Vad om en världsmusiker spelade på gatan?

Förra året gick Grammy vinnaren Joshua Bell med på att ta sin 300 år gamla Stradivarius för att spela tre kvart på en metrostation i Washington D.C. Eftersom Antonio Stradivaris byggde violinen under sin gyllene era är den extra värdefull. Joshua åkte därför taxi de tre kvarteren som skilde hotellet från metrostationen för att inget skulle hända dyrgripen på vägen.

Väl på stationen började Joshua spela, försiktigt kamouflerad med skärmmössa. Joshua spelade bland annat Chaconne, ett 14-minuter långt violinstycke som på 1700-talet ansågs prisa människans gränser. Över tusen personer gick förbi under experimentet, endast några stannade upp och bara en kände igen honom. Saldot för den misslyckade showen blev lite över 30 dollar i hatten. En vanlig kväll kan Joshua få 1000 dollar i minuten på scenen.

Men det är ändå inte mängden som räknas, Washington Post, som skrev om experimentet, intervjuade flera av dem som gått förbi. En stressad businessman hade upplevt något helt speciellt, frid, andra hade andra fina intryck och andra inget intryck alls.

Det här experimentet kanske också visar oss hur reserverade människor är till situationers beteende-kodex. På en konsert har man reserverat en tid för att beundra musik, men när man är påväg då skall man skynda förbi allt som är vackert.

Internet och datorer för med sig att fler artister kan producera och publicera sina alster billigare än någonsin förut. Nu får publiken vänja sig med att välja det man själv gillar och inte nödvändigtvis den som väckt mest hallå.

Newsboys sjunger i en låt "We have filled our lives with inventions that have hurried us nowhere fast". Det enda säkra mål vi går mot är döden, låt oss därför stanna upp och begrunda allt vackert vi fått.

Här är den prisbelönta artikeln i sin helhet på Washington Post (med video från metrostationen):
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/04/04/AR2007040401721.html

Wikiedpa om Joshua Bell
http://en.wikipedia.org/wiki/Joshua_Bell