Min fina vän

Bilder finns från då vi är två år och Sara lyssnar med örat mot min mage. På nästa bild pussas vi och på den tredje börjar vi slå omkring oss. Bildserien fortsätter efter några i blåbärsskogen, för att inte tala om sommarlovsdagarna vid "Finnholm" , badstranden. Därefter har våra album fyllts med bilder från läger vid Vassor, ungdomskvällar i församlingen, kalas med kompisarna och tältning på bakgården.

Vårt förhållande har präglats av en mystisk men hållbar symbios, ett osynligt band, ett märkligt förunderligt fenomen som fått oss att identifiera vår vänskap med ett starkt och utpräglat "vi". I lågstadiet tog detta sitt uttryck i skrivna brev, som alltid börjades med vår hemliga hälsningsfras, medan vi senare helt enkelt bara delat denna speciella connection.

För ett halvår sedan flyttade vi ihop då vi båda började studera i Vasa. Det har varit ett underbart roligt och givande halvår! Vi har hunnit dela så mycket. Det bästa med Sara är humorn, medmänskligheten och kärleken. Jag har fått lära mig massor av henne.

Om ser Sara någongång någonstans, tveka inte att hälsa. Hon är en av de finaste flickorna jag vet!

Vänner behöver man. Och vänner behöver få veta att de behövs, att de är uppskattade. Jag vill lära mig att vara en bra vän! Vill du?