Bibeln och Själen

ALLMÄNT. ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” 1 Mos 2:7

Människans själ dyker upp redan i början av Gamla testamentet, visserligen inte uttryckligen i den svenska översättningen, men nog i den hebreiska. Det ord som översatts till ”varelse” är det hebreiska ordet ”Nefesh” som också har betydelsen själ. Människan blev alltså enligt hebreiskt synsätt en levande ”själ” efter att Gud hade blåst liv i Adams kropp. Han fick inte en själ utan han blev en levande själ. Ordet själ betecknar i detta sammanhang hela Adam, någon skarp distinktion mellan kropp och själ görs inte och det behöver inte heller göras. Detta är väldigt viktigt att ha i minnet när man, till exempel, behandlar förhållandet mellan tro och gärning, eftersom det inte görs någon klar och tydlig skillnad mellan kropp och själ kan det inte heller finnas någon tydlig skillnad mellan tro och gärning. Det som finns i själen är i kroppen och det som själen vill gör man med sina lemmar. Tro måste följas av handling i enlighet med tron, det är det som menas när det står skrivet ”du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft” i 5 Mos. 6:5. Man fullgör budet när man med hela sin varelse uppfyller Guds vilja. En tro som inte leder till handling engagerar inte hela ens själ.

När Bibeln talar mer noggrant om själen och dess egenskaper uppdelas den i två mycket olika delar:

1 Den goda naturen

Samtidigt som människan är en själ har människan både en kropp och en själ. Själen står i detta sammanhang för en människas innersta, tankar, känslor, självmedvetande, kreativitet, vilja, samvete, personlighet osv. i kontrast till en människas lemmar och kroppsdelar. Om man till exempel hugger av sin högra hand, som antas förleda en, kommer ens själ inte att påverkas i första hand. Ordet ”själ” har i det här sammanhanget en betydelse som i överlag är mer bekant för oss än den tidigare nämnda betydelsen. Den nämns på ett otal ställen i bibeln som till exempel i Psaltaren 31:10 där det står:

”Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd. Av sorg förtärs mitt öga, min själ och min kropp.”

Författaren gör klar skillnad mellan själen, som personlighetens centrum, och kroppen. Det är i denna aspekt av själen som vi har vår likhet med Gud; vi är Guds ofullkomliga avbilder. Den här aspekten av själen kan vi för enkelhetens skull kalla ”den goda naturen”, eftersom det är här vi har vår vilja att göra det goda. Här finns också vårt samvete och vår uppfattning om rätt och fel. Eftersom vi är skapade till Guds avbilder strävar vi efter att komma i kontakt med Gud, vi söker Honom. Denna del av själen är vår likhet med Gud och den skiljer oss sålunda från djuren. Om det inte vore för den här delen av själen hade vi inte kunnat söka Gud, föreställa oss Gud eller göra skillnad mellan onda och goda handlingar. Vi skulle i vårt beteende inte vara olika en samling skrikiga apor.

2 Den köttsliga naturen

Själen har också en annan sida; nämligen det som Paulus kallar ”köttet”. Det är denna del av själen som vi har gemensam med djuren och som innehåller vår själviskhet och våra instinkter. När jag säger ”själviskhet” menar jag själviskhet i bredaste möjliga bemärkelse. Självbevarelsedriften, viljan att överleva, är en sorts själviskhet som i sig inte är ond. Däremot, om Jesus hade låtit sin själbevarelsedrift ta överhanden i Getsemane hade han aldrig blivit korsfäst och det hade varit, minst sagt, beklagligt. ”Anden är villig, men köttet är svagt” Matt 26:41. Köttet vill tillfredsställa människans behov för att människan ska kunna överleva. Köttet utvecklar ett begär efter allt som känns bra och söker tillfredsställelse.

”Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.” Gal 5:19-21

Om man utvecklar ett begär efter något ont syndar man, om man prioriterar sig själv före alla andra och är sniken, ohjälpsam och självisk handlar man efter köttet. ”Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.” Ef. 2:3. Av själens två aspekter är köttet den starkare sidan, utan Guds Ande kommer man alltid att vilja göra det goda, men misslyckas med att inse vad som verkligen är gott. Man älskar sig själv mer än sin nästa och känner inte till Guds vilja. Det betyder inte att man inte vill göra goda handlingar, bara det att man alltid gör fler onda än goda handlingar. De köttsliga begären för krig mot själen som det står i 1 Petr 2:11, om man bara följer sina begär kommer man inte att ärva Guds rike. För att kunna ärva Guds rike behöver man något utöver sin ursprungliga själ; nämligen Anden.

Anden

I sig är själen inte förmögen att göra mycket annat än att synda, upprätthålla livet och söka efter Gud. När man väl funnit Gud kommer man att få Guds Ande, det gör att man inte slaviskt följer köttet, den goda naturen får med hjälp av Anden övertaget. Man lär sig att älska sin nästa som sig själv och Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ. Den köttsliga naturen försvinner ingenstans, men har inte längre kontroll över en om man inte tillåter det. Om man låter sig ledas av Anden kommer man att utföra alla de goda handlingar som Gud har förberett för en. ”Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse.” Rom. 6:19.

”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.” Gal. 5:22-26.