Två veckor tidigare fick Torhild en infarkt på natten då hön skadade ett ben och en nackkota. Efter operation och vård på Tölö sjukhus fördes hon för någon dag sedan till slutdestinationen Dals sjukhus. Hon hade redan blivit piggare och kunde till och med sitta i rullstol. I förrgård blev hon plötsligt mer frånvarande och fick svårigheter med andningen.
I går morse ringde läkaren personligen upp till Tom och Britten där han vänligt berättade att Torhilds tillstånd var kritiskt. Samma förmiddag hälsade även Christa och Juni på i sjukhuset.
Torhild fick kämpa för varje andetag. Det gick nästan att få kontakt med henne. Hon tittade ibland upp, men hon sade ingenting. En gång fick hon tydligt fram en bråkdel av hennes typiska försynta skratt när Linus sade i hennes öra att hon kämpar så duktigt.
Hon kliade också på armen var droppslangen var fastsatt.
Lite över klockan 14 var kampen över.
- Hon andades tungt några gånger och sedan orkade hon inte med något nytt andetag, berättade Tom per telefon en timme senare.
- Dagen innan hade hon bett för olika saker och hennes sänggranne hade frågat om hon var troende. Då svarade jag jo och sängrannen tyckte att det var bra, berättade Britten.
Torhild bodde hemma förutom de två sista veckorna. Sina rollatorer som hon fått hade hon ställt på hög i ett hörn och hon kämpade med att ta sig fram på egen hand. Sex-sju timmar innan hennes infarkt hade hon i sitt hem serverat Lucce på mat. Britten och Lucce var Torhilds flitigaste gäster, de brukade besöka henne flera gånger i veckan från Borgå. Tolv timmar innan infarkten hade hon också bjudit Linus på mat.
- Nu börjar jag vara riktigt dålig, sade Torhild då.
Men när Linus började diska efter sig utbrast hon sitt typiska:
- Nej, nej, jag diskar!
Kommentarer (4)
Deltar i sorgen.
Skriv en kommentar