I Jesajas bok möter vi orden ”Fostren har kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte” (Jes 37:3). Du ser bilden av den havande kvinnan. Hon är inne i fyrtionde veckan av sitt havandeskap. Tung och otymplig. Tiden är inne då någonting borde ske. En mor och far väntar på sitt barn. Och barnet väntar på att få komma ut i frihet och börja leva sitt eget liv.
Födslovärkarna har börjat och det gör ont – gruvligt ont – i den kropp som skall föda. Det gör så ont att kvinnan skriker högt. Medan hennes make är blek av ångest och barnmorskan inte vet sig något levande råd. Ty fostret har väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte. Krystvärkarna förvandlas till krampryckningar. Fosterljuden blir allt svagare och till sist upphör de fullständigt. Fostret har dött. Och hon som var på väg att bli mor, blir en levande likkista för sitt livlösa barn. Sedan dör även hon. Allt av en enda orsak: Kraft att föda fanns inte. De två sänks i mullen i samma kista.
Jag skall inte försöka gå in på eller beskriva den situation som denhär bilden hade bakom sig på Hiskias och Jesajas tid. Men då jag för en stund sedan vaknade till en ny dag och det här bibelordet och den här bilden kom till mig, föddes automatiskt denna fråga: Är det bara ett vist tillstånd en gång i Guds gamla Israel denna bild beskriver? Har den kanske någonting att säga till oss idag? Till nordanlandets innebyggare och kristna.
Vi läser och hör om hur Gud går fram och gör under i andra delar av världen. Och i själva atmosfären ligger en viss aning om att någonting är på gång även här. Motståndet mot Kristus och de kristna är inte vad det var i mina unga år. Man talar öppet om religiösa ting där de förut var tabu. Människor som inte är mogna att avlägga en bekännelse om nyfödd och frälsande Kristustro, talar ändå öppet om att de bär på en dold hunger efter någonting annat och mer än vad livet utan Kristus ger dem. De söker. Och de tänker i tysthet bönetankar. De söker något och de söker någon. Fostren är fullgångna men...
Det egendomliga är att dess nyväckta sökare och frågare inte till någon större procent söker sig till våra kyrkor. Till de samlingslokaler som en gång var sannskyldiga andliga förlossningsanstalter. Där hördes det rop från dem som höll på att föda och skri från dem som föddes. Kraft att föda fanns. Det är underligt att inte fler frågare söker fram till våra religiösa ledare – till män och kvinnor som frimodigt påstår att funnit svaret och svaren. Vägen och sanningen och livet. Meningen med tillvaron och ett hägrande mål för sin färd. Ja, det är underligt. Kan detta bero på att de inte tror på att vi funnit verkligheten fast vi säger att vi gjort det? De tror mer på vad de ser – och inte ser – än på vad de hör.
Kan orsaken till att de sökande går förbi våra kyrkdörrar vara den, att det inte innanför dörrarna finns den levande och varma atmosfären? Och den levande och varma gemenskap, som deras andliga lungor så intensivt åtrår att få inandas? Kan orsaken vara att de finner ord som stiger mycket högre än den verkliga kraften? Den nyskapande kraften. Den frigörande kraften. Den kraft som lyfter och smälter. Kan orsaken vara den att de möter mer sken än verklighet? Mer former och fraser än verkligt innehåll och rikedom? Ja, jag bara frågar och undrar. Och har ingenting emot att mina frågor och mitt undrande verkar så, att även andra börjar undra. På allvar.
Men ett påstående vill jag med absolut bestämdhet göra. Och jag gör det med en mer än 70-årig bakgrund som förkunnare av Kristi evangelium. Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och våra kristna hem har en otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska instrument eller av människohjärnor. Detta ofattbara något, som slår emot kyrkobesökaren då han träder in genom dörren till helgedomen. som lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst eter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som ”ligger i luften”.
Låt mig berätta! Jag hade en god vän i Finland som var läderfabrikant. Jag bodde hos honom ibland och njöt i fulla drag av både gästfriheten och den varma tonen i hemmet - och av våra gemensamma stunder i hans präktiga finnbastu. Vi var där nästan dagligen. Då vi en dag satt och goade oss på bastulaven, vände han sig till mig och sade:
- Jag vet inte om jag har berättat för dig att både jag och mina bröder är födda just här inne i bastun.
- Nej, det har du inte talat om. Och varför blev det så?
- Jo, förstår du, bastun är den lugnaste platsen på hela gården. Och alla hyser respekt för den. Här finns den renaste atmosfären och här kan vi ha precis den rätta temperaturen. Hit gick min mor i hjälpkvinnans sällskap när hennes stund var kommen. Och här var de två ensamma till dess att det nya livet var framfött.
Som svar på den upplysningen gav jag honom några ord av förstående och ett lysande leende, men genom min själgick iskalla rysningar. Några av hans ord hade haft hullingar, som bet sig fast i mitt sinne. Den renaste atmosfären! Den rätta temperaturen! Det nyfödda livet! Då jag senare kom in i mitt rum ovanför bastun gav jag i mitt minne frihet att löpa tillbaka genom de många åren som jag verkat som evangelist.
Den renaste atmosfären! Jag mindes stunder då atmosfären varit så ren att ingen människa kunnat tala. Herrens härlighet hade uppfyllt helgedomen så fullständigt att både predikare och bedjare fått lov att tiga. Men jag mindes också andra stunder. Stunder då varken jag eller någon annan sett minsta skymt av härligheten från Gud. Jag mindes stunder och tider då temperaturen i sammankomster och i församlingar varit precis sådan att nyfödda kände en behaglig värme slå emot sig, då de trädde in i det nya livet och den nya gemenskapen. Men jag mindes också tider och platser där kölden och likgiltigheten varit så hårda att både sökare och nyfödda mycket snart frusit ihjäl. Såvida de inte haft förstånd att i tid söka sig till en varmare miljö.
Jag kom håg stunder, då den nyskapande kraften varit så verksam att jag inte hunnit med att bedja mer än en enda eller högst två bönesatser, innan den nya födelsen var ett faktum och den nyfödde gav upp sitt första jubelskri. Och jag kom ihåg stunder då människor mitt under predikan eller samtalet blivit både födda av Gud och döpta i helig Ande.
Värme! Atmosfär! Nyskaparkraft! Hur skapas dessa ting? Genom helig hängivelse. Hejdlös hängivelse. Genom öppenhet. Total öppenhet för den tillkommande världens krafter. Genom utstrålning. Helig utstrålning från människor, gripna av Gud. Tända av Gud. Och till överflöd uppfyllda av Livets helige Ande. Och här räcker det inte med att enbart mannen i predikstolen är gripen. Han måste få tala och verka i en atmosfär, som genom bönens Ande och bedjande människor är laddad med liv och kraft. Där den atmosfären finns, där finns också kraft att föda. Där finns det sökare som söker. Det som de längst ner i djupet av sitt väsen ropar efter är den Gud som är både Sanningen och Kärleken, Livet och Allmakten.
Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han med mig” (Upp 3:20)
Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att handla. Det betyder heller inte att du kritisk och vrång mot dem som inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem. Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus!
Brevens ursprung: Frank Mangs Center r.f
http://www.frankmangscenter.fi
Läs det första brevet här:
http://www.mickelsson.net/era/index.php?lang=&show=8037&nmp=&p=Nyheter
