Mera om Etiopien

Efter resan till Nekemte så åkte vi vidare till Dessye, för att hälsa på Christine Björkskog som jobbar där som missionär för Finska Missionsällskapet (FMS) . Resan dit, som bestod av ca 400 km slingriga vägar över bergstrakterna, tog ca 13 h. Som högst åkte vi på höjder över 3000 m.ö.h. och som lägst på ca 1700 m.ö.h. Vyn var absolut fantastisk!

Kontrasten mellan huvudstaden Addis Abeba och den etiopiska landsbygden är slående. Ute på landsbygden är det vanligt att afrikaner fortfarande bor i hyddor. Hygienen lär inte vara den allra bästa eftersom boskapen också huserar där.

I Dessye fick vi bl.a. bestiga berg (“tokiga västerlänningar som gör sådant frivilligt“, tänkte säkert våra afrikanska medvandrare) samt bekanta oss med Christines arbete. Till en av hennes arbetsuppgifter hör att se till att fadderbarnspengarna från Finland når de behövande familjerna.

Vi fick besöka tre familjer som FMS understöder. En familj bestod av fem barn, vilkas föräldrar hade dött i aids. Den äldsta, en 18-årig pojke var svårt sjuk och sängliggande. På grund av det var han oförmögen att ta hand om sina syskon. Det gjorde däremot den äldsta dottern i familjen som var endast 14 år. Det här är oerhört tragiskt men den här familjen hade i alla fall tur i och med att de understöds av FMS, som bl.a. byggt ett hus av plåt åt dem. Det finns MASSOR av liknande familjer som aldrig får något socialt stöd. Dessa besök berörde oss djupt.

På vårt hotell i Dessye fanns det en väldigt tjänstvillig kypare som med sin exceptionella engelska förgyllde vår vardag. Under en måltid kunde han komma minst fem gånger och frågade hur vår mat smakade. Hans kommentarer som “Are you very nice with the food? Are you bread?“ gjorde att vi var nära att brista ut i hysteriska skrattanfall.

Efter vårt besök i Dessye var vi några dagar i Addis Abeba där våra höjdpunkter var besök till en liten somalisk kristen skola samt ett universitetssjukhus. Skolan var speciellt intressant att se för Annika, som annars jobbar som lärare. Här såg man inte skymten av datorer, smartboards eller andra nymodigheter. Eleverna hade inte ens läroböcker utan skrev allting i sina häften. Annika berättade för dem om Finland och så sjöng vi flera rörelsesånger, vilket var väldigt uppskattat av barnen. Vi fick också be för de muslimska eleverna.

Universitetssjukhuset var det främsta sjukhuset i hela Etiopien men i våra ögon otroligt primitivt. Vi fick besöka prematuravdelningen samt en avdelning för cancersjuka barn. Dessa barn behöver kontinuerlig medicinering, vilket kostar ca tre månadslöner för en etiopier. Annsofi och Veronica delade ut klistermärken åt de sjuka barnen som med förundran tittade på de stjärnor och hjärtan de fick.

Vår resa satte spår i våra hjärtan, spår som sitter i längre än vår solbränna. Under vår vistelse i Etiopien uppfylldes vi av tacksamhet över hur bra vi egentligen har det. Vi längtar efter att snart igen åka iväg på nya äventyr med Gud!