Goda nyheter sedan 2002     Söndag 15 december 2019 kl 15:48Nyheter | Skicka in artikel | Annonser | Bli skribent | Galleri | Blog | Musikalbum | Kontakta oss
Nyheter > Vid livets slut
pjb@netikka.fi
 1 1923 142 0
pjb@netikka.fi Back
Online 12:14 04/10 2019  Modifierad 12:15 04/10 2019

Kolumn  Några tankar som jag burit på och som Herren talade till mig om i en dröm. Här kan vi alla finnas till och vara medmänniskor.

Vi vet alla att vårt liv kommer att ta slut någongång. Ingen av oss kommer att var här för evigt, ingen. Inte du och inte jag. Under nästan hela mitt liv har jag kämpat med rädslan för döden och dödsångest. Det var denna ångest jag försökte bedöva med alkohol och droger. Mitt eget handlande i situationen gjorde att jag kom till en punkt i livet då jag låg inför döden. Det är tack vare människor som kom till mig, sjukvårdspersonal och framför allt tack vare Jesus jag lever idag.

Då jag låg på min dödsbädd ville jag inte vara ensam. Jag minns hur jag grät varje kväll min fru åkte hem från sjukhuset för att ta hand om våra barn. Jag minns hur bra det kändes då någon satt vid min sida eller bara då sjuksköterskorna kom och tittade till mig. Jag minns dock också de ensamma stunderna då jag inte hade någon vid min sida. Jag minns hur rädd jag var och hur ensam jag kände mig. Det var som om ångesten skulle ha tagit boning i hela min ande, själ och kropp.

Tidigare hade jag svårt för att tala med människor som var sjuka. Jag var värdelös på att besöka nära och kära då de var intagna på sjukhus. Jag tror jag besökte min pappa en endaste gång den tiden han låg inne efter en höftoperation. Min mamma fick ringa till mig och be mig komma och hälsa på morfar då han låg och väntade på att komma in i evigheten. Jag minns hur rädd jag var då jag åkte till morfar på bäddavdelningen. Rädd för att se någon som inte har mycket kvar. Det var inte mycket kvar av snälla morfar. Han låg med munnen öppen och hade legat så i flera dagar. Jag visste inte hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle göra. Min mamma sade att jag skall ta hans hand och säga vem jag är. Jag tog min morfars hand och sade:

- Hej morfar, det är Pontus!

Morfar öppnade ögonen och reste sig upp i sängen så mycket han kunde. Det var precis som om han skulle ha försökt säga någonting men hans krafter var slut. Det var kväll då jag besökte honom och följande morgon ringde mamma och berättade att morfar flyttat in i evigheten. På något sätt var det som om han skulle ha väntat på mig. Alla andra barn och barnbarn hade varit och hälsat på men jag hade fegat ur. Tänk om det var så att morfar låg och väntade på att jag skulle komma och ta farväl?

Efter att jag kommit till tro och fått insikt i Guds ord och Hans löften om evigt liv tillsammans med Honom genom tron på Jesus Kristus, Guds Son, har jag även sakta men säkert blivit av med rädslan och ångesten för det okända fenomenet ”döden”. Jag har under de senaste tio åren besökt många dödsbäddar och personer i alla olika åldrar. Detta skulle jag aldrig ha klarat av tidigare men döden är en del av livet. Ditt liv och mitt liv. Vi kommer aldrig att kunna undgå döden och oavsett hur troende vi är så kommer vi aldrig att bli vän med döden. Döden kommer och tar våra nära och kära och det är mänskligt att uppleva sorg och saknad. Det är inget fel på att känna sorg och saknad, det är helt naturligt och vi har också rätten att uttrycka sorg och saknad.

En sak som slagit mig är den stora skillnaden på att besöka en som är troende och en som inte är troende. En troende har en frid som endast Jesus kan ge åt oss. En frid som övergår allt mänskligt förstånd. I mitt fall så var det först efter att jag hade fått möta Jesus på min dödsbädd som jag fick denna frid. Under åren som varit har jag sett så många vänta på att få komma ”hem till Jesus” och detta är inte bara något religiöst begrepp utan en sanning utifrån Guds ord och Guds löften.

För något år sedan då vi var i USA fick jag meddelandet om att min biologiska far var allvarligt sjuk och att läkarna sade att han inte skulle klara sig. Jag kunde inte åka från USA och visste inte vad jag skulle göra. Jag kom på att Bibeln är full av brev, så jag skrev ett brev. Detta skickade jag till en annan nära anhörig som läste upp brevet för min far. Han var ännu vid medvetande och kunde tala. Han hade lyssnat noggrant men sade ingenting. Följande dag hade han dock gjort något som inte hörde till hans personlighet. Han hade bett alla om förlåtelse och talat om kärlek. Jag vet inte vad som hade hänt men det han gjorde var Guds vilja, att be om förlåtelse och att älska vår nästa.

Då vi kom hem till Finland var min ”bio pappa” sämre och vi åkte genast till sjukhuset i Jyväskylä. De andra anhöriga var vid hans sida och åkte därifrån då jag kom. Jag satt med honom några timmar, talade till honom fastän han inte visade tecken på att han skulle höra något. Jag höll honom i handen och smekte honom på huvudet. Jag tackade honom för den korta tid vi trots allt fick tillsammans. Att vi fick träffa varandra under våra liv här på jorden. Jag åkte dock därifrån efter några timmar och kort efter att jag kommit till hotellet där min fru och son väntade på mig kom samtalet att han flyttat vidare. Nu funderar jag ifall jag ändå borde ha suttit med honom de några timmarna han var kvar här på jorden?

Jag hade en dröm

En natt vaknade jag till en mycket stark dröm. I drömmen låg jag i en säng. Jag var vid medvetande men kunde inte kommunicera med omvärlden. Jag hörde de som var bredvid mig och det kändes tryggt. Precis som då jag låg inför döden 2007 så kom ensamheten i drömmen, dock starkare och med skräck. Det gick inte att vara ensam men det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. I drömmen kom en mycket god och fin vän till mig och satt vid min sida tills jag vaknade.

Denna vän har något som vi alla kan lära sig något av. Han har empati, kärlek och omsorg. Jag har känt min vän i flera år nu och sedan 2015 har vi kommit närmare och närmare varandra. För tre år sedan besökte jag hans pappa på hans dödsbädd. Min vän hade suttit med sin pappa dag och natt i flera dagars tid. Han vill inte lämna pappa ensam. Han var vid sin pappas sida då han fick se himlen öppna sig och Jesus kom och hämtade hem honom.

Bara för en kort tid sedan satt min vän tillsammans med sin mamma på "sista avdelningen". Han satt vid hennes sida en vecka. Talade till henne, höll henne i handen, bad hennes favoritbön ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…”. Han var vid hennes sida ända tills hon flyttade hem till Jesus.

Min vän och mina erfarenheter har öppnat mina ögon. Det är inte alla som har någon som hängivet sitter vid sin sida under livets sista dagar. Otroligt många får ligga ensamma. Kanske man tänker att vad skall man nu där och göra då han/hon inte är vid medvetande? Oavsett så behöver alla som är på väg vidare någon vid sin sida. Är vi ännu till kristna kan vi inte längre bara tänka på oss själva. Vi kan heller inte förvänta oss att pastorn eller prästen skall göra allt eller att denne skall ha den empati som krävs för att ta tag i saken och sända ut medmänniskor att sitta med en annan person.

Är någon sjuk och det inte finns mycket hopp. Det finns ingen som sitter vid dennes sida så är det enligt mitt tycker församlingsledningens uppgift att se till att någon från församlingen hela tiden finns vid personens sida. Även trots att anhöriga finns på plats. De anhöriga befinner sig också i en situation där de behöver få lätta på sina känslor och tala med någon. Vi har inte alla svar men vi kan alltid hänvisa till Guds löften till oss. Vi skall vara medmänniskor.

Martin Luther kom med en reformation. Denna var hälsosam i sin tid. Idag tror jag vi skulle behöva en ny reformation där vi först av allt underordnar oss Guds ord och Guds son. Vi får lägga ner alla villoläror som smugit in sig i de olika samfunden. Det finns ju ingen perfekt församling. Vi skall sträva till att bli medmänniskor och församlingen skall sända ut medmänniskor dit där de behövs. Församlingen skall även ta i bruk evangelist-, lärar-, profet-, apostel- och herdetjänsterna i församlingarna. INGEN församling får tillväxt eller bär frukt om man tror att pastorn eller prästen skall göra allt eller om denne tror att han skall göra allt. Det finns inget JAG i Guds rike, därför är det så viktigt för oss att vara ett i Kristi kropp.

Det är Guds vilja att vi skall vara ett. Det är Jesu egen bön att vi skall vara ett. I stället sitter vi och skäller på varandra. Vi kallar andra för kyrkosittare och upphöjer oss själva. Nu får vi lägga ner detta och börja ta hand om varandra. En bra början vore ifall vi inte längre lämnade de som lever sina sista dagar här på jorden ensamma. Ja, visst kan vi säga ”Gud är med dig” det är Han för det har Han också lovat men Gud vill använda dig och mig att vara medmänniskor och finnas vid andra människor sida. En församling med flera aktiva medlemmar borde inte ha något problem med att dela på bördan (bära varandras bördor) och komma överens om, och fördela tider då någon finns vid denne persons sida. Här behöver vi ingen bibelskola eller utbildning. Det enda vi behöver är Kristi hjärta som bryr sig om medmänniskan.

Den dag mitt liv tar slut vill jag inte att det skall vara som i drömmen att jag är ensam. Jag vill heller inte att någon annan skall behöva vara ensam. Vi har ett stort jobb att göra och det kommer att lyckas om vi lyckas tjäna vår Herre tillsammans. Jag tror att tiden har kommit då vi måste försonas med varandra. Be om förlåtelse och förlåta. Bli ett Guds folk med ett syfte, att Guds rike skall breda ut sig här på jorden. Att ta hand om varandra i livets alla förhållanden är vår plikt och vårt uppdrag. Detta är att älska din nästa som du älskar dig själv inte bara i ord utan också i handling. Vi kan ALLA göra bättre och jag tror att detta är något Herren lagt på mitt hjärta. Låt oss vara goda medmänniskor och alltid vittna om det hopp som finns i Jesus.


Sök

Skriv sökordet i rutan
Arkiv
Reklam

Annonsera här? Det passar bra! Kontakta oss!
musik >
10 senaste
>
You're forgiveness
Av Samuel Erik, Text och musik Samuel Erik, Producerad Samuel Erik och Manne Tiainen
Mick
Av Zealot Poets
Kärlekseld
Av Zealot Poets
Flumparanoia
Av Zealot Poets
The Day of Salvation
Av Pontus J Back
Without You
Av Pontus J Back
Thankful
Av Pontus J Back
Mighty God You Are (King of Kings)
Av Andreas Forsberg, producerad av Egon Veevo
Every Drop
Av Samuel Eklund, Producerad av Joakim Palmén