Minns du Levende Ord-boomen?

Mycket intressant intervju! Jag blev mycket uppmuntrad av det jag fick se och höra på denna video.

Jovisst minns jag boomen, och anade redan då att det skulle bli en dagslända. Har en hel del erfarenhet av hur trosförsamlingar leds så jag kan förstå att det gick som det gick. Tror dock att att Enevald är en rätt så ödmjuk man i jämförelse med många andra. Skall lyssna på intervjun snart.

Jo, intressant intervju. Man kan väl säga att Enevald samtidigt är både offer och förövare. Enligt min uppfattning är maktutövandet inom Livets Ord (LO) osund. Den starke kristne ledare som inte har nejsägare omkring sig lever farligt. Det är sedan länge känt (men tyvärr upprepas historien) att vissa ledare och rörelser är mer focuserade på "visionen" än på människan, så att människorna på ett eller annat sätt offras. Tyvärr är det inte ovanligt att andliga ledare i en sådan kultur visar upp en bild av att dom är starka och att allt är bra, samtidigt som dom håller på att gå under. Om inte ledaren får visa sig svag inför sin försanling så är något galet. Kännetecknande för en sund biblisk församling handlar inte enbart om vad man undervisar, utan mycket om hur ledarstrukturen och maktutövandet ser ut. LO hör nog till dom rörelser som lämnat många nedbrutna människor i sina spår. Det är djupt tragiskt att det skall vara så. Samtidigt måste man också se den andra sidan, d.v.s. att många människor fått upprättelse och ett nytt liv.

Intressant kommentar av Profeten.

Det jag har funderat mycket på är varför så många "starka" och karismatiska sammanhang, pingströrelsen inräknat, lämnar så många sårade människor bakom sig? Det är så mycket vanligare än man skulle vilja tro och medge.

Till allra sist i intervjun talar Enevald om hur han lever idag, om sin lilla husförsamling och den starka gemenskap de har. Då glimmar han till! Starkt att en pastor som lett en 3000 personers församling kan vara lika glad att vara med i en 30 personers gemenskap.

Eftersom det var så många finlandssvenskar som gick på bibelskolan i Bergen är det ju lite konstigt att ingen av dom kommenterar saken på denna sida. Hör dom till de besvikna och sårade eller?

Jag har sårat många människor och gjort många besvikna på mig. Och jag är en kristen ända jag var ett barn. Många har blivit sårade och besvikna på mig och inte kunnat tro att jag som är en kristen, hur kan jag göra något sånt.
VARFÖR??? Ibland för mitt fallna natur, ofta för jag trodde jag tjänade Gud. Alltför många har vänt Gud ryggen, för jag trodde jag tjänade Gud. Jag sörjer över det. Men jag har funnit nåd och förlåtelse i Jesus igen och igen. Jag hoppas ni kan förlåta mig och samtidigt veta att det finns en risk att jag sårar dig och göra dig besviken igen.

Carl, skulle jag känna dig och höra din uppriktiga bön om förlåtelse skulle jag inte ha något annat val än att förlåta dig.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har försökt tjäna Gud enligt den kallelse Jesus själv gav till mig på min dödsbädd. Jag kan inte säga att jag skulle ha fått något motstånd utifrån, från icke Kristna kretsar men däremot från andra Kristna som klandrar, dömer och påstår att deras lära är bättre och att den församling jag tillhör inte kan räknas som Kristen eller att dess församlingsmedlemmar inte heller kan räknas som lemmar i Kristi kropp för att de inte tror på samma sätt som dem.

Sådant har upprört mig mycket och tyvärr har mina reaktioner lett till att jag har sårat många Kristna trossyskon med mina ord och uttalanden. Jag har sagt detta tidigare och säger det igen. Jag har under min korta tid som Kristen lyckats såra mycket mera människor änder under mina 15+ år som missbrukare och kriminell.

Nu läser man igen hur Jakob Wikström häver ur sig följande:

"Det jag har funderat mycket på är varför så många "starka" och karismatiska sammanhang, pingströrelsen inräknat, lämnar så många sårade människor bakom sig? Det är så mycket vanligare än man skulle vilja tro och medge."

Jag kan då ställa en fråga till och nu vet jag att människor igen kommer att bli upprörda i och med att det är en "pingstvän" som talar. Egentligen skulle jag inte behöva kalla mig något annat än Kristen men mitt andliga hem råkar vara en underbar pingstförsamling.

Hur kommer det sig att våra stora lutherska kyrkor inte har några besökare? Kan det vara på att man har gett för stora löften i dopet om att man genom babydopet blir frälst och får evigt liv? Varför upplever så få i de lutherska kyrkorna Guds kärlek, helande, befrielse, upprättelse? Är det för att man predikar mer om vad man har fått i dopet än om Jesus Kristus? Kanske det är för att man har tagit bort blicken från Kristus för länge sedan eller är det för att så många av de lutherska prästerna inte tror på jungfrufödseln eller på Jesu uppståndelse?

Men till sist säger Jakob de magiska orden: "Starkt att en pastor som lett en 3000 personers församling kan vara lika glad att vara med i en 30 personers gemenskap."

NU börjar vi äntligen tala rätt språk. Det handlar inte om antalet medlemmar som har varit det stora målet i de lutherska och katolska kyrkorna under långa tider. Det handlar om att träna lärjungar som går ut och når människor i det dagliga livet. Som ger av sin tid till att tala med de som inte känner Jesus. Att dela med sig av sin kärlek att se med Jesu ögon på sina medmänniskor som är i nöd. Att älska sin nästa i stället för att från den stora kyrkans trappa stå och säga: Kom inte hit, du luktar piss! eller Kanske du går någon annanstans du är inte rätt klädd för vår kyrka... till den utstötte personen som kommer för att bemötas av Jesu kärlek.

Mycket bättre att ha en fin gemenskap på 10 personer som brinner för Jesus som inte villat bort sig i kyrkohistoria, tradition, ritual eller kyrkofäder. Sådana som BRYR SIG om dem som lever utanför är 100.000 sådana som är medlemmar i en församling på ett papper och lever i tron om att de får komma till himlen efter livet här på jorden för att de är döpta som barn.

Det råder inbördes krig i Kristi heliga kropp, tyvärr!

Nu har inte min kommentar något personligt att göra med Wikström men som ett exempel hur vi kanske omedvetet kan såra andra genom att nämna dessa sammanhang. Pingströrelse eller lutherdom. Det finns goda och dåliga sidor i bägge riktningar med det som skall vara ljust och som vi skall upphöja, se på, lovprisa och vandra med det är JESUS KRISTUS. Han är vägen, sanningen och livet och Han är den samme igår, idag och i evighet.

Jag vill inte vara en av dem som kommer fram till Honom en vacker dag och får höra att Han inte känner mig. Det handlar om att vi känner vår Frälsare. Att vi tillbringar tid med Honom. Kan vi inte visa kärlek och älska vår nästa så älskar vi heller inte Jesus. Genom att visa kärlek till vår nästa visar vi också kärlek till Herren.

Hur skall då de barndöpta komma in i Guds rike om de inte känner Jesus då den enda vägen till Fadern i himmelen är genom Hans son Jesus Kristus?

Och sedan vill jag ännu bara vittna om att jag har hört och sett mera folk få upprättelse genom de olika "minikyrkorna" även kallade frikyrkor än genom de stora kyrkorna som har tusentals medlemmar i sina matriklar.

Dylika skrik och skrän kyrkor har alltid fallit. Pga en enkel orsak. De är inte av Gud. Det är människors egna syften som har fått råda. Följ mitt råd: Sök er till beprövade församlingar. Tro inte på allehanda trampolinhoppare i clownkläder. Det är färggrannt och fint en stund. Men tro mej; magplasket kommer.

Bra skrivet av Pontus där. Många (både kristna och okristna) människor stirrar sig blinda på medlemsantalet, fast det ju inte alls är poängen. Jag har också upplevt att medlemmar i större församlingar ser ner på mindre församlingar.
Personligen joinar jag hellre en liten, mysig kyrka än en megakyrka med ljuskanoner och sånt.
Livets ord har väl alltid varit lite skränig, men lever och mår bra. vad tycker Petter om LO?

James, tack för din kommentar! Ödsla ingen tid på att ställa frågor till Petter som inte ens heter Petter. Hans identitet är känd sedan tidigare och han är en riktigt bitter ***** :) Hans liv går ut på att klaga och han gör inte livet surt för någon annan än sig själv. Vi kunde ju kanske enas om att be för personen.

Det finns en massa härliga människor som är brinnande, kärleksfulla och roliga i från alla möjliga församlingar: Fantastiska typer finns bland katoliker, ortodoxa, livetsordare, missionsförbundare, metodister, lutheraner, osv.

Jag har inte blivit besviken så värst mycket under mina 32 år, men det beror kanske på att jag har haft turen att vara i en bra församling. Några gånger har det dock besvikelsen mött mig, men inget värre än vad som kan hända någon annanstans där människor finns.

Jag skall nämna ett exempel på en dråolig händelse: En gång blev jag besviken av en gästpredikant som skuffade mig under förbönen så jag föll bakåt. Jag hade backat och föll när trappsteget kom emot. Jag var ganska ung då och hade andra förväntningar.

Ett sårbarhetsområde som jag tror att är mycket jobbigt är när man har en uppgift som någon annan tar över, så att man sist får höra det. Det är alltid svårt att få sina drömmar överkörda. Det kan vara ledningen som inte vågat stå på sig, t ex på grund av personliga relationer. ( Just för att inte ledningen skall bli jävig så är det viktigt att där har personer utanför "innekretsen", det kan vara familj eller kompisar. Föreningsdemokrati är lustigt, alla röstar ändå som någon bestämmer. ) Jesus hade någon människa att anförtro sig för, han hade lämnat den himmelska äran för att sedan bli hånad, naken, påspottad, slagen och till sist dö på korset, utan att göra motstånd. Om kungars kung kunde ta den förnedringen och övervinna den, så skall ingen besvikelse ta makten över oss.
Jag brukar vara glad att träffa människor och glädjas åt deras framgång och sörja åt deras motgång. Ändå har människor blivit sårade av mig. Någon gång med rätta såklart, jag har sagt mycket fel som jag jag ångrar och inte menat, men poängen är den att jag tror att det alltid finns någon som blir besviken, hur man än menar väl. "förlåt oss, såsom och vi förlåta dem oss skyldiga är"

Kom också ihåg att alla troende är del av det heliga prästerskapet. En "kyrkopräst" eller "församlingspastor" har inte ensamrätt till nattvard, att döpa, undervisa, eller ensamrätt till löften att man kan be för sjuka, profetera osv. I en mänsklig organisation får man förstås hitta på såna begränsningar, men i Guds församling, dit alla troende hör, där finns inga såna begränsningar! Löftena gäller de som tror. Här är ett exempel:

1 Petr 2:9 Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

TIll sist en varning. Ibland får kristna för sig att världens glans är bättre än den bibeln presenterar. Kristna som strävar efter det som världen ger och sätter sin ära i det, kanske lyxig mat, fina bilar, snofsiga hus eller båtar varnas på olika ställen. Här är ett:

Fil 3:18-19 Vad jag ofta har sagt till er, det säger jag nu under tårar: många lever som fiender till Kristi kors. De får sitt slut i fördärvet. De har buken till sin gud och sätter sin ära i det som är deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska.

Amen Linus Amen!

Några råd från oss bokstavskristna. Stå ALLTID med fötterna på jorden. Pröva saker och ting i bönen och i anden. Gå inte med strömmen. Djävulen klär ut sig ofta och uppträder på de mest oväntade ställen. Satsa på att uppnå personlig kontakt till Herren under ledning av erfarna kristna. I början sker detta i de flesta fall i stillhet. Man kan gå med sina frågor i enrum till sin Mentor. Är du osäker eller om någonting känns obehagligt, tex att du 'tvingas' tro på någonting eller att du får en obehaglig känsla av att detta är 'osunt' ska du kunna gå till din Mentor och lyfta saken på bordet för gemensam prövning inför Herren. Kristendom handlar alltid om den enskilda individen och dennes intressen skall tillvaratas FÖRST, framom församlingen eller som i många av dessa 'trampolinhopparsekterna' kollekten. Håll era hjärnor vakna och var vaksamma. Kristendom går att kombinera med hårt arbete, filosofi, vetenskap, fattigdom, psykisk sjukdom och andra ting som hör det mänskliga livet till. INGEN har rätt att sko sig eller utnyttja en känslig nyfrälst. Herrens dom kommer att vara sträng och fast mot sådana. Istället ska de äldre kristna= Mentor lära känna den nyfrälste för att på bästa sätt kunna ta omhand honom, eller henne.Här ser vi betydelsen av cellverksamhet.
Den norska församlingen som refereras i artikeln hade många oroväckande drag redan från början och därför tog vi bokstavskristna avstånd från den. Och IGEN en gång visade sig att erfarenhet ger vishet; våra onda föraningar besannades.
En bön: 'Tack min Herre för att du visar dig för oss människor och låter din lugna, sansade vishet lysa på oss. Du har något för oss alla envar. Och du kan alltid möta våra enskilda behov. AMEN.'

Hmm... finns det månne flera Pettrar? Denna Petter talar ju verklige bra om viktiga saker. Halleluja för en fin pastor och mentor och för en underbar Frälsare för mig som fortfarande är nykär.

Man skall sluta med att skriva om stora mängder som har kommit till tro och gjort sina beslut. Det handlar inte om antal det handlar om att de även kommer in i en gemenskap efter beslutet (även innan eventuellt). I gemenskapen får de den föda de behöver för att inte falla tillbaka i världen. Det räcker inte bara med frälsningsbönen, man måste fortsätta och låta sig tas hand om.

Blir 100 personer frälsta på ett väckelsemöte faller största delen bort om det inte finns resurser att ta hand om dem. För 100 nyfrälsta behövs flera församlingar och minst 20 cellgrupper. Det svåra är att få tillbaka de själar som redan en gång givit sitt liv till Jesus men som fallit och slagit sig.

På tal om alla förenade orthobapingtistlutolikaner. Jag började tidigt tycka om C.S. Lewis. Jag har läst de flesta av hans böcker och tycker faktiskt att han har bra idéer. Nåja hur som helst så läste jag då sen i ett skede att han efter sin ateism gick o konvertera till katolicism(!) Orsaken till utropstecknet var att jag i det skedet ansåg att man nog kanse inte riktigt var kristen om man inte hörde till någon av de mindre församlingarna (som Pontus skriver). Så inte ens jag hade undgått indoktrinering :) Nåja nu måste jag ju då börja fundera över den här saken. Min icke ännu fullständiga slutsats är denna: Jesus ville möta människor och därför tror jag på att avgöra på människors, inte deras samfunds tro/handlingar, ifall de har rätt. Dock tror jag att man som otillräcklig människa faktiskt behöver lite tid och insats för att kunna göra bra slutsatser om människor. Så fastän jag nu tycker att Pontus t.ex. är lite framfusig/burdus i sina inlägg så kan jag ju inte då jag inte träffat honom i person avgöra något slutgiltigt om hans tro/handlingar. Vad jag vill få fram är att jag inte kan gå och träffa ett samfund och prata med det så där bara. Jag skulle behöva ta del av den en tid för att kunna komma med åsikter som har något empiriskt bakom sig. (hoppsan där kom vetenskapsmannen i mig fram)

En rättelse om C.S. Lewis, som också jag gillar skarpt. Lewis förblev den anglikanska kyrkan trogen hela sitt liv, till viss besvikelse för sin vän, katoliken J R R Tolkien, som spelade en viktig roll i Lewis omvändelse.

Hm. Jag står rättad. Nåja min poäng kvarstår

C.S. Lewis har en intressant tanke i slutet av den kronologiskt sista Narniaboken. OM de som går in i tältet. Vissa ser bara tältet, de som har tjänat Aslan ser att tältet är en portal till en underbar äng och allt vad det nu står. Det intressanta är att den som genom hela boken har tjänat en apa som har klätt ut sig till Aslan också ser ängen, i och med att han har trott att han har tjänat det som varit rätt.
Om det finns andra som har läst boken i fråga; har jag förståt Lewis tanke rätt? Vad anser ni om det här, med tanke på bitterheten mellan våra försmlingar?

Det är inte bara den som tjänat apan, som ser ängen. En av den onde guden Tash:s tjänare gör det också. Aslan säger något i stil med att det goda han gjort för Tash har han i själva verket gjort för Aslan. (Kommentar: kan det också gälla motsatt: att göra ont är Aslans namn är i själva verket att tjäna Tash?) Jag tycker detta är ett av de svåraste ställena hos Lewis. Det verkar ju vara rena gärningsläran. Å andra sidan säger Jesus själv liknade saker i Matt 25:31 ff.
Klart är väl att onda handlingar för Gud spelar "Tash" i händerna.
Jfr t.ex. korstågen, som kristenheten skördar onda frukter av än idag.

Om detta har någon bäring på den påstådda bitterheten mellan församlingarna vet jag inte. Själv har jag aldrig känt någon bitterhet mot andra samfund. Vad gäller "mindre" eller "större" församlingar så är det en relativ sak. Globalt torde pingströrelsen vara minst lika stor som lutherdomen och jämfört med den katolska kyrkan är alla protestantiska kyrkor små.
Att kritisera andra församlingar brukar oftast vara kontraproduktivt. Det leder till att de andra börjar försvara sig, kanske t.o.m i frågor där de annars är kritiska mot sitt eget sammanhang.
Tänk om vi kunde lära av varandra istället!

Funderar på vad lewis kan ha menat. Nu var det ett tag sedan jag läste den sista striden, men jag försöker tänka mig situationen i en modern kontext, jag vill varna känsliga läsare för att följande funderingar kommer att bli mycket liberalteologiska av en icke-teolog.
Aslans folk, allegoriskt de kristna, är i krig mot tash folk. De som går in i tältet, dör, får antingen se en vacker äng, himlen, eller så inte. Både de som trott på aslan och de som trott på tash. Håkan tyckte att detta var problematiskt och att detta banade väg för frälsning genom handling eller nåt sånt. Absolut problematiskt, och det tyckte säkert lewis också.
Om aslan är jesus, låt säga att tash är muhammed. Kan det vara så att en del av de som bekänner sig till mohammed också får komma till "vår" himmel? Är det som lewis menar det att tash är en annan väg till ängen, som är färgad av frukterna av den kultur där tash dyrkas? Och är då islam en annan väg, eller hellre strävar islam till samma gud och samma äng som kristendomen men är påverkad av det grundande och utövande folkets kultur? Ifall man kan sträcka sig till att så är fallet, vågar man då anta att det samma kan gälla för t.ex. Buddism? Att den också strävar till samma gud men i något skede har splittrats till flera olika.
Jag inser när jag skriver det här att det är något trevande, och eventuellt något farligt, men det är bara funderingar.
kommentarer?

Antar att alla liknelser brister förr eller senare. Man måste tro på Jesus som Guds ende son för att komma till "ängen". Alla religioner som förnekar det leder inte till evigt liv. Andra religioner inehåller förstås små guldkorn/visar på sanningen i viss mån. Men om man förvränger det allra viktigaste och förleder människor bort från Jesus gör man fel.