Rädsla för rosa människor - Kenya 2011

För att gå in i Kibera rekommenderar FN-projektet UN HABITATs lokala styre att man bara går tillsammans med dem. Eskorten kostade några tiotals euron, vilket är mycket i sammanhanget. Pengen inkluderade också en beväpnad vakt / polis.

Det fick Linus sällskap av Lotta, Christa och Juni att känna sig lite säkrare. Guidarna visade glatt upp ett nytt hus, finansierat av FN, som skulle invigas för att ta emot barnföderskor och för vård av utvecklingsstörda barn.  En annat nybyggt hus var en offentlig toalett och dusch, som troligen ändå är för dyr för invånarna, med motsvarande 3 eurocents kostnad för ett stril.

I övrigt fanns det mesta man kunde tänka sig. Färska (?) inälvor, massor med frukter, sockerrör, elektronikskrot, barnträdgårdar, skräddare, matställen, klädbutiker, popcorn och godis.

Linus gjorde ett försök och ville ha mangon för motsvarande 50 eurocent. Efter att försäljerskan fyllt en påse upp till kanten undrade Linus om hon missförstått och trott att han skulle köpa för mera. Hon sade att nej, en full påse kostar motsvarande 25 eurocent.

Det ingen riktigt verkar ha tid för är att städa. På marken blandas hela spektret av avfall. Det finns speciellt många plastpåsar och någonstans på nätet stod det att invånarna är rädda att gå ut och göra sina behov när det är mörkt så de gör dem i påsar som de sedan slänger ut. Speciellt besvärligt är detta för epedemier som kan bryta ut.

Men livet i slummen är inte bara dåligt. Många ser ut att trivas och sociallivet verkar blomstra. De flesta vinkar glatt åt besökarna. Två grupper är dock inte helt glada. Den ena gruppen var landägare och hyresvärdar, som inte uppskattade myndigheterna. Den andra gruppen var de små barnen i daghemmet som tydligen inte var riktigt vara med rosa människor.

Den förstnämda gruppen har fört myndigheterna till domstol på grund av en tvist om äganderätten till området. De Kenyanska myndigheterna har dragit igång ett projekt för att bebygga området med höghus och att ge invånarna förmånliga hyror på 5-10 euro / månad.

Tidigare uppskattningar har gjort gällande att det på området skulle bo två miljoner människor, men myndigheternas uträkningar kom bara till 170 070 invånare 2009. Kibera hör till Nairobi och är fem kilometer från centrum. Genom området går en ganska trafikerad järnväg.

Arbetslösheten är väldigt hög och förutsättningarna för att jobba för industrier med fastare inkomster är dålig. Det vanliga är att man går utanför slummen för att jobba. De som jobbar innanför säljer bara sina produkter och tjänster innanför slummens gränser.

- Företag vill inte investera i fabriker Nairobi. Tänk bara på hur ofta strömmen går, på den klena infratrukturen och på oroligheterna, berättar chefen för gruppen. I Indien får skräddare material från företag och så syr de kläderna hemma och företagen kommer och plockar upp kläderna och syr fast sina märken. Här har invånarna inte råd att betala för panten för materialet.

- Mikrolån är till en viss hjälp. Då går t ex 5 vänner i borgen för ditt lån. Men räntan är 16% och det är svårt att göra business, fortsätter han.

- Att skicka ner kläder till Afrika hjälper tillfälligt människor, men det hjälper inte dem att få igång en textilindustri precis, funderade mannen på gatan utanför slummen.

- Går det att komma och jobba till Finland, undrar en yngre man, som också spelar fotboll och hejar på Arsenal.