En stunds frid.
Havet passerar förbi.
Vågorna synes jaga oss framåt.
Jag är på väg. På väg igen mot ett mål.
Jag reser, tar mig fram.
Men det är svårt.
Det gör ont.
Jag vill inte men, jag måste, måste vidare.
En röst talar i mitt inre.
Skänker mig ingen ro.
Manar till flykt.
Manar mig vidare.
Låter mig inte stanna upp och känna.
Känna hur livet kommer mig ikapp.
Jag är på väg och snart är jag framme vid mitt mål för denna gång.
Men inte ens när resan tagit slut och jag kommit säkert fram.
Känner jag frid.
Ty egentligen är själva resan mitt mål.
TM Ombord på MS Viking Amorella den 14.6.2006 på väg mot Mariehamn.
Jag är på väg. Jag reser från punkt A till punkt B. I hela mitt liv har jag rest land och rike runt. Så gör nog dom flesta av oss. Från den dag vi tar vårt första andetag tills den dag vi tar vårt sista är vi på väg någonstans. Så fort jag reser mig upp från den bekväma stol jag nu sitter på är jag på väg någonstans. Låt vara att det bara är till köket här bredvid men iaf. Jag är på väg. Hela mitt liv handlar om att vara på väg. Allt vad jag gör är en resa. Det är lätt hänt att man blir förblindad och och tappar det verkliga målet ur siktet. Det händer ofta för mig. Jag blir så fokuserad på allt som händer runt omkring mig. Saker som går snett i mitt liv. Misslyckanden. Jag tappar fokus. Det känns som att jag irrar omkring utan mål. Som att det enda verkliga målet i mitt liv, skulle vara att resa omkring. Att jag aldrig får stanna upp. Jag måste vidare.
Samhället lär oss att man aldrig skall stanna upp allt för länge, för då finns risken att man inte kommer vidare. Att man lämnar och stampa på samma ställe hela sitt liv. Detta är också ett av vårt samhälles största outtalade och väldålda, men ack så verkliga lögn. Vi luras att tro att det är själva resan som är det verkliga målet. Vi intalar oss själva att bara jag springer tillräckligt snabbt så löser sig nog allt. Jag får aldrig stanna upp, då blir jag ju efter! Vilken skam! Jag vill ju hänga med. Jag vill ju lyckas i det jag företar mig. Det sista jag vill är ju också att riskera att såra någon annan!
Okey, nu räcker det! STOPP! Vart är du på väg egentligen?? Hur ofta ställer du dig själv den frågan??
Jag har talat om det tidigare i vår. Men jag känner starkt att jag måste upprepa mig igen. Inte för att den som läst mina rader i nån tidning eller på nätet skulle ha glömt dem.
Utan därför att jag själv kommit snett! Därför att jag tappat fokus för en stund.
Jag har fått en nöd från Gud på mitt hjärta. Att tala om för andra människor att det är dags att säga stopp. Jag har tagit mitt uppdrag på allvar och med många ord och gärningar försökt uttrycka detta.
Men så ikväll slog det mig plötsligt. De ord jag fick av Herren gäller ju mig själv också!
Jag har inte stannat upp! Jag har sprungit på som en gasell och i min goda vilja att behaga Herren har jag helt tappat blicken på MÅLET.
Nej, nu ikväll stannar jag upp! Jag sätter mig ner här på golvet i min lilla 1rmk någonstans på Åland. Jag tänker inte stiga upp! Jag tänker inte svara i min mobiltelefon och alla oljud från grannen tänker jag inte höra!
Jag tänker inte och jag vill inte! Jag orkar inte mera! Nu skiter jag i fast hela världenrusar på. Nu får det vara nog.
Ögonlocken blir tunga och tystnaden sänker sig i rummet. Jag lyssnar. Inte på grannens oljud. Utan på Herren! Mitt hjärta skriker ut sin ångest! Mina ögon fylls av tårar. Jag ber.
Herre, jag är vilse. Jag har rest och rest men nu har jag tappat målet ur sikte.
Jag vet inte säkert vad jag vill med mitt liv! Jag måste snart fatta ett stort beslut men jag har ingen energi. Jag orkar inte mera!
Herre, hjälp mig ikväll! Hjälp mig att igen få fästa blicken på dig! Låt alla mina tankar få ro hos dig! Led mig! Vandra inte bara bredvid mig utan ge mig en hård knuff i ryggen mot rätt håll.
Håll hårt tag om mig och släpp inte fast jag trilskas emot. Torka mina tröstlösa tårar, fyll mig emd din värme!
Herre, led mig!
Ifall du känner på samma sätt.
Att du bara reser omkring och har tappat målet ur sikte. Sätt dig då bara ner en stund och var stilla. Gör inte nåt märkvärdigt. Gud ser dig nog ändå. Bara gråt ut och låt Herren trösta dig. Han finns där. Jag vet, för nu ser jag målet igen!
Skön sommar!
