Goda nyheter sedan 2002     Lördag 28 januari 2023 kl 08:48Nyheter | Skicka in artikel | Annonser | Galleri | Blog | Musikalbum | Kontakta oss
Nyheter > Församlingen – en väckelsehärd eller ett väckelsemuseum?
Linus
Foto: Linus
 1 48578 170 2
Kurt Allén
Online 08:38 10/08 2007  Modifierad 06:18 19/08 2010

Undervisning  Jesus säger i Luk.12: 49: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd.” Han säger inte; Jag har kommit för att starta en verksamhet. Nej, Han kom för att tända en eld.

Det är klart att vi blir även verksamma om vi blir tända. Petrus säger i 2 Petr.1: 8: ”Ty om detta finns hos er och mer och mer förökas, så tillåter det er icke att vara overksamma.” (1917) Men det tragiska är att verksamheten kan bara fortsätta och fortsätta fast elden har slocknat för länge sedan.

Den gudabenådade sångförfattaren Sam Gullberg sjöng på sin tid frågan: ”Brinner elden i ditt hjärta såsom förr, Eller har du stängt för Jesus hjärtats dörr? Säg, nog vill du redo vara, när Han hämtar hem sin skara. Men då måste elden brinna såsom förr!” (Sångens Härold, nr.327)

Jag vill sannerligen inte vara negativ, utan är tacksam för varje liten väckelselåga som ännu brinner. Men om vi ser på utvecklingen, så kan vi inte med bästa vilja i världen ärligt säga att våra Nordiska församlingar är väckelsehärdar över lag.
De är i många fall det som är kvar av en väckelse som en gång var. Som bevarar minnet av en eld som en gång brann! Och Gud vare lov att det ännu finns små lågor som brinner här och var.
Men man kanske skulle kunna säga (o, hädiska tanke) att församlingarna i många fall är ”väckelsemuséer” och inte väckelsehärdar. Metodistmuséet, Missionsmuséet, Pingstmuséet, etc.
Många vet inte ens vad verklig väckelse är, de har aldrig upplevat något sådant.

Det behöver inte nödvändigtvis vara väckelse för att det är ”liv och rörelse”.
Visst kan det bli fart på folk om de får möta Gud, och de kan bli litet högjudda. Men inte är det ”väckelse” för att man exerserar med folk och får dem att röra på sig. Och att man skruvar på litet mera volym. Eller som en väckelsepräst i norra Sveriga sa: ”Om det inte kommer några dån från himlen, så dånar vi själva.”
Hur är det? Inte vill vi väl lura oss själva? Visst vill vi ha äkta vara!

Det berättas om en stad i Amerika där 1800-talets väckelseförkunnare Charles G. Finney hade väckelsemöten, att väckelsens ande var så utgjuten, att när ett hästekipage kom inom stadens gränser, så var det en sådan väckelseatmosfär i staden, att de kom i nöd över sina synder, fast de inte ännu hade varit på något möte. Det var även ett krigsfartyg som närmade sig stadens hamn. Matroserna kom i syndanöd redan ute på redden.

Faran att förlora elden när man blir gammal är överhängande. Men någon invänder kanske: Man kan väl inten fordra att gamla människor skall orka lika mycket som unga. Man får väl lov att ”lägga av” när man blir gammal. Men säger man så, tyder det på att man missuppfattat vad det är att vara brinnande. Det är inte fråga om fysiska prestationer, utan att kärlekslågan hålls brinnande. Kärleken till Gud, kärleken till Hans ord, kärleken till Hans folk och kärleken till förlorade syndare.

”Kärleken är stark som döden, dess längtan är obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den”, säger Höga Visan 8: 6.
Eldsprofeten Elia bevarade den himmelska elden ända till den sista dagen. När han skulle tagas hem till himlen sade han till den unge profetlärjungen Elisa att han skulle få begära något han önskade förrän Elia togs upp till himlen. Då sade Elisa att han önskade en dubbel lott av Elias ande. Så mycket beundrade han den ande som var i hans föregångare eldsprofeten Elia. Och Elisa fick bönesvar. Det märkliga är att det finns dubbelt så många under antecknade i den Heliga Skrift från Elisas liv som från Elias. Det sista skedde t.o.m. efter Elisas död. Man råkade kasta en död man i Elisas grav. När liket kom i kontakt med Elisas ben, fick den döde liv igen. Man kan väl knappast säga att detta skedde för att Elisa hade så mycket fysisk kraft kvar. Nej, det var elden, ELDEN…
Må vi inte ursäkta oss med falska ursäkter, utan på allvar fråga oss: ”Har vi elden?”

Prästen Eli bevarade inte elden ända till slutet. När han blev gammal blev han även ljum och slapp och slö. Och Gud lät därför förkunna en dom över hans släkt. 1 Sam.2: 27-30. Ljumhet behagar inte Gud. Han säger genom profeten Jeremia: ”Förbannad vare den som försumligt utför Herrens verk.” Jer.48: 10.

Torsd. den 19 juli hade jag förmånen att få vittna och sjunga litet i ett tältmöte i Kronoby, varifrån såväl min mor härstammar som även min första hustru Margareta. I den väckelseatmosfär som rådde kände jag en djup längtan att få bevara den himmelska elden ända till slutet, så jag bad vännerna i mötet att bedja för mig att så må ske. Det är en kamp att bevara elden brinnande. Det går inte av sig själv.

Låt mig ännu citera några bibelord om elden:
Andens eld, Matt.3: 11.
Vittnesbördets eld, Jer.20: 9; Apg.4: 20.
Själavinnandets eld, Rom.9: 2-3.
Helighetens eld, Jes.33: 14.
Elden skall ständigt hållas brinnande, 3 Mos.6: 9, 13. Men elden faller aldrig på tomma altaren, 1 Kon.18: 38. Må vi ligga på Guds altare så att elden har något att falla på!

Låt mig till sist berätta något från väckelsen i Svensk-Finland, som avslöjar åtminstone en av hemligheterna till att väckelsens eld kan börja brinna. I förra seklets början var det två unga systrar i församlingen i Andreaskyrkan i Helsingfors, som längtade efter väckelse. De beslöt att börja använda frukosttimmarna till att bedja därom i kyrkans lilla sal. Småningom fick även andra nys om detta, och flera började sluta sig till de bedjande ungdomarna i lilla salen. Skaran började sakta men säkert att växa, och efter veckor och månader hade skaran växt så att de inte längre fick plats i lilla salen, utan var tvungna att flytta ut i stora salen. Men då kom genombrottet. Skaror blev frälsta och döpta i den H elige Ande. Märkliga helbrägdagörelseunder skedde. Det var en sådan förnimmelse av Guds heliga närvaro att den unga bondepredikanten Otto Pellas kände behov av att krypa och gömma sig under ett bord i kyrkan. Vid ett tillfälle syntes eldslågor ovanför kyrkan, så folk trodde att det var eldsvåda. A. W. Rosenberg var vid den tiden pastor i Andreaskyrkan. Den ena av de två unga systrarna hette Anna och blev sedermera gift med den legendariske finske missionären Toimi Yrjölä, som på senare år reste omkring i Indiska oceanen med missionsbåter Ebeneser och missionerade i länderna där.

Elden KAN hållas brinnande om nya offer ständigt läggs på altaret. "Den SKALL alltid hållas brinnande. Den FÅR INTE slockna:" 3 Mos.6: 13.


Jonas
11:08 18.8.2007


Detta är så sant. Man får verkligen vara tacksam för dom eldar som finns kvar. Jag har haft vanan att besöka flera olika församlingar och samfund och sett att "eldar" finns i dom alla. Hjärtan längtande efter väckelse i varje församling. Jag tror starkt på EN Guds församling oberoende samfund. Det finns bara en Guds kyrka. Jag tror att samarbetet mellan olika församlingar är mycket viktigt i tider som denna och att man borde låta bli att hänga upp sig på små detaljer i meningsskiljaktigheter. Jag har sett Gud verka genom så många olika människor med olika uppfattningar om olika saker. Ofta är man lite väl fast bunden till sin egen församling ( i världslig mening ) och till sin uppväxt / uppfostran.
Det handlar ju om att se människan genom Guds ögon. Att se henne med den Ande Herren har gett oss, med kärlek. Vi borde kunna bemöta alla utan fördomar, för uppfattade meningar om en människa pga dess utseende, agerande, etc.
Peter Kujala
17:53 10.8.2007


Tack broder Kurt! Detta är exakt vad vi alla behöver. Att tala ut denna sanning i dessa ljumma tidevarv är att både verka för och bevara hoppet om en kommande väckelse hos oss. Just de i Skriften beskrivna egenskaper som den himmelska elden besitter har jag personligen upplevt, och ibland kommer det små elddustar inombords som renar, skapar iver och nit, kärlek till Herren och människorna (och inte så lite helig Gudsfruktan), men oj, vad jag behöver så oerhört mycket mer, något som troligen endast en genomgripande väckelse kan välsigna mig och oss alla med.

Den himmelska närvaron och elden, samt hoppet om att få se människomassorna bli frälsta är ju det enda som gör det meningsfullt att stanna kvar i jordelivet, om inte vore det genast bäst att få komma hem till härligheten och Jesus. Måtte vi bedja mer desperat och intensivt ouphörligt om att elden skall falla över oss och människorna!

Nu så vet vi att ljumhetens och villfarelsens kvävande rökridåer läggs ut över nordens kristenhet; att nämna det väckelsekristna begreppet "syndanöd" blir för många lika med "fördömmelse", något som ett förvanskat och urvattnat Nådesbudskap ska råda "bot på" enligt många. Och talet om "att bedja", att lägga "offer på altaret", att "älska Gud" blir för många " lagisk prestation".  Många har bytt ut den Bibliska Nåden och Rättfärdighetsgåvan till en modern (obiblisk) variant av dessa begrepp, vilket gör att väckelsebudskapet om Guds Eld ofta förkastas. Men vi ha inget annat att göra än att tala ut sanningen så länge det finns någon som lyssnar, så länge tid ännu är, Sanningen sätter ju Fri och Ordet banar väg i hjärtana.

Håller med dig Kurt i allt, må den himmelska elden brinna i ditt hjärta och genomsyra hela ditt väsen, mer och mer, var välsignad och tack för en välsignande artikel,
din broder: Peter Kujala
Sök

Skriv sökordet i rutan
Reklam

Annonsera här? Det passar bra! Kontakta oss!
musik >
10 senaste
>
You're forgiveness
Av Samuel Erik, Text och musik Samuel Erik, Producerad Samuel Erik och Manne Tiainen
Mick
Av Zealot Poets
Kärlekseld
Av Zealot Poets
Flumparanoia
Av Zealot Poets
The Day of Salvation
Av Pontus J Back
Without You
Av Pontus J Back
Thankful
Av Pontus J Back
Mighty God You Are (King of Kings)
Av Andreas Forsberg, producerad av Egon Veevo
Every Drop
Av Samuel Eklund, Producerad av Joakim Palmén