Kanske är det vår kultur och Finländska mentalitet. Kanske är det våra erfarenheter eller iakttagelser. Kanske är det livets hårda skola och steget in i vuxenlivet. Något är det som får fräsiga, fräscha, frälsta, inspirerade, unga människor att ibland plötsligt börja ge upp och tona ner på entusiasmen. Man accepterar plötsligt att misslyckanden är mer en regel än ett undantag, och så börjar man fråga sig om det verkligen är värt att ens försöka.
Varifrån kommer denna trötthet och detta missmod? Och vad gör vi för att göda det? Och vad kan vi göra för att kväva det? Det handlar om balansgång. Som så mycket annat i livet är det inte svart och vitt och enkelt. Nej, det kräver en viss disciplin(det, ack, så hatade ordet), för att inte tappa glöden och falla för allt det negativa runt om kring sig.
Ja, disciplinen gäller kanske inte den entusiastiske optimisten så mycket som de övriga i dennes omgivning. För det spelar ingen roll hur starka vingar du har och hur mycket du längtar efter att flyga, om de som finns runt omkring dig drar i dig och håller dig nere. Men om någon hejar på dig och tror på dig när du, i världens ögon, agerar naivt och ovanligt optimistiskt, då kan flygturen kännas ännu mer lyckobringande, både för den som hejat och den som flugit.
Jag tror inte att denhär världen behöver fler ”nermuntrare”. Vår värld är kanske väldigt orättvis, negativ och skadad när det gäller optimism och framtidstro. Men vi behöver ju inte, som medmänniskor, påminna varandra om det konstant! Det världen behöver är UPPmuntrare! Folk som kommer med goda nyheter, som säger:”-visst, världen är tuff att leva i, men jag tror på dej!”.
Som kristna har vi ju fått goda nyheter! Och den goda nyheten är att det finns någon som tror på oss, när alla andra tycker vi är fån och dårar. Det är Han som är sanningen, den enda realitet vi behöver hålla fast vid. Så det är du som väljer om du vill vara en kristen realist, ibland kallar religiös dåre, eller en världslig realist.
Och vad ska vi då göra som kristna när någon av oss fått en, helt absurd och övernaturligt optimistisk, idé? Jo, vi ska uppmuntra! Så länge det handlar om något som Gud skulle älska och uppmuntra.
För så är det också, att fastän du och jag har Gud med oss som tror på oss och vill välsigna våra idiotiska idéer. Så blir det fruktansvärt tungt om omvärlden trycker ner. Nej, vi var tänkta att uppmuntra varandra, bära varandra, stötta varandra. Och uppmuntran kan kräva disciplin. Det kan kräva att du för en stund lägger undan din egen bitterhet och missunnsamhet för att låta din medmänniska lyckas och glädjas.
Om du kämpar med din egen bitterhet och har svårt att unna andra att lyckas, kanske du behöver lära dig sann tillbedjan. När Gud får bli större och du får bli mindre. ”Aouch” kanske du tänker, jag har redan fått ge upp allt för mycket av mig själv för andras skull. Men Det är just därför Gud behöver få bli stor i dig igen. Större än dina problem, större än din sorg, större än din missunnsamhet. Och det är det som lovsång och tillbedjan handlar om. Och kan, eller vill du inte sjunga ut ditt lov, gör det på något annat sätt!
Så, har du hört några goda nyheter idag? Eller har världens tankar och pessimism fått dig att tappa hållningen? Då säger Paulus till dig och mig:
”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är GOTT, behagar HONOM och är fullkomligt.”
[Rom. 12:2]
Och det finns flera bibelställen till uppmuntran och stöd:
”uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig.” [Hebr.3:13]
”Vi uppmanar er, bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla.”[1 Thess. 5:14]
”Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”
[2 Tim. 1:7]
Så, gå ut och predika lite goda nyheter för dina modfällda eller nyinspirerade systrar och bröder. Alla behöver vi det! Och det är du och jag som börjar.
Kommentarer (11)
så ha tålamod med alla kristna som fastnat i en världslig realism, där man inte riktigt vågar kasta sig ut. Och fortsätt uppmuntra och håll fast vid din optimism. Bitterhet föder bitterhet och kärlek föder kärlek.
Gud är ju inte beroende av vår optimism, men det är sant som du säger, att vi kan begränsa vår egen mottaglighet genom att inte våga tänka optimistiskt. Men det är då vi behöver varandra. Det är då dina medmänniskor behöver dig!
Så istället för att bli irriterad när människor i din omgivning bara ser minus, förlåt dem och utöva lite sann gudstillbedjan för att återfå fokus igen. För det negativa kommer alltid att finnas där, men Gud är alltid större!
Men samtidigt, behöver vi minnas, att våga vägar inte alltid är Guds vägar, och att hans plan inte är beroende av våra fantastiska idéer. Oavsett om vi lyckas elle misslyckas med det vi gör, så kommer Guds plan att fullföljas. Och vi måste bara lita på att Han har goda tankar för oss, det står på flera ställen i Bibeln att han vill sina barn väl.
Och bara för att en sak inte blivit som vi tänkt, betyder inte att nästa sak kommer att gå fel! Och det betyder inte heller att inte din medmänniska kommer at lyckas med sina idéer. Så det finns ingen orsak att inte uppmuntra varandra när någon vågat satsa på sin vision.
så, kom ihåg att fast världen drar ner dig, vill Gud alltid bära dig!
Skriv en kommentar