Huvudreligionen är Buddism, darför händer det ibland att man stötter på en munk I gymmet eller på bänken. Sri Lanka är så mycket mer än krig och Tsunamin, vilket är det man hör om Sri Lanka i Sverige.
Jag heter alltså Matilda och jag är tjugo år. Jag har nu varit I Sri Lanka i 4,5 månad. Jag tillbringar min tid har I Blue Cross Ministry som ligger i Galle i södra Sri Lanka. Detta är ett kristet ministry som genom allt de gör vill visa vem Jesus är. De gör många olika praktiska saker för att visa detta, som t ex att ordna dagar med fri sjukvård, dela ut glasögon, och på många andra sätt hjälper de människor. Under Tsunamitiden hjälpte de många människor, från att dela ut vatten, kläder och skolböcker. Den här tjänsten startades av en vanlig familj från Sri Lanka. Jag tycker att det är grymt häftigt, för Sri Lanka är ett väldigt fattigt land. En normal månadslön i Sri Lanka är ungefar 600 Svenska kronor (lite över 60 euro), något som det är enkelt att snabbt spendera i Sverige. Trots detta fattiga land och lite pengar så hjälper det har ministryt andra manniskor. De har inte mycket pengar, men de har en stor Gud!
Sedan jag kom till Sri Lanka har jag gjort och upplevt saker jag aldrig gjort forut, det har varit utmannande, men väldigt kul. Jag har fått prova på att predika, och dessutom i många olika situationer. Jag har predikat och berattat om Jesus for fattiga, barnhemsbarn, för gamla buddister på ålderdomshem, och jag har fått se att när man litar på Gud och tror på honom är Gud verkligen med en, Halleluja! För i egen styrka klarar vi ingenting, men om vi litar på Gud ar ingenting omojligt. I Fil 4:13 står det "Allt förmar jag genom honom som ger mig kraft", det ordet är verkligen sant!
När man åker till ett annat land för att göra grejer för Gud, får man ta fram sina små talanger som man inte använder så ofta annars. Jag har fått göra så mycket olika saker även saker som jag inte tycker är roligt i Sverige, men när man gör det for ett bra syften är det kul. Jag har gjort alltifran att inviga den nya eldstaden (spis) I fattiga manniskors nya kok, stada, vittna for manniskor om Jesus, blasa upp massa ballonger, lara ungdomar sanger, lara ut engelska, lara manniskor att simma, predika, dela ut glasögon och vara med pa annorlunda Gudstjänster.
Allt detta är grymt kul, för mig är det här helt klart det mest annorlunda, svåraste, mest utmanande och roligaste månaderna i mitt liv. Det är inte alltid så lätt heller, ibland blir jag trött och saknar bekvämligheten i Sverige. Som att kunnna använda tvättmaskin och mikrovågsugn, att inte varje dag äta ris. Men när jag tänker efter, så är inte min bekvämlighet viktigast. Andra människor ar mycket mer viktig an min bekvämlighet. Man får också möta många människor som har väldigt svåra situationer, många människor är väldigt fattiga, det är svårt att hjälpa alla även om jag skulle vilja. Men om vi litar på Gud och på att han har en större plan kan vi alltid hjälpa någon eller till och med många. För det vi gör för människor var vi än är på jorden, gör en stor skillnad. Vi kan hjälpa många människor och vi kan utgöra en stor skillnad for dem. Vi behöver först och främst inte en massa pengar för att hjälpa andra människor. Först så behöver vi visa andra männisor Jesu kärlek och vi behöver våga ta steget. För bara när vi rör på oss kan Gud använda oss.
Jesu pihitaj ( Gud valsigne dig)
Kommentarer (20)
Tack Christa för fina bilder! de sparar jag:)
Det är ju inte av hjärtat direkt som utfattiga människor "byter" religion. Vill man vinna själar kan man ju arbeta för detta på hemmaplan för här finns ju många kristna som inte lever enligt de kristna värderingarna. Men detta kanske inte är lika enkelt eftersom man här har det bättre materiellt ställt och därmed inte är lika lätta att köpa över. Jag är väldigt kritisk till att man använder välgörenhet för att öppet propagera för en religion. Om Buddhister eller Hinduer gjorde likadant här i Sverige skelle det bli ett väldigt liv och media skulle ha rubriker om religiös propaganda och indoktrinering (för låt oss inse att det faktiskt är detta det handlar om!) .
Om människorna sedan börjar undra vad det är som gör att en del kristna ägnar sitt liv åt att hjälpa andra och på den vägen lär känna kristendomen - vad är det för fel med det? Sedan är det upp till var och en att bestämma om man vill ta emot Jesus som personlig frälsare.
Det finns säkert däremot många som utnyttjar olika välgörenhetsorganisationer, men det är nåt man får räkna med.
Om nu t.ex. en grupp buddhister skulle ha hjälpt din sjuka farmor på ngt sätt, skulle du då bli upprörd? Skulle du känna dig tvungen att bli buddhist? nä, tror inte det. Det finns många som bedriver välgörenhet av olika anledningar. Vi får vara tacksamma för det. Men besluten om vad man vill tro på är något som var och en gör själva, och det är ju nästan rasistiskt att tro att människorna på Sri Lanka inte kan göra såna beslut själva.
Önskar dig allt gott Matilda!
Men om man använder hjälpen för att "göra reklam för", propagera för eller missionera för en religion så anser jag att det är fel.
Man borde inte sjunka så lågt att man utnyttjar hjälptillfället till att predika att anledningen till att man fått hjälpen är att det finns en högre kraft ( i detta fall en gud och en frälsare) som ligger bakom.
Det är simpel propaganda. Matilda säger ju själv att hon predikat för gamla Buddhister på ålderdoms hem och för barn på barnhem. Varför?
Enligt min mening sk man som representant för en religion ha den respekten att inte tvinga på andra människor sin egen livsåskådning. Om man blir inbjuden av dessa människor att presentera den eller ger information utifrån frågor som ställs, javisst, ställ upp på det. Men inte genom att predika din uppfattnings förträfflighet i samband med hälpaktiviteter.
Skulle du tycka det vore ok om t ex Buddhistiska munkar, eller Muslimska ungdomar bjöd t ex hemlösa i Sverige på mat eller pensionärer på ett ålderdomshem i Sverige här på kaffe, och då passade på att berätta om storheten (enligt eget tycke) i sin egen religion/livsåskådning?
Jag misstänker att detta inte skulle falla i god jord och det skulle säkert ge eko i tidningsrubriker här. Presis som det har gett eko i förslag till lagar i Sri Lanka om oetiskt konverteringsarbete.
Jag har respekt för dig som kristen, att du verkligen tror på att kristendomen står för något gott, att livet skapades av en gud och att Jesus är guds son.
Jag tror inte på det mesta av detta. Därmed inte sagt att jag inte kan tro på det goda i människan. Jag tror att man kan göra gott, hjälpa dem som behöver hjälp, leva ett rättskaffens liv och själv må bra av detta.
Enligt min mening behöver man inte tillbe någon "gud" för detta.
Inte heller tro på någon "guds son". Jesus var inte någon dålig människa. Han hade i stora drag ett bra budskap, men att han skulle vara gudason, nej det köper jag inte.
Trots detta så undviker jag att "propagera" för min livsåskådning. Om man ber mig så berättar/infomerar jag. Men jag avhåller mig bestämt från att försöka få andra människor att ändra sin trosuppfattning. Låt människor frivilligt söka sig till det som passar dem bäst! Att koppla missionerande till hjälp och bistånd anser jag är under all kritik! Det blir ju som att "sälja" vilken vara som helst...
På tal om att klä dem som är nakna..., talade ingen om för dig inför vistelsen på Sri Lanka vilka klädkoder som finns? På en av bilderna har du endast ett tunnt linne på dig. I Colombo kan detta kanske gå an, med dess västerländskt influerade liv och befolkning, men ute i det mer genuina Sri Lanka passar det inte. En kvinna som är så avklädd ses alltid som lite "lätt på foten" om hon visar så mycket bar hud. Speciellt om hon vistas bland lite äldre pojkar och män,
Vi tycker kanske inte så i Sverige, men du befann/befinner? dig i ett land där man ser annorlunda på det och borde därför anpassat dig till det? Du såg kanske att kvinnor för det mesta inte visar kroppen inför andra ens vid bad i havet?
Enligt din tro har du fått en befallning att göra båda, men bara genom att tänka lite så kan väl den med omdöme välja tillfällena och platserna? Det är kanske svårt för den som är övertgad om missionen att förstå detta, men föreställ er att ni som kristna efter en olycka fick hjälp av några människor. Vid förfrågan om varför de gjorde detta, visade de sig vara Buddhister och började tala/predika till er om storheten i Buddhismen. Genom exempel påskinnade de (mer eller mindre öppet) att ni borde bli Buddhister. Hur hade ni själva reagerat?
Jag har sett människor som arbetat som missionärer i utvecklingsländer under många år och som vid hemkomsten till sverige starkt har motsatt sig bl a Buddhismens etablering här och hävdat att man inte ska tillåta att dess representanter försöker nästla sig in och konkurrera med kristendomem. Kan ni förstå att grupper och individer kan se er på samma sätt i de länder ni missionerar i? Det är bra att ni finns på plats, men lite mer ödmjukhet i ert sätt att religiöst närma er människor kanske inte skulle skada. Informera gärna till de som vill ha information, men tryck inte ner er övertygelse i halsen på dem! Det handlar om sunt förnuft helt enkelt.
Du har rätt när du säger att vi många gånger kunde vara ödmjukare i mötet med andra livsåskådningar. Tycker om Peter Ljungrens sätt att se på saken, han säger att han respekterar alla religioner - de är alla ett uttryck för människans sätt att söka sig till Gud. Många gånger är det inte respekt och kärlek till medmänniskan som styr, utan mera en önskan om att bevisa att man har rätt. Och då blir det fel. Ingen vill heller känna sig som någon annans "frälsningsobjekt", det har du helt rätt i! Ibland blir det förstås ochså fel fast man menar väl...
När det gäller missionering i monoteistiska kulturer så har jag fått en uppfattning om att mötet med kristendomen ofta kan utgöra en stor befrielse för människor som dag och natt känner att de måste blidka onda andar. Som Jesu efterföljare har de fått kontakt med honom som har makten över alla onda andar och de slipper att utföra krångliga riter dagarna i ända.
Du har rätt i att man inte kan "slå folk med Bibeln i huvudet" och att det ofta behövs mer respekt, men jag håller fortfarande fast vid att vi skall syssla även med välgörenhet. Annars heter de ju att "de kristna bara pratar om kärlek men de gör aldrig någonting konkret för att hjälpa någon!". Dock har du rätt i att välgörenheten skall ske utan att försöka pressa någon mot dennes vilja. Man skall presentera evangelium och inte utöva psykisk påtryckning. Men det tror jag nog inte att är så vanligt faktiskt.
Men du är nog duktig du, Anders. Så långa skrivelser på nåt så enkelt som att dela med sig av vad man fått. Inklusive Jesus.
"Vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ´Gå i frid, håll er varma och ät er mätta´, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död." (Jakobsbrev 2:14-17)
En människa blir inte frälst från ett liv i mörker av att få kläder, nej, men därför skall vi också berätta om det som hände för 2000 år sedan så att människan kan tro.
Människor nuförtiden får så sällan höra om Jesus, om det är något som prackas på eller slås i huvudet så är det reklamer, kändisar, perverterad sexualitet, hamas, mammon, dåliga värderingar, omoral, mm. Det som verkligen borde prackas på mera av är det enda som kan ge evigt liv, det enda som kan ändra en människa: Jesus Kristus. Var ljus i mörket och salt i förruttnelsen och låt ingen ta frimodigheten i från er!
Men jag tror du har fått allt om bakfoten. Nu kan jag inte tala för alla kristna, men de flesta kan jag nog säga som vill ut och berätta om Jesus och i samband hjälpa människor i nöd, gör det för att de fått något de vill ge vidare. Det handlar om att man i kärlek för sin medmänniska inte bara vill kunna ge kläder eller pengar till de fattiga, utan istället ge det bästa vi har till dem, Jesus! Vi har blivit älskade och vill ge den kärleken vidare.
De flesta som far ut till andra länder tror jag absolut vill berätta och predika, eftersom det är Jesus som ger den långvariga friden, glädjen och hjälpen och inte pengarna som man kan ge, trots att det också kan vara en jättevälsignad gåva för stunden. Å det handlar inte om att pressa sig på, Gud våldför sig inte på någon. Vi har alla en fri vilja, och det måste vi respektera som människor! Dock säger du att vi borde vänta tills någon frågar och sedan berätta, men HUR i all världen hade du tänkt att t.ex. en människa som är buddhist, skulle veta ens att Jesus finns eller att kristendomen existerar om ingen berättar det för dem? Om dom sen vill ta emot det eller skjuta det ifrån sig är deras val, men dom måste väl få möjligheten att få välja och den chansen kanske de aldrig får om ingen berättar! Det vore själviskt av oss troende som fått så mycket av Gud, att helt å hållet hålla det för oss själva. Vi måste alltid utgå ifrån kärleken!
Å vi troende har också en kamp inom oss. Ofta e viljan så stark att få berätta hur god Gud är och vad allt han gjort i våra liv, men vår frimodighet är inte stor nog så vi gör det inte. Vi vill, men vågar inte för vi är rädda för hur människor skall ta det. Så tro inte att de flesta kristna pressar sin tro på andra, för så lätt är det inte.
Skriv en kommentar