.
Efter att ha varit på konferens i Folkkyrkan i Sölvesborg i Sverige sista helgen i Oktober tog jag tåget till Köpenhamn och flög därifrån till Houston, Texas med en mellanlandning i Frankfurt, Tyskland. Flygresan över Atlanten, speciellt till Houston är lång så det gäller att förse sig mig något att göra. Resan från Frankfurt tog 11 timmar och jag tillbringade tiden genom att läsa Pastor Tommy Lilja's bok - Tron som metod, en bok som kom att hjälpa mig under resan.
Väl framme i Houston träffade jag Markus Hauth, en av mina vänner från Tyskland som skulle vara med under den första veckan av resan. Vi blev upphämtade av Celestino Monreal som är en av medlemmarna i Ambassadors For Jesus Christ Motorcycle Ministry. I och med tidsskillnaden var det eftermiddag och vi beslöt oss för att hålla oss vakna till sent på kvällen så att vi skulle kunna sova på natten och komma in i dygnsrytmen på andra sidan Atlanten.
De hemlösa i Houston
Följande kväll var det dags för vårt första uppdag, vi körde genom centrala Houston och alla glänsande och lysande skyskrapor. På andra sidan staden, mindre än en kilometer från den fromma storstaden kom vi in i ett helt annorlunda distrikt. Husen blev allt sämre och det blev mörkt. Väl framme möttes vi av ljudet av en generator som försåg ljus och ljudutrustning med elektricitet. Ca hundra hemlösa hade samlats för kvällens gudstjänst för de hemlösa. 1000 Hills Ministries håller kyrka för de hemlösa i Houston två gånger om dagen sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Denna kväll stod det en lång svart limousin parkerad bredvid den lilla parken och det var en herreman i mycket prydliga kläder som predikade Guds ord för de som hade sökt sig till platsen. Samma herreman hade också beställt varm mat från en restaurang och maten var förpackad i lådor med färdiga portioner. Så fort maten plockades fram och började serveras fördubblades besökarantalet och maten gick åt. Det som rörde mitt hjärta vara att se de små barnen i trasiga kläder komma tillsammans med sina föräldrar i ännu trasigare kläder. Ja, det finns hela familjer som lever under broarna och i de gamla rivningskåkarna i storstaden Houston, bara ett stenkast ifrån storstadens glans som jag skulle vilja kalla ansiktet utåt. Det är så man vill att folk skall se staden och de hemlösa har man kört ut ur centrum.
Vi bodde i ett hus en bit utanför Houston och området tillhörde inte staden Houston utan var utanför stadsgränsen. Där stadsgränsen går, där kommer även kontrastskillnaden. Det finns egentligen inga lagar om fastigheter och hur man skall sköta sin tomt utanför stadsgränsen. Största delen av befolkningen i detta distrikt var mexikaner och området präglades av taco stånd varvat med däckfirmor, bilverkstäder och industri. På tvärgatorna låg bostadsområdena med egnahemshus, en del i hyfsat skick, en del fallfärdiga. En del av husen som folk bodde i hade varken dörrar eller fönster. Körde man en liten bit på andra sidan huvudvägen kom man till ett område med präktiga villor i miljonklassen. Vi hade fått låna en Dodge pick up som vi körde med för i USA klarar man sig inte långt utan bil. Den andra kvällen predikade jag i Second Christian Church of Houston i utkanten av staden och ett femtiotal människor hade sökt sig till kyrkan.
Närmare en miljon skäggiga Bikers
Det var dags för årets upplaga av Lone Star Rally i staden Galveston söder om Houston. En av USA:s största mc-träffar. Denna är också grundorsaken till mina resor för den årliga resan i november började med att jag åkte till Lone Star Rally för att sprida budskapet med mina vänner från Ambassadors For Jesus Christ i Texas. För mig blev detta femte året i rad jag deltog i träffen och till skillnad från tidigare år så drog ett oväder över staden Galveston och den första dagen regnade helt och hållet bort. På fredagen kom solen fram och resten av de tre dagarna var det perfekt väder för en stor mc-träff, inte för varmt utan riktigt lämpligt för en Österbottning. Vi tillbringade tre dagar och tre kvällar kring vårt tält mitt i smeten bland närmare en miljon bikers som kommit från hela USA för att delta i festligheterna. Nej, det var ingen kristen tillställning, tvärtom. Det var därför vi var där. Ibland funderar jag nog vad jag egentligen håller på med. Att sitta på gatan och spela och sjunga om Jesu blod inför hundratusentals motorcyklister som vandrar runt bland de olika försäljningsstånden är inte alltid lätt. Ibland får man en spottloska i ansiktet, ibland får man en rejäl utskällning och får ta emot olika slag av skällsord. Dock går inget emot med en person som nu och då kommer fram och talar. Vårt uppdrag är inte att slå dem med bibeln i huvudet och hota dem med helvetet utan främst att lyssna och svara på deras frågor. Vi delar även ut biblar, cd:skivor och böcker och det är faktiskt överraskande många som kommer fram och vill ha en bibel, en bok eller en skiva. Det finns en längtan i oss alla efter vår skapare. Många av oss kanske inte inser detta men jag har själv fått uppleva Guds nåd och kärlek gång på gång och fastän jag inte är perfekt och gör bort mig mellan varven så ger Gud aldrig upp med mig. Detta är det budskap vi förmedlar till människorna och att få se en person få tag i nåden och kärleken som finns i Jesus Kristus är stort. För mig handlar det inte om stora folkmassor och tusentals personer som blir frälsta under en stor kampanj utan om kontakten med den enskilda individen, det är så Jesus möter oss alla; enskilt. Vi hade en fin tid tillsammans och vi var ungefär 50 Ambassadörer som tjänade Herren tillsammans med stor glädje. Vi fick se människor komma till tro och vi fick även förrätta ett bröllop i vårt tält. Det är då en människa blir frälst och man får vara med om detta som spottloskorna, ropen och hånen rinner av som vattnet på en gås.
Kalifornia en helt annorlunda stat
Efter att ha haft ett antal möten i några olika församlingar samt predikat för de hemlösa en regnig kväll i Houston var det dags att lämna Texas och flyga till Kalifornien. Jag och Celestino Monreal flög från Houston till den lilla staden Carlsbad med ett stop i Los Angeles. Till skillnad från alla oljeriggar och raffinaderier i Houston området kändes det fräscht att komma till Kalifornien. Man kunde känna oceanen från väster som en frisk fläkt och vart än man såg så fanns det berg och dalar. Kalifornien på minner lite om södra Spanien, kaktusar, palmträd och berg. Mycket fina landskap. Vi tillbringade en dag i sadeln på motorcyklarna som vi fick låna och vi körde längs kusten mellan städerna Oceanside och San Diego tillsammans med våra vänner från Bikers for Christ, ytterligare ett kristet mc gäng.
Under lördagen besökte vi en mc träff där vi samtalade med många olika personligheter, en del från de kända mc klubbarna som oftast pryder rubrikerna i våra tidningar. Jag skulle nog vilja påstå att mycket av det som skrivs om att alla skulle vara kriminella är tabu och falska rykten. I mitt hjärta är de människor lika mycket älskade av Gud som alla andra, många med familjer och anständiga liv. Vemär vi att döma vem som är vad? På lördag kväll spelade jag tillsammans med gitarristen Eric Turner och The Full Throttle Band i Rushing Wind's Biker Church i Oceanside och kyrkan var fullsatt. Det kanske inte var en normal gudstjänst utan det var rock and roll för hela slanten med Guds ord predikades och människor berördes av Guds godhet. De fick uppleva Guds nåd och kärlek, det är ju det som det handlar om
Följande morgon vittnade jag under deras söndags gudstjänst och på måndagen var det dags att flyga tillbaka till Houston. Innan vi flög besökte vi Mount Soladad som är ett minnesmonument för de som stupat i alla olika krig. Fråga inte mig om vilka krig USA har haft del i för det är inte min gebit. Korset har uppfördes år 1958 som ett minnesmärke och har under årens lopp varit omstritt. Ateister, fritänkare och annat folk vill ha ner det. Flera rättegångar har hållits och hittills har korset fått hållas kvar. Just nu pågår en ny rättegång om korsets framtid och jag ber att det skall få stå kvar. Ett kors kan väl inte störa någon utan snarare påminna oss alla om vad som en gång skedde på korset då Jesus dog för var och en av oss och blev vår räddning.
Solskensstaten Florida
Vi flög samma rutt tillbaka till Houston, Texas där jag övernattade en natt innan det var dags att flyga till solskensstaten, Florida, min favoritstat i USA. Det som skiljer Florida från resten av landet är inte bara
det tropiska klimatet utan även pulsen. Florida är mycket lugnare än Texas och Kalifornien, inte alls lika mycket trafik och inte heller så stressigt. Efter att ha hämtat ut min hyrbil från flygfältet i Tampa åkte jag till Lakeland där jag checkade in på ett billigt motell. Jag tillbringade två dagar i Lakeland och spelade in två avsnitt med två olika personer för min programserie "Life in Him" som sänds på TV7+. De dagar jag inte har engagemang i församlingar träffar jag människor jag mött och möter på mina resor och filmar deras livsberättelser. Det är otroligt uppmuntrande att få höra alla olika berättelser om vad Gud har gjort i deras liv och alla har en berättelse som berör på ett eller annat sätt. Iden är att människor som ännu inte tror skall titta på dessa program och att det i något av programmen skall finnas något de kan identifiera sig med och förhoppningsvis låta sig försonas med Gud genom Jesus Kristus. Han kom ju till världen och dog för var och en av oss, inte bara för dom fromma söndagskristna, utan även för ovårdade och outbildade män som mig.
Från Lakeland körde jag längs småvägar till Port Charlotte på Floridas västkust. Jag fick bo i ett stort hus helt för mig själv i tio dagar. Innan jag hade några få dagar av ledighet höll jag tre möten i Fort Myers Beach och Fort Myers. Jag kan fortsättningsvis inte förstå att Gud kan använda en sådan som mig i evangeliets tjänst men min tro stärks för varje gång jag ser någon få uppleva Guds kärlek och nåd och jag har för länge sedan insett att det inte handlar om mig utan om Han som bor i mig; Jesus. Under mina lediga dagar passade jag på att besöka bland annat Englewood Beach och Boca Grande, mycket natursköna platser och jag ser Gud i allt det vackra. Han har ju skapat himmel, jord och hav och allt som finns där i. Skönt att bara få vandra längs stranden, lyssna på vågorna och se på fåglar jag inte ens hade en aning om existerade. Floridas kustremsor är mycket betonade av turismen men det finns fortfarande kvar ställen med enbart lokalbefolkning, där trivs jag bäst.
Efter mina tio dagar vid västkusten var det dags att åka mitt in i Florida till den lilla staden Okeechobee som ligger intill Lake Okeechobee som är en mycket stor sjö, så stor att man tror att den är ett hav då man står vid stranden och blickar ut över vattnet. Senast jag besökte Okeechobee var i mars och då var jag inbjuden att tala i församlingen Fountain of Life Church. Då hade de en gudstjänst på söndagsmorgonen. Nu var det dags för en bil & mc show utanför kyrkan på lördagen. Tillställningen lockade hundratals människor som normalt inte kom till kyrkan. På söndagen var jag igen inbjuden att tala på deras gudstjänst men till skillnad från gången innan så hade de två gudstjänster i och med att medlemsantalet fördubblats. Sedan februari i år har ca. 200 människor kommit till tro och över 60 personer har låtit sig döpas till Kristus. Detta faktum kom först som en chock för mig men sedan insåg jag att de måste göra något rätt i denna församling. Under söndagens möten kom ett tjugotal människor som tack vare evenemanget dagen innan sökt sig till kyrkan för att höra mera om denne Jesus vi talar om, fram till altaret och gjorde beslutet att följa Jesus. Det största beslut vi kan göra under vårt liv på jorden.
Kyligt i Canada
Efter mitt besök i Okeechobee körde jag till Orlando och parkerade hyrbilen där. Jag flög upp till Toronto, Canada för några dagar men hade först svårt att komma in i landet. De tyckte att jag såg suspekt ut. De kontaktade dock min vän Michael Bull Roberts som jag skulle besöka och han kunde bekräfta att jag endast skulle besöka honom och att jag inte hade några som helst skumheter på gång. Celestino Monreal flög även upp från Houston och vi möttes då vi väl kommit in i landet. Orsaken till vårt besök hos Michael Bull Roberts var för att uppmuntra honom och göra honom sällskap. Michael ser inte heller ut som den fromme kristne mannen i kostym och slips utan hans ansikte är full tatuerat. Michael var tidigare en av de största knarkkungarna och gangstrarna i Canadas undre värld och en mycket ond man. Jag vill inte gå in på detaljer om hans tidigare liv, högst antagligen skulle delar av detta censureras av redaktionen men att hans liv blev som det blev berodde på hans barndom då han dagligen blev misshandlad av sin far, mobbad i skolan och sexuellt utnyttjad av sin storebror och dennes kompisar. Michael hade aldrig någon barndom och sådant sätter sina spår i själen. Det var för fem år sedan han beslöt att han skulle ta sitt eget liv. Hans gäng hade åkt fast i en omfattande razzia men han gick fri tack vare sin förmögenhet och en bra advokat. Efter detta hade han blivit utsatt för mordförsök och varit så pass allvarligt skadad att han valde att göra slut på allt. Han hade helt enkelt ingenting att leva för. Innan han skulle ta sitt eget liv frågade han Gud var Gud var då han var ett litet barn. Var var du Gud då jag måste bo i skogen? Var var du Gud då jag var ensam? Du finns inte Gud? Jag har aldrig upplevt kärlek och om du finns så vill jag få uppleva kärlek innan jag dör idag! Detta var Michaels sista ord. Där på golvet där han låg fick han uppleva Guds kärlek och han beskriver det som om det skulle ha varit något som fyllde hans hjärta med kärlek och han förstod inte att han hade tvivlat på Guds existens. Där svängde hans liv och han har fått berätta om sitt liv för tusentals ungdomar och andra människor de senaste fem åren. Hans största problem är att församlingarna vill ha honom på scen och stå i ramljuset med honom men då vardagen kommer så vill de inte stå vid hans sida och han är mycket ensam. Därför åkte vi dit och vi fick tre underbara dagar tillsammans. Det är länge sedan jag gråtit så mycket som jag gjorde då det var dags att flyga tillbaka till Florida. Jag ville inte lämna honom ensam.
Slutspurten
Jag landade i Orlando, Florida sent på onsdag kväll. Det var den 27 november 2013. Jag hade då varit borta hemifrån i över en månad och jag hade en vecka kvar. Att resa på detta sätt har sitt pris. Det finns ingen medicin som hjälper emot hemlängtan och mellan varven blir hemlängtan mycket stark. Tack och lov så kan jag kommunicera med min familj via Skype men det är ändå inte samma sak som att vara hemma. Jag körde från Orlando till Ocala där jag sov på ett billigt motell några timmar innan jag åkte upp till norra Florida och det lilla samhället Cottondale. På fredagen talade jag i Heaven's Way Biker Church, ytterligare en församling fylld med skäggiga bikers som har fått möta Jesus. Efter mötet körde jag några timmar tills jag stannade och tog in på ett ännu billigare motell i Lake City.
Följande dag körde jag till Fort Pierce på Floridas östkust där jag predikade två gånger i församlingen Common Ground Vineyard Church på söndagen. En annan församling som ständigt växer. En sak som slagit mig är att dessa församlingar som växer inte dömer någon. De lever i Guds ord och Romarbrevet 8.1 är aktiverat. Det står att det för den som är i Kristus finns ingen fördömelse. Ja, varför skall vi då hålla på peka finger på varandra. Paulus skriver klart och tydligt i 1 Kor 13 att ifall vi inte har kärleken har vi ingenting.
Hemma igen
Tisdagen den 3 december steg jag ombord på United Airlines flight till Newark, New Jersey där jag bytte till SAS flyg till Stockholm. Jag landade tryggt och säkert i Stockholm följande morgon och sju timmar senare var det dags att stiga ombord på planet som skulle ta mig hem till Vasa. På flygplatsen möttes jag av min familj och det kändes skönt att vara hemma igen. Nu har jag vilat upp mig efter den långa resan och intrycken är många. USA är kontrasternas land men folket har en helt annan öppenhet än vad vi har här i vårt land.
Några saker som fortfarande berör mitt hjärta är de hemlösa barnen och familjerna under Houstons broar,
fyra pojkar på barnhem som med tårar i ögonen gav sina liv till Jesus och alla fantastiska människomöten jag har fått uppleva i både ett lyxigt Amerika men också ett smutsigt Amerika som ibland påminner mig lite grann om de storstäder jag besökt i Afrika. Kontrasterna är stora och jag har kommit fram till att den som inte har rikedom, men har Jesus han har livet. Man kan inte köpa sig lycklig med pengar eller bli lycklig med prylar. Man kommer alltid att förbli tom på insidan för Gud har skapat oss med en ett tomrum, vår ande. Det är där Jesus genom Den Helige Ande tar boning i oss då vi beslutar oss för att följa Honom.
Många har undrat varför jag åker långt bort för att berätta om Jesus. Svaret är enkelt; man blir inte profet i sin hemstad. Jesus blev heller inte godkänd i sin hemstad och jag har kommit underfund med att ju längre bort jag åker ju bättre blir slutresultatet.
Sju år med Jesus
Jag tackar Gud för varje dag jag får leva. Jag har fått en andra chans i mitt liv. I januari 2014 är det sju år sedan jag för första gången steg in genom dörren i Kvevlax Missionskyrka. Det blev en kväll som förvandlade mitt liv. Trots att jag i februari samma år, 2007 blev allvarligt sjuk på grund av mitt tidigare leverne och det inte fanns mycket hopp för att rädda mitt liv lever jag idag. Enda orsaken till att jag lever idag är för att jag fick möta Jesus en natt på Vasa Centralsjukhus. Han var fåordig men gav mig min kallelse: "Då du stiger upp ur denna säng, gå då ut och berätta för alla om mig och om ditt liv. Varna barn och unga för alla faror och hjälp dem som har likadana problem som du har haft!" Det var Jesu ord till mig och sedan dess har jag fått berätta för människor om Honom, Han som är orsaken till att jag fortfarande lever och om mitt liv och de misstag jag gjorde i min ungdom då jag gav mitt liv åt alkoholen. Som sagt det spelar ingen roll om jag talar till tusen människor eller en. Då 99 står och ropar halleluja går Jesus ut för att söka upp den ena som är förlorad.
Den 4 januari kl. 19.00 ordnar jag min sjuårsfest i Kvevlax Missionskyrka. Alla är välkomna och självklart är det inget inträde. Vi bjuder på mat, sång och musik och än en gång får jag ställa mig upp och berätta om Honom som jag fick möta, Han som förvandlade mitt liv från mörker till ljus; Jesus och det är ju Hans födelse vi firar i jul.
