Kristen enhet i svenskfinland

Vi älskar de människor som är lättast att älska, de vi känner, de som står oss nära, de vi förstår oss på. Vi älskar våra familjer, våra skolkompisar, våra arbetskamrater, de som går till samma kyrka, på samma ungdomsmöten. Men hur är det med den där flickan som är lite annorlunda, som inte tillhör samma kretsar som mig men som ändå är kristen? Hon beter ju sig inte riktigt som jag, hon kan andra slags sånger, hon ber helt annorlunda än jag, deras församling är så dålig p.g.a. det och det och det...

Det är konstigt hur vi kristna så ofta lyckas glömma det här med ekumenik! Utan att vi ens tänker på det så hoppar det grodor ur munnen på oss, vi trycker ner andra församlingar. Det är så lätt att tycka om sin egen församling, sin egen ungdomsledare, sin egen pastor/präst, och det är förrädiskt lätt att tro att ens egen församling är den ultimata och den som har alla sanningar och är den enda rätta. Ofta tror vi också att den egna perfekta församlingen "förtjänar" väckelse och tillväxt mer än andra, på grund av olika orsaker.

Vi kikar ibland på våra kristna syskon i grannförsamlingen och rynkar på näsan. "Vad konstigt de beter sig!" "Varför ber de på det där sättet?" "Huj så avfälliga kristna!" eller "Usch vilken jobbig församling, alla är så överandliga!". Känns någon av dessa funderingar bekant för dig? Då behöver du ta dig en liten funderare.

Jag har lärt mig så otroligt mycket de senaste åren. Mitt andliga genombrott kom när jag, en lutheran ut i fingerspetsarna, träffade en underbar kille från en karismatisk pingstförsamling. Snacka om kulturkrock! Jag hade knappt hört någon tala i tungor förut, så gick jag på ett bönemöte och flög nästan baklänges när bönen satte igång. Det tog flera månader innan jag verkligen kunde känna mig bekväm och avslappnad. När jag väl blev avslappnad så blev jag nästan partisk. Jag kom in i en period när jag blev överkritisk mot min egen lutherska församling och började se alla fel som fanns där, jag fick nästan lust att bojkotta den. Tills Gud började viska i mitt öra...

Enhet, enhet, enhet. Det är nyckeln till så många problem som vi kristna har. Vi frågar oss många gånger varför vi inte ser någon väckelse. Nå, varför skulle den kristna kyrkan se attraktiv ut i en icke-kristens ögon, när alla församlingar bråkar sinsemellan, folk bryter sig ut och bildar egna grejer och det blir feta rubriker i tidningarna. Alla håller hårt på sitt eget och folk sitter och trycker i varsitt hörn och nästan vägrar tala med varandra eller samarbeta. Det är konstigt då Guds ord, Bibeln, lär oss att vi ska vara ett, hålla sams och förlåta varandra.

"Se, hur de kristna älskar varandra!" är vad folk ska tänka om oss. Vi som kristna behöver lära oss att bete oss som den enade kropp vi är! För i Kristus ÄR vi ett, oavsett vad vi tycker om det, och vi SKA älska varandra, fast det kan vara svårt. Fast den ena accepterar barndop och den andra inte, vi måste ändå älska varandra. Fast den ena skriker i tungor och den andra sitter med slutna ögon och knäppta händer. Fast den ena håller på KSG och den andra håller på Ny Generation. Överlåt dömandet till Herren!

Det är få saker jag har brunnit så mycket för som ekumenik. Genom att jag vågade ta steget ut ur mitt eget, trygga sammanhang så växte jag och träffade nya, härliga människor, och min tro kompletterades på ett underbart sätt. Jag fick vidgade vyer och kunde se saker och ting ur flera perspektiv. Jag fick ny lust att berätta om min tro för andra, och jag fick framförallt ny lust och ork att engagera mig för min egen församling. Jag kände att jag fick en ny, viktig uppgift som brobryggare mellan två sammanhang. Folk kom och talade med mig, och ville veta vad som egentligen pågick hos "pingvinerna", och det var intressant och väldigt bra för mig att få berätta för dem om mina nya vänner.

Om det är något jag önskar, så är det att jag ska få bli till välsignelse för någon, och det skulle jag önska för dig också. Men om du har problem på det här området, så läs Bibeln, och ta reda på vad Gud säger om kristen enhet. Ta sen en titt på dig själv. När kristna från olika sammanhang vågar ta kontakt med varandra och utbyta erfarenheter och bolla tankar så kan det medföra så mycket härligt, för ingen församling är ju perfekt. Alla har sina fel och brister, och genom att vi håller kontakt med varandra, och ber för varandras bästa så kommer vi att komplettera varandra och vi får ett bredare perspektiv. Kom bara ihåg, att du behöver ett andligt hem, och att det inte är bra att flacka omkring utan någon egen församling, så se till att du vet var du hör hemma!

Pingstvänner, LivetsOrdare, baptister, lutheraner, SLEF, laestadianer, KU-are... vi är alla samma skrot och korn! Vi tror att Jesus dog och uppstod för våra synders skull och vi tror på Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi läser samma Bibel. Kanske vi skulle tycka om varandra mera då och se varandra som systrar och bröder ska se varandra. För det är ju det vi är. Den dagen du accepterade Jesus som din frälsare så fick du miljontals syskon runtom i världen. Vilken härlig tanke, eller hur?

Och vem vet, mitt i allt står mr/mrs Right där framför dig. Who knows? Så gick det för mig när jag vågade sticka nosen utanför dörren och hälsa på gänget i kojan bredvid.

Med hopp om en härlig, välsignad vår,