I några veckor har jag nu haft extra svårt med andningen. Jag har fått tider till astma sköterskor och fått astma medicin att ta vid behov. Tiden jag hade till astma sköterskan låg ännu långt i framtiden men jag fick en extra tid i och med att besvären blev akuta. Dom skickade mig vidare till sjukhuset för att syresättningen i blodet var för låg och jag fick andas in en annan medicin och fick slemlösande medicin som skulle underlätta. Detta var tisdagen förra veckan och jag hade då börjat hosta. Man tog även coronatest som visade negativ.
I lördags hade jag hög feber och jag tänkte att det bara är en vanlig förkylning men symptomen som tilltog under natten till söndagen gjorde att jag var tvungen att åka in till akuten. Där fick jag febernedsättande medicin och man kollade hjärtat med EKG och ultraljud. Ultraljudet indikerade på en förstoring som orsakades av någonting i lungan bakom. Man trodde jag hade fått en propp i lungan så man körde upp mig till CT röntgen och jag togs in på jouravdelningen.
Jag kände ingen större oro så jag somnade. Jag vaknade någon timme senare då läkaren stod bredvid sängen och konstaterade att jag hade tumörliknande förändringar på vänstra lungan. Läkaren sade att det finns en liten chans att det är en infektion men förändringarna var så stora att det tydde på det man inte vill höra. Cancer.
Jag frågade läkaren om han nu då menar att jag har cancer och han kunde bara konstatera att det är mycket dåliga nyheter. Han sade att man skulle fortsätta med en buk CT för att se om det finns cancer någon annanstans som spridit sig till lungan och att man skulle gå in och ta en provbit av lungan. Dessa nyheter fick mig att bli helt hjälplös.
Läkaren som kom följande morgon började med att beklaga över de dåliga nyheterna jag hade fått dagen innan. Det lät som om cancern vore en självklar sak och att det inte fanns mycket att göra. Trots att jag är allvarligt troende och vet att Jesus förmår så tappade jag krafterna. Jag visste inte ut och in på mig själv och under 40 timmar levde jag och min familj i detta mörker av ovisshet. Att ligga sjuk i en säng på sjukhus och ha sin frun sitta och gråta vid sidan gjorde ont. Jag orkade inte be, jag orkade inte någonting men det bildades bönekedjor i både Finland, Sverige och i USA. Folk skrev och uppmuntrade mig. Visst kändes det fint att få omtanke men jag tänkte fortfarande att livet snart är slut.
På måndag eftermiddag kom man med nya svar. Man hade inte hittat något i buken. Jag var lättad över att det då bara var lungan och att man eventuellt kunde operera bort den eller skära bort den biten som drabbats av cancern. En stund senare kom läkaren och sade att hon hade talat med lungläkaren som sagt att vi kan utesluta tumörer i detta skede och behandla mig för en infektion och lunginflammation. Vilken lättnad. Min fru hälsade på samma kväll igen och vi var otroligt tacksamma och glada.
Jag låg och började tacka Jesus och fick nytt hopp. Jag tackade Jesus och det var en liknande känsla som för 14 år sedan då jag låg på dödsbädden. Jesus kom och gav mig en frid som övergår allt förstånd. Denna hade säkert funnits där under dom 40 timmarna i mörkret om jag bett om den men jag höll helt enkelt på att ge upp. Tänk hur vi ibland kan drabbas av rädsla och ge upp. Dock är det en stor välsignelse i att vara hjälplös. Jag orkade inte be men mitt hjärta var hela tiden öppet för Gud och ropade på Jesus.
I tisdags skrevs jag ut från sjukhuset och samma kväll kom de från hemsjukhuset och gav mig antibiotika intravenöst. Följande morgon kom de igen och då tog de också blodprov. Ja, det var igår som jag åter igen fick se hur Jesus fungerar. Jag hade tvivlat och nog inte haft tro men Han ville åter en gång visa att HAN förmår. Då jag fick laboratoriet svaren stod det en kommentar på hemoglobinet att det är förändrat från dagen innan. Man hade även skrivit ”Är det rätt patient?” och bett om nya prover.
Ja, nog var det och är det rätt patient och då jag såg det så skrattade jag till av glädje. Jag sade till sköterskan som hade sagt att det inte kan stiga från så lågt till så bra på bara en natt men jag fick säga att då man tror på Gud och har med Jesu blod att göra så är ingenting omöjligt.
Jag är fortfarande trött och krasslig men otroligt tacksam. Trots att det mitt i mörkret kändes som det gjorde så behövde jag detta. Jag känner mig förnyad i min ande. Jag känner att någonting är på gång och jag är lycklig. Dock undrar jag vad jag har gjort för att inte bara förtjäna en andra och en tredje och en fjärde chans? Jag vet inte hur många chanser jag fått! Dock är det så att om vi är ärliga med Gud så förlåter Han. Han hjälper. Han helar och Han förnyar oss. Idag är jag mycket närmare Jesus än vad jag nog varit de senaste åren. Detta är ingenting jag själv åstadkommit utan helt och hållet Guds nåd och Jesu kärlek.
Varför skriver jag detta? Jo, för att uppmuntra DIG att ALDRIG ge upp hoppet på att Jesus förmår. Jag tänkte göra det och gick igenom en mörk tunnel. Ändå hörde Jesus människors bön och min inre längtan att få ett möte med Honom och det fick jag. Så otroligt tacksam igen. Är det rätt patient? Ja, det är det men med Jesu blod så reder dom största problemen upp sig, bara vi har lite hopp och ett senapskorn av tro.
