Tänk dig en stund att du är kär i någon i Australien. Ni talar samma språk och kan kommunicera med varann. Med text kan man uttrycka tankar, idéer och känslor på många sätt, men om mottagaren tolkar något fel så kan det ta många e-mail för att korrigera missförståndet. Om man talar i telefon kan man bättre uppfatta om den andra är osäker, glad, ledsen, entusiastisk o.s.v. Då förstår man varann redan betydligt bättre. Den starkaste formen av kommunikation är att träffas ansikte mot ansikte. Om man behöver kommunicera en komplicerad idé, eller känsla, är ansikte mot ansikte kommunikation nästan det enda vettiga alternativet. Man kanske får en date lättare per sms om man är blyg, men man lyckas knappast fria så, eller ens med något enklare som att förklara kvantfysikens lagar.
Men det finns faktiskt ett ännu starkare sätt att kommunicera idéer än genom ansikte mot ansikte kommunikation. Det är att idéerna är verksamma i en människas liv och att man har en relation med den människan. Om du t.ex. känt Martin Luther King så hade du antagligen lärt dig hans tankar om att inte använda våld för att lösa orättvisor, än vad du lär dig genom att läsa om honom i böcker.
Därför låter Gud sina idéer, sitt Ord, förkroppsligas i en människa.
Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Joh 1:14
Jesus är Guds Ord, Guds idé som har blivit till verkligt kött som man kan röra vid och som man kan tala med. Jesus liv visar hur Gud tänker. Men det stannar inte vid Jesus, det går vidare till de kristna ledarna, lärjungarna:
Jesus sade än en gång till dem: "Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Joh 20:21
Detta har sedan gått vidare från lärjungarna till vår tid. Gud talar alltså inte till oss bara genom sitt nedskrivna Ord, Bibeln, utan också genom Gudsmän och -kvinnor i vilkas liv hans Ord har blivit till verklighet.
Därför använder Gud människor: De är det starkaste möjliga kommunikationsmediumet. Om man föraktar de Gudsmänniskor man har i sin omgivning så är det man själv som förlorar på det.
Kommentarer (14)
Jag måste erkänna att jag egentligen inte ens vill besvara frågan om människor som inte är ledare och är ledda kan göra en skillnad. Jag tycker det är fel fråga. Rätt fråga är hur man gör något som gör en skillnad och som är rätt sak. Jag är övertygad att det bästa sättet är att vara ledd av någon och att leda andra.
Är annars målet för våra liv jordiskt bestående verk? Är museiverket eller vad vi etablerat rätt måttstock för våra liv?
Jag har förstått att andlighet ligger mycket i att göra gott åt andra utan att ta credits för det. På så sätt ligger det lite i konflikt med att ens gärningar skall bli ihågkommna så mycket som möjligt. Men inget ont om Paulus, vars gärningar vi fortfarande följer med.
Det viktigaste är att man följt Guds plan: Han kommer ihåg en.
En bra universell ledare är en som lämnar sina nittionio trygga får för att hämta det förlorade.
På det viset är ett bestående jordiskt verk viktigt, eftersom det blir ett bestående himmelskt verk. Det är "tillkomme ditt rike", när vi bygger Guds rike på jorden så kommer det till sin uppfyllelse i himlen. Då kommer alla de goda gärningarna som man sått att få sin skörd.
Sedan är det väl inom församlingen som man bör fundera under en ledare? Att det inte skulle finnas enskilda personer som verkligen har gjort en skillnad (vädledning, uppmuntran och kärlek) i andra människors liv kan jag inte hålla med om.
Underordna sig betyder inte att man blint följer någon, det är uppenbart fel. Men det som också är fel är att inte alls följa någon:
"Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse." - Ef 4:14
Jag tror vi tänker ur lite olika perspektiv om hur enskilda gjort värdefulla insatser: Det jag menar är att värdefulla insatser vanligen (99,9%) kommer genom att någon utövar ett ledarskap på något sätt och bara i ett promille av fallen genom en enskild isolerad individ. Orsaken till att jag är övertygad att det är så är att om individerna gör sina enskilda insatser okoordinerat så kommer helheten inte att "dra åt samma håll" så summan av all aktivitet blir ganska nära noll. Det är lite som vågorna på havet, vattnet far upp och ned så allvärlden men egentligen så kommer det ingen annanstans. Vattnets medelhastighet är väldigt nära noll.
Däremot om ett ledarskap får individerna att jobba åt samma håll blir effekterna mycket större och långvarigare.
Ett vanligt motiv är väl just ära och berömmelse, därför är det bra att vara ödmjuk som Jesus eller Mose. Men såna är det lite för sällsynt om.
Min övertygelse är att om man är ödmjuk själv, är det inte så svårt att hitta folk att se upp till och följa.
<i>
Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.
Detta ord "han steg upp" vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.
</i> Ef 4:7-13
Jag förstår texten "han gav" så att det betyder att det finns allt detta i Guds församling, det är bara att hitta dessa personer.
"Då en personlig övertygelse som uppstått ur självrannsakan utvecklas mot en utövad ideologi (även om sann kristendom inte är en ideologi utan en relation till Gud) blir frågan om spridningen av ideologin i grunden en fråga om ledare och makt. Frågan om ledare och makt blir i grunden en fråga om personlig övertygelse och självrannsakan. Mänsklig svaghet gör ingen ideologisk åtskillnad."
Frågan om ledarskap är i grunden inte något annat än en fråga om personlig integritet. Jag ska själv ansvara för min personliga integritet och min karaktär. Då jag gör det, erkänner jag också andra som kommit längre än mig själv. Har jag uppnått någon grad av andlig integritet, känner jag mig själv någorlunda och vet var jag står i förhållande till andra.
Jag tror att det här är viktigt. Ser man på detta ur ett perspektiv av att alla har ett eget ansvar att bära för att själv komma framåt, vilket jag tycker man ska göra, så måste man också erkänna att det står i mina händer att jag ska komma till den punkten att jag frivilligt ställer mig under ett ledarskap som jag upplever kommer att ta mig framåt. Jag utgår givetvis från att ledarskapet själva har den integritet jag själv strävar efter, och med detta i sinne kan jag också hålla något slags perspektiv på om ledarskapet tar mig framåt, bakåt eller om det får mig att helt enkelt stagnera, att inte röra mig varken åt håll eller annat.
Jag talar nu om kristet ledarskap. Jag tror att världens syn på ledarskap inte är något kristna bör influeras av så mycket, eftersom det i världens ögon är normalt att gå emot ledarskapet eller byta ledarskap då det kommer någon fråga emot som man på känsloplanet inte accepterar (och jo, jag hävdar därmed att politiska åsikter väldigt ofta styrs känslomässigt, inte rationellt).
Jag skriver under det du skrev men skulle vilja gå ännu längre. Enligt din beskrivning är det individens ansvar att söka ett ledarskap. Jag tror att utöver det är det individens väg till personlig välsignelse och helgelse (Det som bibelcitatet nedan talar om).
Detta är givetvis inte på något sätt i konflikt med att man ska tänka själv. En stor del av att tänka själv är att välja rätt påverkan och att hitta andra människor att spegla sig i.
Jo, det ÄR vägen till personlig välsignelse, absolut! Jag skulle inte komma nånstans om jag inte hade en vis ledare som kunde vara en andlig plog. Men ansvar och välsignelse är väldigt ihoptvinnade många gånger...
Skriv en kommentar