Den 3 januari i år var det sju år sedan jag besökte Kvevlax Missionskyrka för första gången. Jag var rädd! Jag visste inte vad som skulle ske eller vad de "kristna" skulle säga till mig. Jag hade tidigare fått höra många skällsord från kristna och detta var orsaken till min rädsla. Jag var också allvarligt sjuk, jag var döende. Det blev inte alls som jag hade trott utan i stället lade man händerna på mig och bad i Jesu namn. Det var något som hände inom mig och för första gången i mitt liv fick jag uppleva Guds kärlek. Som gammal drogmissbrukare sade jag till mig själv:
- Vad än dessa människor går på så vill jag ha samma sak!
Det var ingen chock för mig att människorna inte använde droger eller alkohol och det jag behövde var ingen annan än Jesus. Jag hade ett år tidigare tagit emot Jesus som min Frälsare men fallit tillbaka. Nu var det dags att överlåta allt i Hans händer och också göra Honom till Herre över mitt liv. Detta skedde denna kväll och samma kväll fick jag även bli befriad från ett långvarigt missbruk. Det som står skrivet stämmer; "Den Sonen gör fri är verkligen fri".
Jag började besöka församlingen och askoppen utanför dörren vittnade om en församling dit man får komma som den man är. Kvevlax Missionskyrka blev mitt andliga hem och jag lät mig döpas den 25 april 2007 efter att ha legat på sjukhuset i över en månad och stirrat döden i ögonen. Allt detta som har skett har förvandlat mig och Jesus fortsätter förvandla mig dag för dag. Jag har fått otroligt mycket stöd genom min församling och därför ville jag fira i år igen.
Kvällen innehöll många programpunkter. Församlingens kör sjöng under ledning av Yngve Svarvar. Vi hade besök från Tyskland och vi välsignade Markus Hauth och Tomas Utz som medlemmar i Ambassadors For Jesus Christ Motorcycle Ministry. Nu har vi även en avdelning i Tyskland. Ledarna Berth och Anja Haka, från Sundsvall som sköter Ambassadors Scandinavia var också med och Anja vittnade om deras liv, ett vittnesbörd som inte lämnade någon orörd. De misste en son i en brand för sex år sedan men med Guds hjälp har de lyckats gå vidare i livet.
Tom Ingvesgår tolkade till finska och både Kurt-Erik Nordin från Frank Mangs Center och Boris Sandås medlem i min stödgrupp i församlingen höll tal. Camilla Cederholm bjöd på sin enastående sång och jag sjöng några sånger tillsammans med Camilla och mina döttrar Jennifer och Jessica.
I år kom mitt vittnesbörd från en annan synvinkel och det var min dåvarande Pastor Olle Rosenqvist som berättade om min sjukhustid. Det fanns moment i hans berättelse som jag hade glömt med det gjorde gott att bli påmind om varifrån Jesus ryckte upp mig; ur fördärvets djupa grop. Olle berättade att han en dag gått in på kansliet och undrat över den bristande vården jag fick. Till svar hade han fått att det inte finns något att göra, jag skulle dö.
Kvällen avslutades med allsång och för första gången sjöng jag duett tillsammans med Olle och kören. Vi avslutade med O Store Gud för vi har verkligen en stor Gud. Men andra ord en lyckad fest och vi fick till och med se människor bli frälsta. Nu börjar arbetet med att få in dom i lärjungaskapet och ge dem den första hjälp som behövs i det nya livets första steg, ett stort ansvar.
Jag tackar Gud för min församling, mina ledare min stödgrupp, Frank Mangs Center och alla som kom denna underbara kväll.
