Vågor av bas som slår emot, skrik (svett och tårar), trängsel, spänning i luften.. NÅN kommer ut på scen!!!!! Nääe, de' va' int'
nån av dom... Väntan... Dj:n låter några fräna låtar dunsa över arenan. Han river i med Sean da Paul, aaaah yeeeah, fiilisen stiger! Därefter följer en potpurri av diverse wicky-wicky-yo-Yoo- låtar som får publiken att dansa och vifta sina armar i takt med basslagen! Känslan är en blandning av adrenalin-kick och ett litet barns som väntar på julklapparna på Julafton.. När kommer
dom!!!???
KABOOM! Dj:n sliter av sin skjorta å in kommer ingen mindre än Wyclef Jean. Suckan och beundran går genom publiken som en våg. Från första ton är hela arenan med å känslan är obeskrivbar! Publiken försöker fånga MC Jean på bild med sina futtiga mobilkameror (well.. I'm one of them ;) och en stor del tränger sig fast vid scenen för att få bästa möjliga syn på honom!
Men spänningen ligger ännu i och väntan på de två andra stjärnorna finns kvar! Publiken klappar och skriker och ljudnivån skjuter fullständigt i topp när Prakazrel "Pras" Michel och Lauryn Hill kommer in på scen! Nu är den efterlängtade trion "Fugees" samlad! Så coolt att se dem där tillsammans, känns historiskt och melankoliskt å allt i ett! Deras röster passar perfekt ihop och de underbara tonerna från både deras gamla gemensamma sånger -klassiker by now- och enskilda, välkända sånger från deras solokarriärer, får publiken att känna sig som återförenade med något som en gång var!
Mitt i allt har Wyclef Jean tagit sig till mitten av parketten -där vi sitter- och befinner sig strax bakom oss! Publiken vänder sig och de som befunnit sig framför scenen har vips också förflyttat sig som en magnet efter stjärnan. Då MC Jean börjar förflytta sig
tillbaka mot huvudscenen, tar Cizi tillfället i akt! Jag hoppar över stolar och springer på stolarna fram till gången där jag hoppar ner på golvet just när Wyclef passerar. Jag tar tag i honom på överarm och mage och ler brett! "Säkert rörde jag just Wyclef's muskulösa lemmar!!!" går tanken genom mitt huvud!! Jag skriker inuti! Även min kille och några av hans vänner rörde honom! Något att tillsammans se tillbaka på ;) He he!
Två, tre gånger säger trion "Goodnight" och lämnar scenen, men återvänder med mera gamla godingar då publiken hejdlöst genom klappningar och skrik bönar dem att återvända. Till sist avslutas ändå konserten med en av Wyclefs låtar. Publiken är nöjd,
fastän hungern för fler låtar säkert lever kvar i mångas sinnen. Konserten var lyckad! Trion lämnade nog ingen besviken (!?).
Nu får jag sitta hemma på soffan, lyssna på "How many mics", "Ready or not", "No woman no cry" m.fl. och tänka tillbaka på när jag en gång fick se dem live på Hartwall Arenan i Helsingfors. *suck*, tider tider...
XD (IIIIIK!!)
