De ca 120 sidorna plöjer man inte snabbt genom. Dem ska man tugga ordentligt på, läsa långsamt, spegla sig i och lära av. De har nämligen viktiga bitar att ge på vandringen mot andlig mognad och inre helande.
Från första början imponerar boken med ett djup och en kallelse till djup i troslivet. Det märks att Andreas själv har bearbetat frågorna. Boken är tredelad. I den första delen behandlar han människans hjärta. Han skriver om missunsamhet, konkurrensanda och avundsjuka. Vad händer i oss då vi står bredvid någon som blir välsignad upp över öronen? När allt kommer till kritan: vad är vårt hjärta fyllt av? Hur svag är vår grundtrygghet och självkänsla i grund och botten? Det är alltid lätt att producera rätta, fromma fraser som välsignar andra, men vad händer på vår insida? Är vi medvetna om att det är insidan (och det som pågår där) som avgör vem vi är och hur långt vi kommer att gå? Andreas utmanar läsaren till att söka en trygghet och etablera en identitet som drar sin styrka ur en djupare källa: Guds kärlek, Guds bekräftelse och Guds belöning. Speciellt fascinerande finner jag hans upptäckt att Gud ärar den som tjänar Honom. ”Gud uppskattar det vi är och det vi gör för hans rike”, skriver han (s. 53). Tänk om vi lärde oss att dagligen dra näring av Guds personliga uppmuntran och uppskattning öst över oss?
Bokens andra del tar upp frågor kring Guds tajming och tidtabell. Också här utmanar Andreas läsaren till att lära sig unna trossyskon perioder (seasons) av välsignelse, samtidigt som han understryker att det finns en Guds kairós, en ”rätt tid”, av välsignelse och framgång för var och en. De praktiska lärdomar han plockar ur Josefs liv finner jag speciellt lärorika. De handlar om vad man bör göra med profetiska tilltal och drömmar och de kan hjälpa en att undvika misstaget att dela fel saker med fel människor. Läs!!!
I den tredje delen skriver Andreas om andliga ledare, generationsväxlingar och mentorskap. Han definierar och beskriver utförligt vad en sann mentor är och vilken mognad som präglar en sådan. Hans klarsyn, ödmjukhet och sundhet i frågor gällande andlig enhet imponerar och förtjänar att läsas av andliga ledare av alla sorter. De praktiska exemplen från Colorado Springs (Bob Stennett/Dutch Sheets) och Westminster Chapel (RT Kendall) bidrar med en fin krydda. Alldeles ypperligt lärorikt finner jag det han skriver om RT Kendall och hur han bearbetade besvikelsen att det aldrig blev väckelse i Westminster Chapel under hans tid.
Mer än något annat är Andreas bok ett budskap om Guds generositet. Det är också där han avslutar. Vi behöver aldrig låta oss ätas upp av avundsjuka. Det finns ingen orsak att gräva sig ner i den. Den Gud vi bekänner oss till och tjänar unnar oss allt. Det vittnar Jesu kors om. Från det korset hör vi, som Andreas skriver: ”Jag unnar dig liv, jag unnar dig helande, jag unnar dig glädje och frid. Jag unnar dig en plats i mitt eviga rike, jag unnar dig en plats vid mitt bord för evigt, därför att jag älskar dig”.
Får jag sammanfatta: Om boken får bli mer än en intellektuell utmaning för dig kan den bli ett riktigt verktyg för ett djupt, behövligt inre helande. Tro mej.
Pastor Camilla Klockars
Allt överskott av intäkterna från boken går till kristet barn- och ungdomsarbete. På adressen http://www.oasen.wordpress.com hittar du en förteckning över de platser där boken för tillfället kan köpas samt var den kan beställas.


Kommentarer (20)
:) Du e en klipsk kille andreas, hoppas vi ses snart!
Det är något som håller på att förändras. Då begränsningar som utrymme i bokaffärer blir mindre i.o.m. webhandel och elektronisk distribution, så kan det bli lönsamt att sälja böcker för en mycket mindre publik.
Den andra effekten är att om kostnaden av att sälja en bok till en liten publik blir mindre, så börjar det löna sig att skriva böcker till dessa publiker. Man skriver ju inte böcker alltid bara för att tjäna pengar, utan vanligen för att man vill säga något.
Samma idé, men bättre artikulerad:
http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2005/03/thinking_about_.html
glömmer bort hur vacker björken på vägen till jobbet är. gillar speciellt såpbubblefotot.
Jag har på känn att det söta prickiga djuret är ett rådjur... :)
Såpbubblan är helt otrolig, med speglingen av huset och sedan ännu en spegling i själva speglingen.
Litet djurkunskap för ornitologer och andra intresserade:
"Kufen" torde nog vare en vitsvanshjortkalv. (I så fall en sällsynt bild, som fotografen kunde göra pengar på.) Ett rådjurskid skulle ha haft rundare huvud. Det kunde också vara dovhjort, som finns i södra Finland, men hindens (mammans) vita svans ger svaret. Svansen är vit på undersidan och de "flaggar" med den när de flyr.
Det stämmer att många hjortdjur har vita fläckar som små, men ser man en vuxen hjort med fläckar så är det en dovhjort, inte ett rådjur.
Rådjuren är bruna på sommaren och grå på vintern.
Skriv en kommentar