Tom och gänget framme i New York

<p>Laughter! Kan förstå att mannen sa så!</p><p>He he! Snygg bild där ovan! "Moviestar, moviestar, you think you are a movie..."</p><p>I väntan på mera spännande nyheter...</p>

Vilka stiliga släktingar man har! Passa på att prata med Jukka Palonen i Times Squares church om ni ska dit igen! Han har ett och annat att berätta om PA-anläggningar och annat intressant.<br />

Hej, det ser roligt ut! Varför blev jag inte bjuden? xD

   Times Square Church har världens ljuvligaste kyrksal och skönaste bänkar! (beat that Fila/Hfors, eller vilken annan församling som helst!=) Jag höll på att somna på dem då de var så sköna... (okej, men det berodde på jet lag och inte på att det var tråkigt, obs!)<br /><br />

Christa, nästa gång åker du och jag ... om du inte åker före med Jepokryddona på turné som du brukar, såklart! :) Kram på dig snyggis!

Det är inget fel på Fila Hfors bänkar, L!! De är gjorda i ett mjukt ljuvligt träslag och har en perfekt avrundning vid knäna! Dessutom så kan kan man läsa ordet KAKA inristat på ryggen på en bänk på första raden. Det är alltid lika trevligt att se! Bänkarna skall dessvärre bytas ut snart... ;)

<p>På den gamla goda tiden byggde man kyrkbänkar så att man inte i första taget skulle kunna somna i dem.Det fanns nämligen stor risk att kyrkobesökarna somnade mitt i högmässan en tidig söndagsmorgon... </p><p>Nuförtiden har man visst bekväma bänkar och man kan sitta och rista slumpmässigt utvalda ord i ryggen på dem som är framför...bänkarna som är framför alltså...</p><p>Dessa tider..</p>

Vaffö blev jag inte heller bjuden :(...Pablo och jag saknar dig Victor, eller Pablo ialla fall x)<br />

gänget ser ut att ha haft det super! ska bli härligt å ses igen Simon, Miss you so much,kraaaam!

Ja, det kan man fråga sig. Och svaret är: ja, det finns det.

:)

En bok som kan nämnas i detta sammanhang är Peter Kreefts När blev det fel med dygder? (eng. orginalet Back to Virtue) - som kommit ut på Livets Ords förlag 2007.

Hur ärar jag dem som är viktiga för mig? Hmmm, jag försöker att tillämpa ovanstående dygder. Trohet gillar jag. När de andra dygderna praktiseras under en längre tid och i ur och skur så kan man tala om trohet. <br /><br />Jag vill kunna vara trogen  t ex en vän som är djupt nere och som inte är kapabel att för tillfället eller för en lång tid, att gensvara på det sätt som jag önskar. <br /><br />Ja, samma trohet vill jag se i församlingen. Åj, om vi kunde sluta rida på våra bekväma höga hästar. Vi behöver kunna ta emot den som är annorlunda än oss! <br /><br />Ja, det finns en "ära" att kämpa för. För den som är annorlunda än en själv!<br type="_moz" /><br />

<p>dom som e viktiga för mig ärar jag genom att kompromissa och uppmärksamma :D sen tycker jag att man kan ära mycket genom att vara pålitlig mot sina vänner, att visa att man tycker att det den andra berättar och upplever är viktigt och värt att hållas mellan dem.</p>

Oj! Vad bra och insiktsfullt skrivet! En lite annorlunda "undervisning":)<br /><br />jag såg dej annars i uspenskij på påsken ;)<br />

"A friend is someone who knows the song in your heart and can sing it back to you when you have forgotten the words."<br /><br />En underbar vers som du kanske vill ge till någon. <br type="_moz" /><br />

<p>Det här är ett väldigt intressant ämne. Jag måste säga att jag har förstått äran lite annorlunda än både artikelskribenten och de som kommenterat. </p><p>Jag skulle förknippa ordet ära med ödmjukhet; den som ärar någon är ödmjuk inför någon. Den som blir ärad framstår då som mer värdefull än den som ärar. Att ära någon är att förminska sig själv så att någon annan ska bli större, det innebär inte nödvändigtvis att man ger personen i fråga mer uppmärksamhet än annars. </p><p>Om vi nu har Jesus som förebild, kan vi då kräva att bli mer respekterade och ärade än han blev där han hängde på korset? Hur mycket ära hade han kvar när de spottade honom i ansiktet och slog honom?</p><p /><p />

Vilka fina tankar Thomas!

"Ära" kan betyda att lovprisa och hylla men andra synonymer till ordet är även "hedra" och "vörda".

Tack för en bra artikel på länge... Jag märker iallafall; att ära en annan handlar mycket om att på vilket sätt jag talar till en annan människa. Har lite lärt mig dålig kultur hemifrån kanske och annanstans att man kan tala ganska fult åt sina närmaste, speciellt i sin familj eller bland sina närmaste. Det är just där man måste oftast "kämpa" mest för att värdesätta och ära t.e.x. sin make. Man tänker kanske att de älskar en ändå fast man säger ibland saker i en väldigt nervärderande ton. Men det är nog man själv som får skämmas för att inte ge mera värde åt den andra. Det handlar ju ändå om de/den viktigaste människan/orna i ens liv.<br />

<p>En värdefull undervisning Nanna! Det är bara att ta till sig, för det är en viktig handling till våra medmänniskor! Kram till dig!</p>

<p>Fantastisk text! Lite intressant är Wikipedias formulering för heder som beskriver hedern som ett mått på en kollektiv nytta på en viss individ (Här är en del av artikeln, omdirigerad från ära): </p><p>Heder är ett antropologiskt och sociologiskt begrepp kopplat till social status, och är ett begrepp för andra människors uppskattning av en människas personliga värde. Hederns syfte är att bevara ordningen i ett samhälle. Varje individ har ett mått av heder inom en grupp. En grupp har också ett mått av heder inom en större grupp. Hedern förändras med personens handlingar - en handling som gynnar gruppen ökar individens heder, medan en handling som skadar gruppen också skadar personens heder. Den som förlorat sin heder riskerar att bli utstött ur gruppen och i värsta fall bli utsatt för hämnd, medan stor heder kan leda till makt och andra privilegier.</p><p><a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ra">http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ra</a></p>

<p>Jag tror inte Wikipedias beskrivning av heder har så mycket med verkligheten att göra...</p>

Må hända, men i detta fall stämmer wikipedias definition mycket väl på den Japanska Samuraj-kulturen. Tyvärr har heder och ära inom den Japanska kulturen nämligen också en klart mörkare sida.<br /><br />Det stämmer att Samurajerna ofta var beredda att gå till sin död för att bevara sin ära. Men de var inte de enda. Till exempel under andra världskriget var kampen om att strida för fosterlandet något som var väldigt starkt kopplat till varje soldats enskillda ära och heder. Ifall man gav upp eller misslyckades förlorade man sin ära, sin värdighet och sin heder. Detta ledde som värst till desperata strider där Japanerna ofta kämpade bokstavligen till siste man mot amerikanerna som i slutet av kriget hade ett starkt<br />övergrepp. Misslyckades man och hotades med att bli tillfångatagen, var seppuku, självmord, den enda tänkbara utvägen. Då bevarades åtminståne en del av den ära man hade kvar. När det blev klart att Japan hade förlorat kriget<br />begick bl.a. Krigsminister Korechika Anami självmord som protest mot Japans förlust, något han hyllades för bland det japanska folket. Anami, som lämnade efter sig ett meddelande där han bad om ursäkt av kejsaren för att han "misslyckats i sin uppgift" beskrevs som "den perfekta modellen för en samuraj".<br /><br />Ett annat kontroversiellt och beskrivande begrepp var de sk. Kamikaze-, eller självmordspiloterna som anföll strategiska fientliga mål genom att störta mot dem med sina plan. Detta var inte något man gjorde instinktivt i stridens hetta ifall man blivit träffad, utan något väldigt igenomtänkt. Man utsåg på förhand piloter som skulle bege sig på dessa självmordsuppdrag. Ifall man återvända i liv hade man misslyckats och så misste man all sin heder...<br /><br />Under perioden som jag och min familj arbetade på missionsfältet i Japan hade vi en församlingsmedlem som blivit utvald till Kamikaze-pilot under kriget. Han satt redan i sitt plan, beredd på att bege sig på sitt sista uppdrag då någon befälhavare kom till honom och meddelade att han trots allt inte skulle delta i uppdraget. Man tyckte att han var för ung. Resten av piloterna återvände aldrig. Flera år senare fick han svar på sin fråga "varför mig?", då han kom till tro på Den Ende som är värd all vår lojalitet, upphöjelse och ära.<br /><br />Heder och ära är bra, så länge det inte missbrukas så att det blir en måttstock på en själv som definierar ens värde. Japanerna behöver se att deras behov att hålla fast vid sin egen ära inte är rätt om det förvandlas till stolthet. Tyvärr vet jag också om många fall där Japanernas heder har förhindrat dem från att ta del i en livgivande relation med Gud... Och sist och slutligen är det ju det enda som räknas!<br />

Tillägg till kommentaren under: En film jag bara måste rekommendera i det här sammanhanget är filmen Letters from Iwo Jima. Väldigt bra ;)<br />