Det var 14 timmar av både modern motorväg, sandväg, skumpig sandväg,
hålig asfalt, slingrig bergsväg, stirrande människor, "indian-style"-toalett, och apor längs med vägkanten. Men HJÖLP vilken trafik de i allmänhet har! Det hela går ut på att den som är mest självsäker och bara vågar tuta och köra förbi, jaa, så den bara tutar (ordagrannt) och kör förbi! Fast det på andra sidan kommer emot enorma lastbilar, vagnar me allt från hö till metalldelar som last, fotgängare, åsnor som drar på det mest förvånande, bussar, och sist men inte minst; kossor (de heliga ;)! Alltså de finns ju överallt och ingen tänker desto mer på det! Det mest otroliga är nog ändå det att man faktiskt klarade av att sova under denna "berg-och-dal" bilresa, och att man till sist mer eller mindre vande sig med den livshotande körstilen. Tackar Gud för Hans beskydd!
Konceptet var ganska liknande överallt. I byarna eller städerna man körde förbi eller besökte fanns alltid massor med människor, kossor, gatuhundar, försäljningsstånd; frukt i mängder, små bodar och mat-ställen, skräp, fordon såsom bilar, motorcyklar, cyklar, rikshor, och tempel för både hinduer och muslimer. Människorna tittade nyfiket, och undrade säkert vad den vita människan ville. Speciellt i mindre byar och ju längre man kom från Delhi, var det inte många som talade engelska.
De underbara vyerna uppe i bergen, med Himalayas snöbeklädda bergstoppar i bakgrunden vittnade än en gång om Guds storhet och man kände sig så liten. Så liten att man vet att Gud håller en i sin hand och det finns inget i denna värld som kan erbjuda samma trygghet. :)
