Ganska många gånger brukar Bibeln bilden av vanligt vatten då den talar om andliga välsignelser och verkligheter. Så gjorde profeterna och så gjorde Jesus. Guds källa har vatten till fyllest (Ps 65:10)
En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad, åt den högstes heliga boning (Ps 46:5) Av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka(Ps 36:9)
Då Jesus talade med den ensamma kvinnan i Samarien sade han: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten” (Joh 4:10). Och då han stod inför den stora människomassan på Tempelplatsen i Jerusalem ropade han och sade. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick” (Joh 7:37).
Levande vatten! Vad är det? Då Johannes besvarar den frågan säger han: ”Detta sade han om Anden” (Joh 7:39).Och då Jesus besvarade frågan sade han: ”Om någon älskar mig, så bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.”.
Fall i stoftet, du människokryp! Tacka och tillbed! Hela den gudomliga trefalden vill ju ta sin boning i den helgedom du bär inom dig. Och det spelar ingen roll om helgedomen är vanhelgad, smutsig, oren och full av bråte. När härligheten från Gud kommer in, sopas eländet ut.
Detta vatten får du av idel nåd – och bara av nåd – ta emot och dricka in. Din Gud vill ge. Och du vet hur det går till att dricka. Man öppnar munnen, suger in och sväljer. Resten sker automatiskt. Det man dricker passerar inte bara matsmältningskanalen. Det går in i hjärta och hjärna. Det går in i lungor och lever. Ja, det går faktiskt in i varenda cell och droppe blod som finns i vår kropp. Så djupt måste det gå om det skall släcka vår törst.
Och precis på samma sätt är det med Andens levande vatten. Det måste gå in i tanken och känslan och viljan. Men det får inte ens stanna där. Ända ner till i vårt väsens innersta undermedvetna värld måste det få frihet att gå. Där bor vår ande.
Detta är något absolut nödvändigt. Det är nödvändigt för att vår ande skall kunna uppleva nya födelsens under. Och vår ande är det enda i vårt väsen som kan bli fött på nytt. Ty ”det som är fött av kött är kött”. Och det blir aldrig någonting annat än kött. Undret i vårt undermedvetna är nödvändigt för att Guds ande tillsammans med vår ande skall kunna vittna om att vi är Guds barn. Det är nödvändigt, för att vår religion skall bli en andlig funktion och inte bara en själslig process. Det själiska måste vara med. Men det är inte slutmålet för det levande vattnet. ”Det andliga kommer alltså inte först utan det fysiska” (1 Kor 15:46), säger Paulus. Sedan kommer det andliga. Och det är frånvaron av denna erfarenhet hos en mängd av bekännande kristna som gör att deras religion är en fysisk presentation och inte funktionen av ett nytt liv. I vårt väsens undermedvetna värld stannar det levande vattnet och förvandlas till en källa. Inte till en reservoar, inte till en damm och mist av allt till en göl. Utan till en källa, ”ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14).
– Men det måste väl fyllas på, om dess vatten skall kunna flyta ut, sa en av mina kolleger då jag försökte berätta för honom om denna hemlighet. Fyllas på? Vem skall fylla på? Och med vad skulle det fyllas på när Bibeln säger: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er” (1 Kor 3:16). ”Kristus finns hos er, hoppet om härligheten” (Kol 1:27). ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden” (Rom 5:5).
Gud – Kristus – den helige Ande i oss som verkliga och verksamma realiteter! Igen: Fall i stoftet du människokryp! Tacka och tillbe och ge full frihet åt den verklighet och rikedom du bär inom dig.
Ge frihet! Hur gör man då? Man lägger ner allt sitt motstånd mot Guds vilja. In under hans vilja matar man in allt sådant som är i opposition mot hans vilja och väsen. Man slappnar av, tackar och ger sig hän. Och det står ju att vi skall ”gå in i hans portar med tacksägelse” (Ps 100:4). Inte med kamp och allra minst med kramp. Från källan i vårt innersta skall den heliga strömmen sedan flyta ut och flyta in i vår medvetna sinnevärld. Det är detta som är syftet med det hela.
Den flyter in i vår tankevärld och skapar en helig kontroll. Den skapar rena tankar. Goda och heliga tankar. På samma gång som den ger full frihet åt alla praktiska och nyttiga och lovliga tankar. Den går in i vår ofta vacklande vilja och verkar så att vi envist och ”tjursegt” håller den rätta kursen. Både söndag och vardag. I vårt sinne och våra ord och i vår vandel. Den går in och tar hand om vår förmåga att känna och förnimma. Så att vi är iskalla där vi bör vara iskalla och tänder en helig flamma där vi bör vara upptända. Den gör oss verkligt levande. Och den är mäktig nog att göra detta även när vi av en eller annan orsak är avstängda från all möjlighet till ”påfyllning” utifrån.
Jag talar inte med ringaktning om yttre ”nådemedel”: Herrens ord och Herrens bord och gemenskap med de heliga. Men källan i vårt innersta finns kvar även då dessa ting inte finns. Det enda som fodras är att vi ger källans vatten frihet att genomströmma vår inre värld. Ja, inte bara vår inre värld.
Den måste få frihet att flyta ut över våra läppar i form av goda ord. Den måste få frihet att flyta ut genom våra helgade öron och genom våra varma och generösa händer. Händer som bildligt talat torkar tåren från den gråtandes kind och lindrar nöden hos nödens barn.
Det troliga är att tillflödet utifrån var ganska svagt under Paulus tvååriga fångenskap i Caesarea. Där dukades inga nattvardsbord och där hölls inga uppbyggelsekonferenser. Och ändå var strömmen från hans innersta så stark efter de två åren att stathållare Festus utropade: ”Du yrar, Paulus. "Din stora lärdom gör dig galen” (Apg 26:24). Och kung Agrippa sa: ”Det går fort för dig att få mig till en kristen” (Apg 26:28).
De mötte mer än ord och fraser. De mötte någonting som grep dem och högg tag i dem. Detta tack vare att Paulus var en man full av den helige Ande. Strömmen av det levande vattnet flöt ut till andra människor. Ja, just det. Flöt ut! Det pumpades inte fram. Det droppande inte. Utan blev ”ett flöde av evigt liv” (Joh 4:14). Fast de som lyssnade inte ville dricka in livet. Och här tror jag att vi skulle sticka in ett ord av Paulus. Det finns i det femte kapitlet av Efesierbrevet: ”Låt eder uppfyllas av ande”, stod det i den äldre bibelöversättningen. Och vad ville Paulus säga med den uppmaningen?
Han kan inte ha menat dopet i den helige Ande. Ty den erfarenheten hade en del av församlingens medlemmar gjort ungefär tio år sedan, vid Paulus första besök i Efesos. Han kan knappast ha menat en förnyelsekris av mer eller mindre tillfällig karaktär. Någonting som i de flesta fall – sorgligt nog – ”går över” efter en kortare eller längre tid. Ty om han menat det skulle han ha sagt någonting i stil med det här: ”Lägg fram dig som ett böneämne vid nästa sammankomst. Kalla på några varmhjärtade vänner, som under handpåläggning ber för dig. Tag gärna några dagar av bön och fasta för att bli uppfylld av den helige Ande!”
Nej, ingenting av allt detta. Utan rakt på sak: ”Låt er uppfyllas av ande!” Vilket ju egentligen betyder: Ge Gud frihet att fylla er med den helige Ande. Avbryt gärna läsningen av detta brev och ge Gud denna frihet. Eller gör det då ni är färdiga med läsningen av brevet!
Detta måste betyda att den som äger anden när som helst kan ge Gud denna frihet. Då man vaknar på morgonen. Stund efter stund under dagens lopp. Då man lägger sig till ro på kvällen och under nattens sömnlösa timmar. Och eftersom varken Guds ande eller vår ande behöver sova, så kan denna heliga process pågå tjugofyra timmar varje dygn. Det här betyder inte att du alltid förnimmer den heliga verkligheten. Men processen pågår även då du ingenting förnimmer. Ja, den pågår i ditt väsens innersta även när din själ gastkramas av ångest.
Men det står faktiskt att vi – som en följd av den stundliga andeuppfyllelsen – ”skall sjunga och spela till Herren av hela våra hjärtan” (Ef 5:19). Och i den sången kan även den som är i total avsaknad av sångröst och gehör instämma. Länge kunde jag hålla på och berätta om vad som sker och hur det kan bli när Livets Ande får frihet att ge en vanlig människa del av sitt överflöd. Men här måste jag motvilligt stanna.
Låt mig ändå till sist ställa några frågor. Tror du att vad jag skrivit ned här endast är ett fabulerande av min 92-åriga hjärna eller tror du att det finns en värld och en verklighet bakom det skrivna? Har du, som är en bekännande kristen, någon erfarenhet av andens liv eller består din religion bara av någonting som du själv håller på med där du gör ”så gott du kan”? Är det en produkt av mänsklig aktivitet eller är den ett resultat av ett gudomligt ingripande?
Om du tror att jag talar sanning, fast du själv inte har upplevt någonting av det jag talat om, är det då inte någonting som är värt att söka? Inte bara därför att du en gång skall vinna evig salighet utan för att du redan under din tid på jorden skall få någonting, som ger ditt liv ett verkligt innehåll.
Brevens ursprung: Frank Mangs Center r.f
http://www.frankmangscenter.fi
Läs det första brevet här:
http://www.mickelsson.net/era/index.php?lang=&show=8037&nmp=&p=Nyheter
Läs det andra brevet här:
http://www.mickelsson.net/era/index.php?p_userid=116&lang=&edit=1&show=8040&nmp=&p=Nyheter
