Liftarens guide till galaxen kommer fram till att livets mening är siffran 42, men så enkelt svar har inte frågan när skall man gifta sig.
Frågan kan delas upp i flera mindre villkor som först skall uppfyllas:
1. Om man brinner av åtrå
Det finns massor med människor som på riktigt har en så kallad Paulus-kallelse. Paulus: ’’Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags". Men det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå. Det är inte gott för mannen att vara ensam, men ett äktenskap kan leda till konsekvenser (jmfr. lustgården och frukten). "Uppfyllen jorden" är mänsklighetens plikt som är tagen för seriöst i vissa länder. Det finns mycket gott att göra utanför familjelivet.
2. Någon att gifta sig med
Ofta är det här skon klämmer, det finns för många eller för få. Bibeln ger oss tipset: "Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige" (2 Kor. 6:14).
3. En viss livserfarenhet
Ingen blir tillräckligt redo för ett äktenskap eller för barn. Men att vara vuxen med förmåga att ta hand om sig själv och den andra är viktigt för att inte äktenskapet skall falla platt ner.
4. Hälsa och mental balans
På ett sätt är ingen helt frisk, åtminståne inte för alltid, och en del av äktenskapets idé är att man inte är ensam när man behöver hjälp. Men om man har svårt att må bra ensam kan det bli änny tyngre att må bra tillsammans med någon. Om man har svårt att tygla sin ilska kan det också vara bra att glömma äktenskapstankarna och be om ett mirakel först.
4. Den enda rätta eller rätt inställning
I Indien och i många andra länder ordnas flera äktenskap fortfarande av föräldrarna. Arun Kunder, en man som själv skall gifta sig snart, berättar att arrangerade äktenskap har mycket större chans att överleva än de där man själv fått välja. I hans eget fall är det "hälften kärlek och hälften arrangerat". Han talade om "love marriage" och "arranged marriage". Han sade att en av orsakerna till de färre skilsmässorna i arrangerade äktenskap är att man i städerna lever ett modernare liv och kanske inte bryr sig så mycket om vad släkten tänker om man kommer på att man vill skilja sig. Föräldrarna ser utanför förälskelsens tunnelseende. Trivs ni i varandras närhet? Har ni roligt tillsammans? Mår ni bra av varandra? Kan ni lita på varandra? Lämnar han WC-locket uppe? Intimiteten får man bara man ger sitt hjärta först. Därför kan man inte vara gift på prov.
5. Pröva förhållandet
Många är rädda för att gå vidare från sällskapandestadiet. Endel väljer att flytta ihop eller att fortsätta sällskapa år efter år. Att ta reda på den andras karaktär och hjärta är viktigt innan man fattar beslutet att gifta sig. Men det detektivarbetet borde inte ta längre än två år. Om man efter en lång tid inte är villig att lova den andra trohet, varför fortsätter man alls?
Sen är det bara att köra och att låta den andra parten blomma stort och fint! Se upp med grönt på andra sidan diket, alla har dåliga dagar, också de som finns på andra sidan diket. Rikedomen är vad allt man har tillsammans och allt man gjort tillsammans. En eventuell blixtförälskelse är ingen rikedom.
De här tankarna är summan av 30 års livserfarenhet, och många års "onödigt" sällskapande.
Kommentarer (25)
För en troende är det bra att ställa frågan: "Vem eller vad har hon/han på första plats?" Är det Jesus?
Att ha ensamheten som största drivkraft i sitt sökande efter den rätte är nog ingen bra utgångspunkt.
Det viktigaste är nog att leva nära Gud, precis som ni också sade. I bibeln står det också, sök först Guds rike! Det lönar sig inte, att springa och "jaga", man får bara dåligt rykte. Inte heller kan man tvinga någon att älska någon. Det är bara Gud som kan leda så, att man finner varandra, först som komppis och senare blir vänskapen djupare, när man lär känna varandra.
Jag minns, före jag hittade min älskade rätta man som jag är nu gift med, när jag var flera år komppis med en "vän". Jag faktist älskade honom och för några år sedan erkände han samma sak, om jag inte tolkade fel, men det kom lite för sent :) Kvinnor orkar inte vänta hela livet, så om man älskar någon skall man säga det, så man inte behöver gissa andras tankar.
Nå, i alla fall så när min rätta man kom, så bara blev det vi. Gud bara ledde oss ihop, allt kändes så rätt och bra. Jag älskade honom från första början. Vi hadde så lika bakgrund och tankevärld med allt och det var han som gjorde förslag. Det tror jag, att många flickor väntar på, de vill att mannen skall ta det första steget. Man vill att det skall vara romantiskt :)
Lycka till, Gud leder nog och när ni minst anar, så stor den rätte framför er ni bara känner det, allt käns så bra.
Tror de att mannen behöver kvinnan mer än kvinnan behöver mannen? Det är patetiskt!
Om hon inte är modig nog att ta första steget tvivlar jag på att hon är värd besväret.
Men vad jag skulle säga här var att ute i världen (på många ställen) är det självklart att det är mannen som tar första steget. Kan ge som exempel en situation när jag berättade för min fästman (som inte kommer från Finland) att jag tyckte att min kvinnliga kompis borde ta första steget i en kompisrelation som skulle kunna bli ngt mer. Reaktionen från min fästman var inte vad jag väntat mig (man tar för givet att ens eget tankesätt är allmängiltigt =))...jag fick höra att så gör man inte, det passar sig inte -->flickan anses vara lössläppt(eller ngt värre ord)...Så ville bara som svar på Thomas kommentar, om att det är patetiskt att kvinnan inte kan ta första steget, säga at det, när allt kommer omkring, inte är så patetiskt heller. Tror inte heller ddet är allför länge sedan som man i Finland tänkte att det var självklart att mannen tog 1a steget. (det där sista var bara vad jag tror...levde ju inte då, så jag kan inte säga.)
Iofs har ju Thomas och alla andra ändå rätt att säga att de tycker att största delen av världens befolkning är patetiska som tänker som de gör.
Däremot tycker jag att "seeking & searching" kommer nära min uppfattning (och oxå det Andreas försökte berätta) när han/hon säger "Nej om en kvinna är värd att hittas ska hon aktivt se till att hon låter sig hittas av den man hon fått ögonen på."
Just det, kvinnan kan visa ett intresse och LÅTA SIG HITTAS, men hon behöver inte ta första steget och ta upp frågan. Jag antar att det inte var såhär "seeking &searching" menade, men jag tog det ur sammanhanget för jag tyckte det var så bra sagt ändå! =)
Död åt "självklarheterna" och stereotyperna!
Bröder och systrar; befria er från stereotypens kvävande bojor! Länge nog har vi följt med strömmen och gjort som alla andra; uppgörelsen med fångenskapen i föråldrade uppfattningar närmar sig och frihetens gryningsljus skall bryta fram och förjaga okunskapens mörker! Vi ska skapa en ny framtid, en framtid där vi kan låta sanningens ljus lysa över alla delar av våra liv! Bort med alla fördomsfulla myter om vad som är passligt och opassligt, de hör mörkrets tyranni till!
Haha, jag gillade att skriva det där :)
Jag tycker bara att det är orättvist att många män har satsat allt på att uppvakta sin käresta, både känslomässigt och på andra vis, bara för att i utbyte få höra den klassiska lögnen: "Kan vi inte bara vara vänner?".
Belysande exempel:
Han bjuder henne på en fin restaurang, tar med de klassiska blommorna och chokladen, klär sig fint, ser till att allt är perfekt, stämningen är romantisk, ja han skulle rent av slicka hennes skor rena om hon bad honom.
Och efter allt detta inställsamma fjäsk, som anses "romantiskt", tycker hon ändå att han inte har satsat tillräckligt. Erövringen misslyckas och han vänder hem som en bruten man, stillsamt funderande på vad som gick snett. Förstod hon inte att han skulle ha gjort vad som helst för hennes kärlek? Var det av elakhet som hon inte genast berättade hur hon kände, innan det var för sent? Alla förväntningar, förhoppningar och flera veckors sällskapande slås i spillror av ett "kan vi inte bara vara vänner?"
Hon (be)dömde honom, förkastade honom sedan. Lika lätt som man vänder på bladet i en bok, hon tänkte väl att nästa friare väntade bakom hörnet. Kanske kunde han ge henne vad hon ville?
Med min kärlek för tragedier, tänker jag avsluta dramat med att den unge mannen kom hem. Överväldigad av sina dystra tankar grep han sin pistol och sköt sig i huvudet.
Han tog första steget och snubblade. Hon brydde sig f*n i hans känslor. Allt ansvar låg på hans axlar, hon hade suttit passiv och utfärdat sin dom. Som om hon hade varit värdig hans dyrkan...
Vad sägs om det då, när det var en gång en flicka och en pojke som träffades när de var 16. De började vara ihop och flickan var stört kär. Mit i allt meddelar pojken, att jag älskar inte dig. Fast just hade det pussats i timmatal. Allt började med ett pussande :) åren gick och ibland skrevs det brev.
Efter flera år träffades man som komppisar fortfarande bara på möten, men flickan hade samma känslor kvar. Men inte vågade hon ju säga det, när han en gång hade gjort slut, hon tyckte att det är hans uppgift ifall han är intresserad. Den sista träffen var i en bil efter ett möte, han hade spelat in en Carola kasett, som han gav flickan, han sade att man fick komma till dem någongång och låna kasetter. Varför skulle man gå dit, då man inte vet vad han tänker, lika bra kan man gå till biblioteket :)
Mera romantiskt skulle det ha varit, att fråga t.ex. skall vi gå på pizza eller på kaffe någongång? Ja, vi träffades när vi var för unga, han var min första kärlek som jag glömmer aldrig. Han älskade Jesus från hela sitt hjärta. Tiden gick och han hördes inte av. Flickan träffade en annan man, som hon gifte sig med. Mannen visade sina känslor öppet, som flickan svarade på. Flickan årkade inte vänta längre än bara 7 år i onödan :) på att få reda på pojkens tankar.
Det är så synd för honom, att han visade inte sina känslor i tid, om han ändå var intresserad. Jag bara hoppas att han blir gift, och hittar en bra kvinna, det är han värt :) Min man är nog glad att pojken inte öppnade munnen, annars skulle vi inte vara gifta ;)
Men som en gammal dam sa till min syster o hennes kompisar på bibelskolan: Ni ska inte gå med första bästa, men ni skall inte heller vänta så länge som jag. Då kan bli man utan. Ligger ngt i det;) Tror INTE att det finns bara EN rätt för varje person.
Skriv en kommentar