Om du vill leva ditt liv gör det idag

Mycket enkelt och bra, Linus! Det behövs inte mera än så, och vi kan se en kärleksrevolution som förvandlar världen. Och så visar vi på Jesus i allting. =)

Keep it rocking for Jesus.

Så är det! Det funkar och samtidigt bliv man av med sina egna problem när man hjälper och lever för någon annan. Peace ;)

Yo, jag håller helt med allt och alla, om den här saken asså ;)!! (tuff)

Har ni tänkt nångång på hur många ensamma människor det finns i världen? Jag menar verkligt ensamma. Såna som inte har många vänner. Såna som p g a ensamheten har blivit inskränkta som människor. Jag menar att de inte fått blomma ut och få ett mycket bättre liv än de har.

Dessa människor kan upplevas som ointressanta, kalla, apatiska, speciella. Människor runtomkring kan uppleva att de lisksom inte får mycket i gengäld av dem. Sociala relationer går ju ut på att ge och och få.

Tror du att det finns en ensam människa som du kunde glädja nångång den här närmaste tiden?

Sant Veronica!! Vi talar om att hjälpa biharomolo-barn som är fattiga, medan vår granne (nej inte Fredi eller Oskar) mår mycket sämre än barnet.

Oj nej, här borde någon skriva en manual hur man skall gå till väga för att möta ensamma männskor.

Min erfarenhet är att de efter en stund är de mest tacksamma och hängivna!

det är jättesant.det är roligt att ge till fattiga då man vet att det kan göra en förändring i deras liv.

Jag skulle vilja göra ett lite lustigt påstående:
De huvudsakliga orsakerna bakom ensamheten i vårt samhälle är pensioner och social trygghet.

Men Oskar, inte kan du börja angripa våra mest kära strukturer och mena att det är något fel på dessa saker. Nej, särskilt pensionerna är något bra (de kommer ur personens egen inkomst), och den sociala tryggheten är också bra när den används rätt, men är lättare missbrukad. Vad är då problemet? Jag skulle också vilja påstå att de flesta ensamma inte blir ensamma av yttre skäl utan genom att de isolerar sig från människor omkring dem. Vårt samhälle gör oss oberoende av andra människor och därför är det lättare att isolera sig.

Jag menar inte att ensamhet är den ensammes "eget fel", och att de måste reda ut allt själv. Jag menar att de själv bidrar till sin ensamhet, kanske av oförståelse, kanske av rädsla, kanske efter dåliga erfarenheter. De kan säkert behöva hjälp och trevliga vänner, inte är det fråga om det.

Jag försöker bara komma fram till vad som är "fel" i vårt samhälle när dessa åkommor är så vanliga. Indier som alla bor 100 st per kvadratmeter har inte alls samma ensamhetsproblem, men det är inte bara tätheten utan också att de är ekonomiskt beroende av varandra, framför allt sina släktingar.

I Finland strävar man efter att minska släkternas ekonomiska inflytande så mycket som möjligt eftersom "alla ska ha likadana möjligheter". Man har gratis skolgång, (nästan) utan privatskolor, gratis hälsovård, arvsskatt etc.

Dessa åtgärder gör att starka familjer och släkter måste skapas med stort arbete eftersom den naturliga mekanismen med ekonomiskt beroende är försvagad. Jag tror på starka släkter med stor auktoritet och sammanhållning, både som samhällelig kraft och som motpol till ensamhet. Givetvis är församlingar med släktlik sammanhållning en alldeles utmärkt lösning på ensamhetsproblemet i samhället, så egentligen behöver vi inte fundera så mycket på hur man ska göra, strukturerna finns redan, det viktiga är att förstå att:
1) Statens uppgift inte är att lösa detta, bara göra lösningen möjlig.
2) En ensam individ inte kan lösa mer än ett fåtal människors problem, medan stadens församlingar kan lösa hela stadens problem.

Vettiga tankar, Oskar. Vi lever i individualismens tid. Man skall klara sig själv, inte visa sig svag och visa att man är i behov av hjälp och stöd. Jätte synd!

Tänk hur mycket lidande vi förorsakar oss själva när vi inte kan vara äkta. Kan vi vara äkta så kanske andra kan vara äkta mot oss. Vi hjälper alltså även andra att vara sig själva då.

Jag tänker att människor i fattiga länder inte upplever den sorts ensamhet som vi i i-länderna p g a att de har fullt upp med att försöka få mat för dagen. Vi däremot som har mat och myyyycket mera upplever ensamhet, en tomhet. Det här efter att vi försökt fylla våra liv med mening genom att skaffa oss ett utifrån sett bra liv med sociala kontakter och materiella saker. Vi frågar oss då? Vad det här allt? Här kommer Herren med i bilden.

Jag reagerar lite på välstånd - kontra meningsfullt liv-delningen som görs väldigt ofta. Jag tror inte det är sant att människor verkligen söker mening i saker eller rikedom. Jag tror dessa är saker de gör för att undvika meningen, saker som håller dem upptagna.

Ofta så tycker jag man lägger välstånd i något slags kontrast till meningsfullhet, det är nonsens och hippieuppmuntrat sådant. I Guds rike finns det rikedom så det räcker. Fattigdom kommer inte från Gud. Detta till trots finns också livets mening i Guds rike.

Visst fastnar många i sitt välstånd, men vi får inte göra våra sedvanliga tankehopp att deras andliga misär beror direkt på deras rikedom. Rikedomen kan endast snärja den som ändå stiger fel. Rikedomen kanske gör fallet större, men man måste fortfarande välja.

Samma sak med makt och auktoritet, den förvandlar ingen till ett monster, men tar fram det monstruösa som makthavaren redan har. Detta betyder ändå inte att idealet skulle vara någon form av anarki, eller "alla bestämmer lika mycket" eller något annat nonsens. Idealet är vad man kunde kalla Guds ordning, ett tillstånd där vissa leder och andra följer och både ledarna och de som följer ledarna brukar sin auktoritet och position rätt.

Så tillbaka till indierna: Visst det att de är hungriga håller säkert tankarna från existentiella frågeställningar. Men detta är en annan orsak än den jag var ute efter. I denna kultur kan man inte vara ensam, det går inte då dör man, eftersom samhället inte ser till att ingen svälter ihjäl.

Summa summarum: Ställ inte upp Gud vs Pengar, eftersom dessa inte är i konflikt, tvärtom för ofta gudfruktan med sig välstånd, åtminstone på lång sikt (generationer). Det som kan ställas i konflikt är kärlek till Gud vs kärlek till pengar. Detta är ett verkligt val. Det enklaste sättet att inte bli rik på fel sätt utan på rätt sätt är att praktisera givande av ett glatt hjärta:

<i>Det säger jag: Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt.
Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.
Och Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk.
Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet.
Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, skall ge er säd och mångdubbla den och låta er rättfärdighet bära god skörd.
Då blir ni rika på allt och kan vara frikostiga i allt, och det kommer att föra med sig att man tackar Gud när vi överlämnar gåvan.
</i>

Oskar:
Frasen <I>...hippieuppmuntrat sådant...</I>
Vad då? Hippierörelsen har väl mer med att leva utanför systemet än att leva utanför välstånd. Alltså det ena leder till det andra, men det är ju inte huvudsaken.
Hippies are good, people are bad...

Och...
En ensam individ kan hjälpa några få personer, men flera individer kan hjälpa hela staden, medan stadens församlingar verkligen inte kan hjälpa hela staden eftersom de verkligen inte når ut till hela staden.

Hippieuppmuntrat eftersom hippierna söker livet i att vidga sina sinnen och därför anser materialistiska saker irrelevanta. Det var vad jag menade, men det är inte viktigt att blanda in hippies på gott eller ont.

Jag införde församlingen i argumentet för att jag tror den struktur den kan införa är nödvändig. Flera individer oberoende varandra koordinerar omöjligt tillräckligt för att en genomgående ändring skulle äga rum spontant. Visst, allt detta är helt hypotetiskt. Mitt bästa hopp är församlingen, inte individerna. Givetvis består församlingen av individer, men församlingen är mer än individer, det är en gemenskap.

Församlingar:
Hmmm... jåå... jooo... gemenskap... men berättar du om dig själv nu? Gemenskap finns också många andra platser.

Hippies:
Inte för att jag vill göra stor sak av ditt påstående (göra av fluga en oxe), men hippierna lever ju enligt den föreslagna modellen: Tar hand om varandra, ser till att ingen mår dåligt... lever för varandra.

Om jag nu är ärlig så har jag aldrig träffat några hippies så jag kan inte säga annat än att de påstås leva som du sade. Ungefär samma påstår sig ju församlingar också göra :)

Med gemenskap menade jag inte att jag har gemenskap på plats X, utan att det bildas en gemenskap av de människor som tillsammans gör något. Gemenskapen är en enhet som kollektivt är starkare än individerna för sig själva. Visst kan gemenskaper bildas av andra orsaker, men jag tror personligen inte någon av dessa verkligen kommer att kunna göra nåt markant åt ensamheten.

Well, Oskar, jag tycker att man inte behöver utesluta det ena eller det andra, dvs jag tror människor kan försöka fylla den tomhet de upplever med att jobba mycket och skaffa materiella saker. Deras hjärtan kan fyllas med en sorts dyrkan till pengar och saker som upptar en alldeles för stor del av deras tid och energi. De hålls upptagna av sitt välstånd. Samtidigt kan de undvika Gud och medvetet ta avstånd ifrån Honom. Det är jag och mina tillgångar som gäller.

Det är inget fel med att vara rik. Frågan är vad som har en större plats i hjärtat, Gud eller det materiella.