är vi så annorlunda ett de andra saktar ner sin fart, för att kunna iakta oss en lite längre tid? Vänder sig människor
om bakom oss, för att se vad det var för en typ dom just passerade?

Nu menar jag inte att vi borde klä oss på ett konstit sätt, eller bete oss annorlunda. Och på det sättet söka uppmärksamhet. Nej. Det som skiljer oss från världen är Guds kärlek, som är utgjuten i varje kristens hjärta. Och
den kärleken borde skina så att förbigående mänskor börjar fundera, vad det var för ett ljus dom just passerade.

Gud har sitt folk runtom hela världen. I alla länder. I alla nationer. Och han vill att folket i nationerna skall börja be för sina länder. Vem
annan kan föra evangeliet lika bra till det finska folket som vi finländare? Vi vet språket. Vi vet kulturen. Vi vet sederna och historien. Vi vet sanningen. Vi är satta i Finland för Finlands skull. Precis som venezolanerna är
här för Venezuelas skull. Nu säger jag inte att vi skall sluta med missionsarbete och koncentrera oss bara på vårat land. Nej. Dom som har kallelsen att åka ut, skall göra det, men vi som blir kvar har vårat missionsfält rakt framför näsan på oss. Jag säger vi, för jag är snart på väg tillbaka hem, hem till Finland.

Våran uppgift är egentligen väldigt enkel. Att lysa som ljus i mörker. Att fungera som kanaler mellan Fadern och hans förlorade barn. Att lära känna Fadern så bra, att allt vårt eget har dött bort och att våra behov
spelar ingen roll något mera. Att komma så nära Faderns hjärta att mänskorna vi möter får först och främst möta Honom, inte oss.

Jag har knappa 6 veckor kvar i Venezuela. Gud har varit trofast mot mig och tagit hand om mig på ett underbart sätt. Har fått vara med om många nya upplevelser och fått många nya vänner. Med ett ledsamt hjärta
kommer jag att återvända tillbaka till Finland. Venezuela, med dess folk, kommer alltid att ha ett litet hörn i mitt hjärta. Fast jag är ledsen över att lämna Venezuela, så gläder jag mig för att få återvända hem. Jag ber
att våran himmelske Fader skall ta hand om er, och fylla alla era behov. Han är den oändliga källan på allt som vi behöver. Sök Herren, och bli välsignade!

* * *
dream your life and live your dreams
* * *