Oskar och Marie joinar HRT.. för en tid

Två timmar senare ringer Marie, min om två veckor blivande fru. Först funderar jag om hon precis vaknat, för hon låter så konstig på rösten. Den första meningen hon säger går förbi medan jag funderar på hennes tonfall. Hon låter rädd och olycklig, som jag aldrig hört henne. Sedan inser jag vad hon just sagt: "Jag har varit i en bilolycka", sade hon. "Jag är nog helt okej, ska på röntgen just. Jag somnade säkert i ratten, krockade med en paketbil och sen en stolpe. Jag minns ingenting. Bilen for lunastukseen, sa polisen."
Efter att jag lite försökt trösta henne, och hon, sin vana trogen, bett mig fortsätta min arbetsdag som normalt, infinner sig känslan. En mycket konstig känsla, dels "sånt här händer inte", dels "hoppas faktiskt hon är okej".

Tack och lov, är Marie okej, och två timmar senare får vi fara efter henne från Åbo. Hon är skakad, men alldeles hel. Lite hjärnskakning och spända muskler, men inte ett blåmärke eller en bula! Utsvulten är hon också. Efter att röntgen var klar ca. klocken tre på eftermiddagen säger läkaren: "Det är bra, du får gå hem". När Marie hunnit sätta sig upp på sängen är hon ensam i rummet, efter att ha legat sedan klockan 10, alldeles stilla i nackstöd. Eftersom hon är utskriven från sjukhuset får hon ingen mat, utan måste sitta i aulan och vänta på att vi kommer efter henne klockan sju.

Det som hade hänt var att en vit husbil kört i höger sida på Maries Honda (då hon kört mot rött ljus) och det hade skuffat Hondan rätt in i en trafikljuspelare. Tack och lov hade pelaren träffat mitt i balken mellan dörrarna så bilen skyddade föraren på bästa möjliga sätt. Guds beskydd fungerar fortfarande 2005!

Så efter (nästan) två veckor i Honda Racing Team, är vi åter utanför... men med ny respekt för Hondas krockkvaliteter. Jag sjäv hann inte ens köra 100km med bilen.