Längs Donau på cykel

Lördagen den 4:e augusti 2007 beslöt jag mig för att åka på semester och bokade en flygresa till Nürnberg i Tyskland med avgång redan följande dag. Valet föll på Nürnberg av den enkla orsaken att jag ville åka till Centraleuropa och biljetterna till just Nürnberg råkade vara billiga. Planet som gick 9:40 på söndagsmorgonen verkade vara mindre än halvfullt, så det är kanske inte så konstigt att biljetterna var relativt förmånliga.

Resan till Nürnberg gick utan mankemang, bortsett från att jag som vanligt blev ombedd att tömma min väska i säkerhetskontrollen. Det verkar som om det betraktas som väldigt misstänkt att resa omkring med två digitala systemkameror, en vanlig digitalkamera, 4 GPS:ar, en handdator, ett flertal batterier och några batteriladdare.

Eftersom jag är van vid detta så brukar jag redan innan min väska går genom genomlysningsapparaten försöka förklara att jag har en massa elektronikprylar i den och erbjuda mig att tömma den. Svaret blir alltid nej men efter att väskan har åkt genom apparaten så ber man mig alltid att ta ut några apparater. Ofta används också vad jag tror att är något slags sprängämnesdetektor på mina apparater.

Själv tycker jag inte att min utrustning är så märklig. Mina GPS:ar är alla ganska gamla och har därför begränsat med minnesutrymme för kartor. Har man flera apparater med sig så kan man ha kartor över ett större område. När det gäller kameror så är det så att jag ogillar att byta objektiv eftersom jag inte vill ha en massa damm och smuts på kamerans sensor. Därför föredrar jag att ha lika många kameror som objektiv. Nu är det ju dessutom så att jag lämnade mitt telezoomobjektiv med tillhörande kamera hemma. Jag tog alltså bara med mig min Nikon D40 med 18-55mm objektiv samt en Canon EOS 20D med ett 24-105mm F4 L objektiv.

På söndagen fick jag egentligen inte gjort så mycket mer än att jag tog mig en titt på Nürnberg och bokade hotell i staden. Hotellet har lyckligtvis WLAN och morgonen därpå satt jag och surfade på nätet för att försöka lista ut nästa steg i min resa. Jag hittade en webbsida där man gjorde reklam för cykelfärder längs floden Donau, speciellt mellan städerna Passau och Wien. Sidan marknadsförde svindyra paket som skall bokas på förhand och som tydligen är menade för turister som har gott om pengar och som knappt har sett varken en cykel eller en cykelväg förut. Jag beslöt mig för att helt enkelt åka till Passau och där försöka hitta någon cykeluthyrare.

På måndagen tog jag tåget till Passau, olyckligtvis kom jag iväg ganska sent pga jag inte är så morgonpigg och dessutom råkade jag missa ett tåg med några minuter. När jag väl ca 17-tiden kom fram till Passau så begav jag mig raka vägen till turistinformationen som försåg mig med en väldigt informativ lista över cykeluthyrare. På listan fanns priser samt uppgifter om att vissa uthyrare mot avgift går med på att man lämnar cykeln på ett valfritt hotell mellan Passau och Wien. Eftersom jag har ont om tid, det började närma sig stängningsdags så blev jag tvungen att uppsöka den närmaste uthyraren som enligt listan har någorlunda service.

En sak som jag funderade på var vad jag skall göra av allt mitt bagage. Inte kan jag väl släpa med mig 25 kilo bagage på en cykel? Jag lekte först med tanken på att lämna huvuddelen av bagaget i Passau och sedan komma tillbaka med tåg för att plocka upp det. Jag beslöt mig sedan för att fråga efter ett bagagesläp. Uthyraren visade sig ha en en tvåhjulig kärra som enligt varningstexterna tydligen var avsedd för att transportera barn men den passade också ganska bra till att transportera bagage.

Hos cykeluthyraren fick jag rejäla språkproblem eftersom uthyrarens engelska var nästan lika dålig som min tyska. Lyckligtvis kom en tysk flicka med goda engelskakunskaper in i butiken för att fylla på luft och hon erbjöd sig att fungera som tolk. Med flickans hjälp kom jag överens om att lämna cykeln på något hotell och meddela uthyraren per SMS eller email om hotellets namn, adress och telefonnummer.

Uthyraren försåg mig med en nyckel (för cykellåset) och en U-nyckel för att vid behov kunna lösgöra släpet från cykeln. Eftersom jag är en allmänt skeptisk person prövade jag om nyckeln verkligen fungerar och det visade sig att jag hade råkat få fel nyckel. Efter någon minuts letande fick jag rätt nyckel och kunde äntligen bege mig iväg. Eftersom jag kom iväg från cykeluthyraren någon minut före stängningsdags så kände jag mig äckligt nöjd över mig själv och min skeptiska läggning. Det hade varit besvärligt om jag hade begett mig iväg utan att ha ett fungerande lås.

Cykeln som jag hyrde var en sjuväxlad Winora Samana herrcykel. Den hade fotbroms på bakhjulet samt handbromsar både fram och bak. Dessutom hade den lampa både fram och bak som bägge fick ström från en navdynamo. Jag provade aldrig att cykla den utan bagagesläp men med släpet (som saktade ner cykeln rejält) så skulle jag gissa att jag skulle ha kunnat cykla 50-100% snabbare med min egen cykel (utan släp) som jag har hemma i Finland. Det mest negativa med cykeln var att femman verkade rätt utsliten, navet förde en hel del liv när man cyklade på den växlen och dessutom kändes den lite omotiverat trögtrampad så jag använde nästan inte alls femman som annars hade varit en väldigt lämplig växel. Olyckligtvis var handbromsarna omkastade jämfört med min egen cykel som jag är van vid.

Jag ångrade verkligen att jag inte tänkte på att ta med cykelfästet till min GPS. Det hade varit en lätt sak att skruva fast det på min hyrcykel och skulle ha underlättat navigerandet. Nu blev jag tvungen att ha min GPS hängande i bältet i stället, vilket inte är särskilt bekvämt i de situationer då man vill titta på den ofta. Det ledde till att jag inte var särskilt benägen att titta särskilt noggrant eller ofta på apparaten, vilket gav upphov till ett par synnerligen irriterande navigeringstabbar.

Klockan hann bli ca 19 innan jag kom iväg från Passau. Då kom jag också ihåg att jag hade glömt att skaffa en cykelkarta. Min GPS var visserligen programmerad med en rätt detaljerad karta för det aktuella området men den har ingen information om vilken sida av floden som har bättre cykelvägar, färjor och huruvida man blir tvungen att dela vägen med en massa trafik eller ej. Eftersom floden är rätt bred så är det ganska tunnsått med broar, speciellt på landsbygden. Därför är det önskvärt att känna till trafikarrangemangen i förväg så att man kan välja den bättre sidan.

Efter lite förvirring besluter jag mig för att påbörja färden på den södra flodstranden. Passau ligger nära gränsen till Österrike. Jag sätter som mål att hinna en rejäl bit in i Österrike och att hitta ett trevligt familjehotell i någon småstad så att jag inte behöver övernatta i närheten av storstaden Passau. Efter några kilometer passerar jag gränsen till Österrike. Gränsen märks inte på annat sätt än att det finns en stor skylt som hälsar mig välkommen till Österrike.

Jag åker förbi några hotell men tycker att jag ännu är för nära Passau för att stanna. Jag anlitar min GPS för att hitta ett hotell som ligger nära floden, något tiotal kilometer längre fram. När jag väl börjar närma mig hotellet och zoomar in GPS-kartan lite mera märker jag att hotellet snopet nog ligger på den norra sidan om floden. Det finns inte någon bro på rimligt avstånd, sista bron i Passau ligger närmast. Mitt misstag är extra pinsamt eftersom det i GPS-kartans adressuppgifter står angivet att hotellet ligger i Tyskland och just på den här sträckan så utgör Donau en gränsflod, gränsen ligger mitt i floden, därför borde jag ha begripit att hotellet var på fel sida om floden. Jag befinner mig nu i glesbygden, några större samhällen finns egentligen inte inom rimligt avstånd. Jag fortsätter därför min färd längs floden i hopp om att hitta något hotell som inte finns i min GPS. Jag kommer först fram till en camping som gör reklam för uthyrning av rum men besluter mig för att jag inte vill sova på en campingplats.

Vid skymningen kommer jag fram till det lilla samhället Kasten. Det luktar påtagligt av kospillning men här hittar jag ett hotell som tydligen också fungerar som bensinstation. Jag får hyra ett rum med dusch och WC för 25 euro. Till middag beställer jag vildsvin som jag avnjuter efter mörkrets inbrott på terassen utanför hotellet. Efter en natts god sömn blir jag väckt av att kossorna börjar råma alldeles brevid hotellet och jag upptäcker att hotellet inte bara fungerar som bensinstation utan att det också är en bondgård.

På tisdagsmorgonen äter jag först en spartansk frukost, sedan ca halv tiotiden cyklar jag glatt iväg och kommer efter några kilometer fram till vattenkraftverket i Jochenstein, kraftverket är det första som jag får se på min resa men inte det sista. Kraftverket har en cykelbana som i princip gör det möjligt att åka över till Tyskland vilket jag funderar på men porten i andra ändan råkar vara stängd. Det finns visserligen också en trappa i andra ändan men jag känner mig inte sugen på att släpa en cykel med bagagesläp uppför trappan så därför överger jag den idén.

Väl framme i den lilla staden Engelhartszell får jag ett intryck av att cykelvägen inte fortsätter, därför tar jag en cykelfärja över till den norra stranden. Eftersom jag inte nu heller tittar särskilt noggrant på kartan så inbillar jag mig felaktigt att jag åker över till Tyskland. Någon kilometer före Engelhartszell så har Donau upphört att vara gränsflod och gränsen gör en kraftig kurva norrut vilket jag märker först ca 20 kilometer senare. Detta torde vara första gången som jag har haft en felaktig uppfattning om i vilket land jag har befunnit mig.

Några kilometer efter färjan så upphör cykelvägen även här och jag blir tvungen att cykla på en vanlig simpel småväg. Solen gassar från en mer eller mindre molnfri himmel och det börjar vid den här tiden redan bli ganska hett. Lyckligtvis har jag 3 liter mineralvatten samt en halvliter Fanta med mig. Av någon orsak får jag för mig att den södra stranden skulle vara bättre och tar mig därför trots en varningsskylt över bron vid den lilla staden Niederranna. Efter 1-2 kilometer inser jag att cykelrutten fortsätter längs en ganska smal och väldigt livligt trafikerad väg med 70 km/h (eller var det kanske rentav 80 km/h?) hastighetsbegränsning.

Först i detta skede begriper jag innebörden av varningen på tyska på skylten före bron. Jag fattar här det tunga beslutet att vända om, lyckligtvis är det bara ett par kilometer. Samtidigt förbannar jag min glömska när det gällde att skaffa en vettig cykelkarta i Passau. Det känns extra tungt eftersom det har blivit väldigt hett nu och jag svettas floder.

När jag kommit över till den norra stranden och trampat ett par tre kilometer, så tar jag mig någon timmes vilopaus för att slippa cykla under den hetaste tiden på dagen. Av rent psykologiska orsaker är jag tvungen att cykla längre än vad jag hann cykla på fel sida om floden innan jag kan ta min vilopaus. Jag hittar en trevlig bänk som ligger i skuggan av några träd. Vilopausen använder jag bl.a. till att skicka ett e-postmeddelande till JS, Linus och Isaksson för att meddelade att jag deserterat och åkt iväg till Centraleuropa för att cykla längs Donau. Det går långsamt eftersom det inte finns 3G ute på landsbygden.

Eftersom min handdator har en kortplats för SD minneskort, som används av min Nikon D40 kamera, så besluter jag mig för att skicka med en bild. När jag väl laddat upp en bild att lägga som bilaga till e-postmeddelandet märker jag till min irritation att jag i hastigheten tagit fel bild. Korkat men jag bryr mig inte om att ladda upp på nytt, lägger bara till ett PS om min fadäs.

Jag fortsätter efter min siesta ett par kilometer tills jag kommer till det lilla samhället Freizell. Jag ser en trevlig restaurang med rejäla parasoll. Pga mina bristfälliga kunskaper i tyska beställer jag i misstag något slags fisk till lunch. Lyckligtvis är fisken ätlig och tillbehören (bla potatis) är av högsta kvalitet. Efter lunchen trampar jag en 4-5 kilometer ända tills jag kommer fram till ett ställe där floden gör en mycket snäv kurva. Här ändrar också landskapet karaktär en aning. Bergväggarna som omger floddalen blir brantare och verkar ligga närmare floden, floddalen blir på så sätt mera utpräglad. Floden blir här dessutom väldigt slingrig. Detta fortsätter under något tjugotal kilometer.

Här vid kurvan finns en skylt som upplyser mig om att vägen upphör på denna sida om floden, jag tar mig därför över med färja till det lilla samhället Schlögen som ligger på södra stranden. Jag funderar på att göra det till mitt nattkvarter men det ser dyrt och pinsamt turistigt ut, dessutom är klockan inte särskilt mycket, så jag fortsätter. Just här blir jag faktiskt rätt tagen av floddalens skönhet. Dessutom beundrar jag de många båtarna som kör längs floden. Båttrafiken verkar mest bestå av långa smala flodlastbåtar. Några pråmar lägger jag inte märke till. Här finns också en del fritidsbåtar, bl.a. vattenskidåkare.

Efter ytterligare några kilometer kommer jag till ett samhälle där det finns flera inkvarteringsmöjligheter. Här finns även en campingplats och jag besluter mig därför för att fortsätta. Efter ytterligare något tiotal kilometer kommer jag fram till det lilla samhället Kobling, här övergår vägen till att bli en relativt bred bilväg. Av någon orsak tycker jag att det ser ut som om den skulle kunna bli mer livligt trafikerad längre fram så jag tar därför färjan över till den norra flodstranden, ett stycke förbi Obermühl. Jag cyklar ytterligare ca 10 kilometer, förbi ett hotell och kommer fram till det lilla samhället Untermühl.

I Untermühl tar cykelvägen slut, eller det är i.a.f. ett kort stycke som inte verkar vara farbart om man har bagagesläp på cykeln. Det finns en färja men eftersom jag kommer fram kl 19 så har den precis slutat gå. Lyckligtvis finns det ett hotell i Untermühl. Jag får ett jättestort och lyxigt dubbelrum för 38 euro. Flickan i receptionen upplyser mig om att köket stänger kl 20, så jag blir tvungen att påbörja min middag nästan omedelbart efter att ha slängt in mina väskor på rummet. Maten är god och jag sover som en stock efter dagens strapatser. På kvällen dricker jag sammanlagt över 1 liter vätska och jag inser att jag tydligen druckit för lite under dagen trots att jag klämde i mig ca 3 liter, snarare var det väl så att jag svettades för mycket.

På onsdagen är det molnigt och det ser aningen regnsjukt ut. Med tanke på gårdagens hetta så är jag ändå tacksam för molnigheten. Några mineralvattenförsäljare hittar jag inte i Untermühl, kranvattnet på hotellet är dock av högsta kvalitet så därför fyller jag alla mina tomma vattenflaskor med kranvatten. Jag inmundigar en snabb frukost och beger mig ca klockan 10 till färjfästet för att ta mig över floden igen.

Efter några kilometer cyklar jag förbi Aschach-kraftverket. Det förra och första kraftverket som jag passerade hade inte något synligt ställverk, troligtvis var det någonstans på andra sidan floden. Det här kraftverket har det största ställverk som jag någonsin sett på nära håll.

Ställverket är mycket högljutt, det ger ifrån sig ett högljutt smattrande och jag filosoferar över om smattrandet beror på luftfuktigheten, om någon slarvig ingenjör dragit några kablar för nära varandra eller om det bara beror på att ställverket producerar väldigt hög spänning. Det är ju inte alltid som man har möjlighet att lyssna på 500 kV ställverk på nära håll så jag har ingen uppfattning om hur sådana låter. Isolatorerna ser mycket bastanta ut och jag kommer fram till att spänningen måtte vara på hundratals kilovolt. Sammantaget så ser ställverket ut att var i ungefär samma storleksordning som de man kan se utanför kärnkraftverk. I min hjärna väcks därför en misstanke om att det här kraftverket kan tänkas producera en tresiffrig mängd megawatt. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur lustigt det är att jag är diplomingenjör, utexaminerad från avdelningen för elektroteknik och ändå vet jag egentligen inte ett skvatt om varken ställverk eller högspänningslinjer.

Innan min resa tar slut så hinner jag se flera kraftverk med ungefär lika imponerande ställverk. När jag väl kom hem kontrollerade jag den österrikiska vattenkraften och mycket riktigt: Österrike får 11.7 GW (ca 75%) av sin elenergi från vattenkraft varav 5.3 GW från direkta flodkraftverk. Man har också något slags lagringskraftverk, jag antar att dessa fungerar med vatten som man lagrat i något slags bassänger. Förutom kraftverken vid Donau finns det även alpina kraftverk, förmodligen har dessa mindre vattenvolymer men högre fallhöjder. Enligt Wikipedia är effekten på Aschach krafverket inte mindre än 287,4 MW och spänningen i ledningarna 220 kV.

Efter ett par kilometer efter Aschach-kraftverket kommer jag fram till ett litet samhälle som turligt nog har en turistinformation. Här passar jag på att inhandla en riktig cykelkarta som beskriver rutten Passau-Wien. Medan jag är inne i turistinformationen börjar det regna. Jag väntar ca en halvtimme på att regnet skall ge med sig sedan fortsätter jag.

När jag fortsätter noterar jag efter ca 20 meters färd en cykelhandlare. Av cykelhandlaren köper jag en regnkåpa, ett par riktiga cykelhandskar samt en liten flaska med cykelolja. Någon pump bryr jag mig inte om att köpa, får man punktering så är det nog förkylt i alla fall tänker jag. Dessutom så har jag ju en cykel med s.k. punkteringssäkra däck. När jag fortsätter kommer jag nästan genast fram till centrum av Aschach. Staden ser trevlig ut men jag bestämmer mig för att inte stanna eftersom jag redan förlorat tillräckligt med tid på det där regnet.

Någon kilometer senare kommer jag fram till en bro som jag passerar utan att överskrida. Sedan följer en 15-20 kilometer med rena ödemarken, sedan kommer jag fram till ytterligare ett kraftverk, Ottensheim-Wilhering-kraftverket på 179 MW. Vid kraftverket stannar jag en stund för att se på hur flodbåtar tar sig igenom slussen. Ett stycke efter kraftverket stannar jag för att äta lunch och beställer i misstag restaurangens lunchmeny som visar sig vara riktig god, tydligen något slags Österrikisk specialitet. Maten har påfallande mycket gräslök och jag funderar på om det kan vara ett tecken på att jag börjar närma mig Linz. Min erfarenhet av Linz är nämligen att maten tenderar att vara rik på gräslök.

Ca 2-3 kilometer efter kraftverket kommer jag igen fram till ett ställe där cykelvägen blir ofarbar och enda möjligheten är att ta färja till den andra sidan. Detta var visserligen något som jag var medveten om men jag hade p.g.a. slarvig kartläsning inbillat mig att färjan skulle ha varit en bro. Detta retar mig när jag väntar på den söliga rullfärjan, det skulle ha varit så lätt att bara cykla över floden vid kraftverket lite tidigare. Färjan tar mig till centrum av staden Ottensheim.

Ottensheim verkar vara en trevlig stad men eftersom jag har som mål att komma ett rejält stycke förbi Linz innan det blir dags att söka reda på ett hotell, så har jag inte tid att stanna. Jag vill helst inte stanna över natten i Linz eftersom jag gissar att sannolikheten för att råka ut för cykeltjuvar är större, dessutom är hotellen antagligen dyrare och utan parkeringsplats för cyklar. De större städerna drar till sig väldigt många "vanliga" turister och cykelturisterna utgör därför inte någon särskilt viktig kundgrupp. Eftersom jag besökte Linz förra året är jag inte heller särskilt intresserad av att studera staden närmare.

På vägen mellan Ottensheim och Linz börjar det regna, dock inte så hårt att jag ids dra på mig regnkåpan. När jag passerar Linz lägger jag märke till att staden har rätt mycket industrier. Vid ett industriområde finns stora högar av vad som verkar vara stenkol och olika sorters malm. I floden nära högarna finns ett stort antal pråmar, tydligen används de för att transportera malmen och stenkolen. Jag ser dock fortfarande inga pråmar trafikera floden.

Något tiotal kilometer efter Linz kommer jag fram till Mauthausen. Lyckligtvis så upphör det att regna här. Redan ett stycke före Mauthausen funderar jag på att ta in på ett par hotell som har den gröna skylten "Zimmer frei" uppsatt. Jag stannar dock inte eftersom det ena stället gör reklam för att man har satellit-TV på rummet och det andra stället har lite för stora ölreklamskyltar för min smak. Som både alkohol- och TV-nykterist vill man ju ogärna dela natthärbärge med öldrickare och TV-tittare. Dessutom har ingetdera stället någon särskild cykelparkering, vilket retar mig.

I Mauthausen med omnejd söker jag efter hotell men de som jag stannar vid har antingen stängt receptionen eller så är de fullbelagda. Jag fortsätter därför ända till det lilla samhället Au men inte heller här har jag någon tur. Efter Au händer det som inte borde få hända, dvs solen går ner och jag har inte lyckats skaffa mig ett hotellrum. Klockan är redan över 21 och många (antagligen de flesta) mindre hotell i Österrike har redan stängt sin reception vid den här tiden. Vid solnedgången plockar jag fram en ficklampa ur min packning samt slår på cykelns lampa. Efter att ha konsulterat kartan besluter jag mig för att fortsätta, efter 10 kilometer landsbygd borde jag komma fram till en aningen större stad (Wallsee) där man med lite tur kunde tänkas hitta ett hotell som ännu är öppet.

Jag börjar redan förlika mig vid tanken på att tillbringa natten under bar himmel. Lyckligtvis har jag vatten så att det räcker. Särskilt kallt är det inte, jag har dock inte särkilt mycket varma kläder med mig. Därför besluter jag mig för att försöka cykla hela natten ifall jag inte hittar något hotell. Efter någon kilometer kommer jag fram till två intressanta reklamskyltar, på dem finns det reklam för hotell som ligger 2.2 km respektive 4.5 km färd från floden längs en omväg som längre nedströms kommer tillbaka till floden. Skyltarna är även försedda med hotellens telefonnummer. Det första hotellet visar sig vara en nitlott men när jag ringer till det andra får jag napp, visst finns det rum. Jag lovar att dyka upp inom 30-60 minuter.

Jag plockar fram min GPS och jämför kartan på skylten med apparatens karta, omvägen finns förstås med på GPS-kartan men tack vare mina bristfälliga språkkunskaper får jag inte riktigt klart för mig exakt var längs vägen hotellet borde finnas. Det enda som jag begriper är att det borde vara efter 4.5 kilometers trampande. Jag försöker memorera kartan på skylten, korkat nog fotograferar jag den inte. I stället besluter jag mig för att försöka använda mig av död räkning, dvs jag nollställer min trippmätare. När jag väl trampat en bit inser jag att död räkning inte var någon särskilt briljant idé. Vegetationen är synnerligen yppig och jag misstänker att min GPS knappast hänger med hela tiden, vilket kan ge fel åt bägge hållen. Vid det här laget har det blivit mörkt som i en säck och dessutom dimma. Efter att ha trampat ca 1.5 kilometer från floden så tar jag mig en titt på min GPS och inser jag att jag i mörkret och dimman har missat ett avtag. Jag blir tvungen att backa ca en halv kilometer och mycket riktigt här finns ett avtag med en skylt med hotellets namn. Jag är i.a.f. nöjd att jag har min GPS med mig, annars hade färden kunnat sluta någonstans i Tyskland. Jag trampar vidare under en tid som objektivt inte är särskild lång med som ändå känns väldigt lång.

Ett problem är att det faktiskt är mycket dålig sikt och jag inte vet säkert hur välupplyst hotellet är. När jag passerar det första hotellet, det som inte hade plats för mig, så ser det rätt mörkt och stängt ut. Det hade inte alls varit omöjligt att helt enkelt cykla förbi utan att märka något i mörkret och dimman. Lyckligtvis har jag en ficklampa, med den har jag möjlighet att enkelt läsa alla skyltar och ta en titt på alla byggnader. Efter en tid stannar jag för att titta på min GPS-trippmätare, den visar 5.5 kilometer och jag börjar nästan misströsta. Jag tycker att jag redan borde ha kommit fram till hotellet, även med det missade avtaget med i beräkningen. Jag fortsätter i.a.f. och ett par hundra meter längre fram ser jag ett hus med en upplyst hotellskylt. Hotellet ligger i en by som heter Ruprechtshofen.

Glad i hågen går jag in i hotellet. Jag blir först visad till cykelgaraget och sedan till mitt rum. Inte nog med att jag lyckats hitta ett hotellrum, jag lyckas dessutom få personalen att svänga ihop en pizza och en sallad, den sena timmen till trots. Priset för hotellrummet är 36 euro, inte helt billigt kanske men jag är ju inte precis i förhandlingsposition för att börja pruta. Dessutom är rummet trevligt. Just den här kvällen känns det extra skönt att gå och sova och att få göra det i en riktigt säng inomhus.

På morgonen blir jag väckt av att tuppen gol ca kl halv sex, då inser jag att också det här hotellet är en bondgård. Jag somnar om och vaknar igen när kossorna börjar föra oväsen. Jag somnar om igen en gång och blir sedan återigen väckt av tuppen som börjar andra väckningen ca åttatiden. Jag stiger då upp för att äta en trevlig hotellfrukost. Jag kommer iväg från hotellet ca kvart före elva. Jag cyklar några kilometer ett bra stycke från floden och har möjlighet att njuta av det lantliga landskapet. Jag kommer tillbaka till floden vid Wallsee-Mitterkirchen-kraftverket som är på hela 210 MW. Kraftverket fungerar även som bro och jag passar på att ta mig över floden här. Vägen på bron är just och just så bred att en bil ryms, därför finns det trafikljus i bägge ändarna. Lyckligtvis finns det även en gångbana som är just precis så bred att man kan parkera en cykel med släpkärra. Jag stannar ett tag på kraftverket/bron för att titta på båtar som kör genom slussen. Efter kraftverket cyklar jag genom småstaden Wallsee. Efter Wallsee följer det åter något tiotal kilometer glesbygd, sedan staden Ardagger Markt. Ca 5 kilometer efter staden tar cykelvägen slut vid en bro och jag blir tvungen att cykla på en väg, lyckligtvis med väldigt lite trafik och bilisterna har dessutom vett att köra långsamt. Efter ett par kilometer stannar jag för att tanka, dvs äta på en bensinstation för cyklister.

Efter ett par kilometer kommer passerar passerar jag det lilla samhället Hössgang och här blir vägen dessvärre mycket mer livligt trafikerad och av rena rama fartdårar dessutom. En del verkar köra närmare 100 km/h, vilket inte roar mig ett dugg även om vägen är relativt bred. Vägen fortsätter på detta sätt i 15 km och eftersom jag finner den obehaglig trampar jag så snabbt jag kan. Det här är enda gången under resan som jag använder 7:ans växel. Eftersom jag hade bråttom så mätte jag inte min hastighet men jag tror att jag kom upp i ca 25km/h, kanske mer, trots det tunga släpet. Eländet tar slut först vid utkanten av staden Ybbs, där jag efter att ha passerat ett synnerligen imponerande och högljutt ställverk använder mig av Ybbs-Persenbeug-kraftverket (som är på 236,5 MW) för att ta mig över floden till staden Persenbeug. Efter Persenbeug åker jag genom några mindre samhällen för att sedan komma ut på landsbygden igen.

Landskapen är fantastiskt vackra här men jag noterar att det börjar se rätt så regnsjukt ut. Pga att det dessutom är relativt hett och att barometern dessutom står rätt lågt så misstänker jag att det kan vara åska i luften. Därför besluter jag mig för att skaffa natthärbärge snarast. I staden Marbach frågar jag efter ett hotellrum och får veta att endast familjen Hofmann har lediga rum. Jag tvekar lite eftersom jag helst hade velat ha ett rum med egen dusch och WC men med tanke på vädersituationen så accepterar jag. Jag hyr därför ett rum av familjen Hofmann för 25 euro. De har lyckligtvis ett rejält garage så min cykel behöver inte stå ute heller.

Det visar sig vara ett klokt beslut, ty bara ca en halvtimme efter att jag skaffat mig min inkvartering börjar ett väldigt intensivt åskväder med mycket kraftiga regnskurar. Om jag hade valt att fortsätta så hade jag nog blivt dyngsur, med eller utan regnkåpa.

Under natten och tidigt på morgonen så kommer det ännu mera åskregn som lyckligtvis upphör någon timme efter gryningen. Följande morgon fortsätter jag ca kl halv tio efter att ha ätit en frukost bestående av kakao, bröd och löskokt ägg. Några kilometer efter Marbach passerar jag staden Klein-Pöchlarn. Ett stycke efter Klein-Pöchlarn så observerar jag för första gången att en pråm trafikerar floden. Mycket långsamt går det och jag misstänker att lastbåtarna antagligen är så populära pga att de av någon orsak verkar vara snabbare. Jag cyklar sedan förbi stora högar med våta stockar försedda med bevattningsanläggninar som ligger och skräpar längs floden. Det finns även stor fågelpopulation som verkar trivas bland de våta stockarna.

Någon kilometer efter stockarna gör jag ännu en navigeringstabbe. Jag kommer till ett ställe där cykelvägen delar sig i två och det finns en massa skyltar med ortsnamn, informaton om hotell och dylikt. Eftersom den väg som fortsätter rakt verkar fortsätta längs den vänstra flodstranden (vilket är vad jag vill) så fortsätter jag rakt fram. Vad jag inte märker pga den yppiga vegetationen är att jag cyklar ut på en smal landtunga som ligger mitt i floden. Landtungan är ca 4 km lång och den slutar vid Melks kraftverk som är på 187 MW. Väl framme vid kraftverket finns det inget annat val än att cykla till andra sidan floden eller vända om. Jag väljer att vända om. Jag cyklar tillbaka och väljer sedan den vänstra vägen som låter mig fortsätta längs den vänstra sidan av floden. Något tiotal kilometer senare passerar jag staden Emmersdorf, på andra sidan floden ligger den större staden Melk.

Här börjar den sista etappen av cykelrutten till Wien. Landskapet ändrar här karaktär, mest småstäder med en massa fruktodling runtomkring, äppel och framförallt vindruvor verkar vara vanligast. Dessutom finns här en massa små samhällen som har en järnvägsstation. Ca 10 kilometer efter Emmersdorf kommer jag fram till den lilla staden Willendorf där jag passar på att inmundiga en lunch som är en kulinarisk fullträff och dessutom billig. Efter lunchen fortsätter jag några kilometer fram till staden Spitz där jag inhandlar mineralvatten. Jag besluter mig här för att ta mig över till den södra flodstranden eftersom här finns en rullfärja.

För första gången så passar jag på att ta mig en ordentlig titt på rullfärjan och först nu upptäcker jag varför den kallas rullfärja. Högt ovanför floden finns det en kabel som är uppspänd mellan två torn. Kabeln ligger ett bra stycke uppströms och i den finns det fastsatt en annan kabel som är kopplad till färjan. Strömmen verkar vara väldigt stark här, det är väl därför som man använder sig av en rullfärja; en färja som bara använder propellrar skulle tvingas använda en hel del motorkraft bara för att inte driva iväg nerströms. Fem kilometer senare finns det ännu en rullfärja men jag besluter mig för att stanna på den södra sidan. Ett stycke efter färjan går cykelvägen rakt igenom en väldigt idyllisk vingård. Det är faktiskt lite irriterande att se alla dessa nästan mogna vindruvor hänga i sina frestande klasar. Efter vingården får jag syn på den vackra staden Dürnstein på andra sidan floden.

Ovanför staden finns det en gammal ruin där den engelska kungen Rikard Lejonhjärta satt inspärrad på 1190-talet. Just i det ögonblicket förefaller staden mig att vara väldigt vacker och jag funderar lite på flodfotografens dilemma: om man befinner sig på samma sida om floden som en vacker stad kan man besöka staden men det blir svårt att ta bra bilder av staden, om man däremot befinner sig på andra sidan floden så kan man lätt ta bilder av staden men det blir svårt att besöka staden.

Efter några kilometer kommer jag igen fram till mera tättbebyggda trakter. Jag använder mig av bron vid staden Mautern för att ta mig över floden och kommer fram till den stora staden Krems. Jag märker snabbt att det inte är någon höjdare att cykla genom Krems med bagagesläp, speciellt eftersom en del av cykelvägarna råkar vara avstängda pga vägarbete. Lyckligtvis kommer nästa bro emot redan efter 2-3 kilometer och jag reparerar misstaget genom att cykla tillbaka till den södra sidan. När jag cyklar över floden lägger jag märke till några synnerligen mörka moln och jag börjar därför fundera på natthärbärge. Jag gör därför en liten avstickare från floden och cyklar längs en omväg som går längre söderut inåt landet, tyvärr finns det ingen cykelväg så jag blir tvungen att använda vanliga vägar. Här kommer jag igen ut på landsbygden, trots att jag ännu är rätt nära Krems. Efter tag kommer jag fram till det lilla samhället Hollenburg där jag hittar ett trevligt familjehotell med cykelgarage. Jag får här ett trevligt rum med dusch och WC för bara 29 euro. Jag äter middag på en närbelägen restaurang som har en fantastisk utsikt över Donau. Middagen visar sig vara ännu en lyckad kulinarisk upplevelse. Jag blir klar med min middag ungefär vid halv tio, några minuter efter solnedgången.

Följande morgon äter jag en trevlig hotellfrukost, efter att ha studerat vädret bestämmer jag mig för att lämna cykeln vid hotellet och ta en taxi till tågstationen i Krems. Det är nämligen så att det ösregnar, visserligen går det att cykla även i ösregn men jag känner mig inte alls motiverad att göra det eftersom jag befinner mig på semester och jag tycker att allt för mycket strapatser inte passar sig på en semester. Beslutet är ganska lätt att fatta eftersom jag besökte Wien förra året så därför stör det mig inte särskilt mycket att jag inte kommer fram till Wien. Jag förklarar därför läget för receptionisten och ger cykelnyckeln och U-nyckeln till henne. Hon beställer en taxi åt mig och upplyser mig om att den kostar 2 euro och 50 cent, jag gissar felaktigt att detta är en reservationsavgift som läggs till priset för färden. Hon upplyser mig också om att taxin kommer för att plocka upp mig vid en busshållplats som ligger ca 50 meter bort, vilket får mig att bli lite konfunderad men jag protesterar inte eftersom hållplatsen ligger så nära, så jag släpar snällt allt mitt bagage dit och sätter mig ner för att vänta på taxin. Taxin kör mig till järnvägstationen i Krems, det känns lite dumt att åka tillbaka mer eller mindre samma väg som jag kom.

Jag ångrar mig dock inte ett dugg eftersom det lilla familjehotellet i det lilla samhället Hollenburg säkerligen är mycket trevligare (och billigare!) än de allra flesta hotell som kan hitta i stora städer, dessutom kan storstadshotellen knappast erbjuda ett cykelgarage. När taxin är framme vid järnvägstationen är det är dags att betala och taxichauffören förklarar att magistraten står för fiolerna, jag behöver bara betala 2:50, trots att taxametern står på ca 22 euro. Jag behöver bara underteckna ett papper som jag inte förstår pga av att det är på tyska, jag antar (förmodligen felaktigt) att där står att jag är en stackars fattig turist utan pengar. Pga mina fördomar om byråkratier och deras okänslighet för livets realiteter så antar jag att magistraten knappast betalar dricks åt taxichaufförer, därför ger jag taxichauffören 5 euro så att hon får dricks för hela beloppet. Denna gest verkar uppskattas eftersom taxichauffören ser både glad och lättad ut. Senare förklarar en dansk kollega för mig att det troligen ligger till på det viset att man lagt ner busstrafiken på vissa olönsamma sträckor med lite passagerare och i stället betalar taxiresor för det fåtal passagerare som finns i stället för att åka omkring med en massa tomma bussar, detta skulle i.a.f. förklara varför jag var tvungen att gå till närmaste busshållplats för att vänta på taxin.

Jag låser in mitt bagage på järnvägstationen och inhandlar en platsbiljett till Bozen i Italien. Sedan promenerar jag omkring i Krems ett tag; här får jag minsann användning för mitt paraply eftersom ösregnet fortsätter. Jag lägger märke till några genomvåta cyklister som kommer cyklande genom staden. De ser allmänt demoraliserade ut och jag är glad över att jag övergav min cykel och numera i stället för cyklist kan kalla mig för försoffad tågresenär med paraply. Något speciellt intressant hinner jag inte upptäcka i Krems efter att ha inhandlat lite vägkost tar jag 13:33 tåget till St. Pölten. Resan tar mindre än 45 minuter, tåget kommer ca 3 minuter försenat fram till St. Pölten, vilket irriterar mig eftersom jag enligt tidtabellen bara har ca 5 minuter på mig att förflytta mig till följande tågs perrong. Detta utgör inte något problem eftersom tåget till Jenbach är ännu mera försenat och jag får vänta i 10-15 minuter efter att ha sprungit till rätt perrong. När jag väl sitter på tåget hinner jag äntligen koppla av eftersom det är en färd som tar flera timmar, sätena i ÖBB:s förstaklasskupéer är bekväma och jag känner mig nöjd och belåten över att jag har investerat i en förstaklassinterrailbiljett. Den inhandlade färdkosten består av bl.a. vindruvor liknande dem som jag kunde beskåda i vingårdarna. Naturligtvis är vindruvorna utländska, vilket retar mig, jag hade gärna köpt av den lokala produktionen som man väl tyvärr bara gör rushaltiga drycker av.

Litet efter kl 18 är jag framme i Jenbach, där det är meningen att jag skall byta tåg för att komma till Bozen. När jag stigit av tåget ser jag ett ångdrivet tåg, lite senare ett till, tydligen är Jenbach ändstation för dessa. Här blir frestelsen för stor och jag besluter mig för att stanna i Jenbach ett tag. Jag rådfrågar min GPS om hotell och apparaten leder mig till stadens största och vräkigaste hotell som kostar hela 50 euro per natt. Eftersom jag vid det laget har släpat mitt tunga bagage någon kilometer i uppförsbacke så accepterar jag budet. Hotellet har trots sin storlek inte någon ordentlig restaurang, så jag äter i stället en mycket god middag på en närbelägen italiensk restaurang. Jenbach är inte riktigt lika idyllisk som småstäderna vid Donau. Här finns dessutom många utländska turister. Morgonen därpå äter jag en sen frukost, checkar ut från hotellet och beger mig till järnvägsstationen för att försöka skaffa en biljett till ångtåget.

Ångtågen trafikerar en smalspårig bana som kallas för Zillertalbahn, samma bana trafikeras dessutom av dieseltåg. Snöpligt nog får jag se dagens första avgång som avgår klockan 10:47 just som jag kommer fram till biljettkontoret. När jag diskuterar med kassören får jag veta att nästa avgång sker först ganska sent på eftermiddagen. Jag bestämmer mig därför för att ta ett dieseltåg för att sedan ta ångtåget tillbaka. Jag blir lite ställd när kassören frågar vart jag vill åka, eftersom jag inte ägnat frågan särskilt mycket huvudbry, därför ber jag att få en biljett till Mayrhofen som är ändstation. Jag låser dumt nog in huvdudelen av mitt bagage på järnvägsstationen, jag tar bara kameraväskan med mig. Det tar lite mindre än en timme att komma fram till Mayrhofen. Mayrhofen är en så pass vacker och idyllisk stad att jag skulle ha velat stanna där, jag ger dock upp tanken pga komplikationen med att jag lämnat mitt bagage på järnvägstationen i Jenbach, om jag åker för att hämta det så skulle jag inte hinna tillbaka med sista tåget till Mayrhofen.

Jag letar i.a.f. reda på en trevlig restaurang i Mayrhofen där jag för en billig penning skaffar mig en trerätters måltid som är en av resans absoluta kulinariska höjdpunkter. När jag sitter och avnjuter min måltid kommer det en turist som med brittisk accent frågar efter hamburgare, servitrisen upplyser honom artigt om att de inte har några, mannen frågar sedan var i staden man får köpa hamburgare, när servitrisen svarar att hon inte vet börjar den enfaldiga karlen, som med sina svåra hamburgarabstinensbesvär inte verkar att ha långt kvar till tårararna, att högljutt beklaga sig över bristen på både hamburgare och hamburgarkultur i Mayrhofen. Den här scenen är helt overkligt komisk och jag har problem med att hålla mig för skratt, han är omgiven av restauranger som serverar utmärkt husmanskost till billiga priser, här kan man få god korv med bröd för ca 3 euro, ett bra mål husmanskost för 7-8 euro, och en riktigt lyxig portion för bara 10-12 euro och så kommer han och börjar tjata om hamburgare! Själv tycker jag inte att det alls är underligt att man inte säljer hamburgare i Mayrhofen, med tanke på det otroliga utbudet på suverän husmanskost till billiga priser så finns det väl inte en enda vettig människa som skulle äta hamburgare.

Efter måltiden beger jag mig så småningom till järnvägsstationen och tar plats i det ångdrivna tåget. Färden till Jenbach tar ca en timme och 15 minuter, så jag har gott om tid att knäppa några bilder, fönstret till kupén är öppet, så det går ganska bra att fotografera. Väl framme i Jenbach så skaffar jag igen ett hotell, tyvärr snålar jag lite för mycket den här gången. Hotellrummet kostar bara 22 euro men saknar WC och dusch på rummet, dessutom finns det en viss avsaknad av klass, detta irriterar mig även om jag vanligtvis brukar trivas på billiga österrikiska hotell.

På måndagen tar jag 8:59 tåget till Bozen i Italien, tåget är framme ca halv tolv. När jag anländer till Bozen så upptäcker jag till min irritation att bagageförvaringen av okänd orsak är ur funktion. Jag blir därför tvungen att släpa på allt mitt bagage medan jag letar reda på ett hotell. Därför tänker jag först bara gå till det hotell som enligt min GPS ligger närmast, sedan ändrar jag mig och beger mig till turistinformationen och frågar efter ett billigt och bra hotell i centrum, lustigt nog blir jag rekommenderad samma hotell som jag var på väg till först, priset är 55 euro för en natt. I turistinformationen skaffar jag mig en karta över sevärdheter i Bozen. Efter att ha lämnat av mitt bagage på hotellet så promenerar omkring lite i centrum, sedan tar jag mig en promenad ett stycke utanför centrum för att fotografera ett gammalt slott.

När jag kommit tillbaka till centrum bestämmer jag mig för att avsluta dagen med ett museibesök, jag väljer mer eller mindre på måfå ut det arkeologiska museet, vilket visar sig vara en riktig fullträff. Tyvärr har museet fotograferingsförbud så jag blir tvungen att låsa in mina kameror vid ingången. På museet finns en fenomenal utställning om mannen från Tisenjoch, också känd som ismannen Ötzi, som varit infrusen i en glaciär i några tusen år. Ismannen har daterats till ca år 3300 f.v.t. och utgör ett unikt arkeologiskt fynd eftersom han är det enda stenåldersmänniskan som bevarats så väl tillsammans med en mängd personliga tillhörigheter. Först trodde jag att man bara hade kopior av hans pinaler på museet, sedan gick det upp för mig att sakerna som fanns utställda faktiskt var de originalägodelar som hittades tillsammans med eller i närheten av kroppen. Vissa av dem är faktiskt alldeles otroligt välbevarade av isen. En yxa med huvud av koppar ingår i hans utrustning, vilket verkar att ha varit en viktig statuspryl under den sena stenåldern. Efter ytterligare en stund upptäcker jag att också själva mumien finns till allmänt beskådande liggandes på ett isblock i ett litet specialbyggt mausoleum. Jag kan inte låta bli att fundera lite kring det faktum att ismannen själv knappast har gett sitt samtycke till att bli ett utställningsföremål femtusen år efter sin död. En välgjord vaxdocka visar hur [man tror att] ismannen med kläder och övrig utrustning såg ut när han levde.

Ismannen Ötzi verkar passa det lokala självstyret som hand i handske. Genom att undersöka pollen som hittats i hans mage, hans ägodelar gjorda av trä, samt han tandemalj har man kommit fram till att han levde i vad som idag kallas Sydtyrolen. Genom att undersöka hans DNA har man kommit fram till att han hörde till någon centraleuropeisk befolkningsgrupp (alltså är han "tysk") och skänker därför legitimitet till Sydtyrolens självstyre, i.a.f. för de tyskspråkiga. Även om jag inte tvivlar på de vetenskapliga undersökningarna (som f.ö. inte har gjorts i Sydtyrolen) så kan jag inte låta bli att tycka att de lokala politikerna har haft tur med den här mumien.

På väg ut från muséet inhandlar jag ett par böcker om ismannen och sedan letar jag så småningom reda på en trevlig restaurang, sedan beger jag mig tillbaka till hotellet. På tisdagen tar jag tåget till München där jag passar på att besöka Foto-Sauter, en av mina favorithandlare när det gäller kamerautrustning. Jag är mest imponerad av det stora utbudet på filter, blixttillbehör, undervattenshus, m.m. Följande morgon tar jag tåget tillbaka till Nurnberg för att sedan ta kvällsflyget därifrån hem till Helsingfors.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att jag lyckats vara tio dagar på resande fot utan att stanna på samma hotell mer än en natt, inte reserverade jag heller ett enda hotell på förhand.