Goda nyheter sedan 2002     Söndag 15 december 2019 kl 23:26Nyheter | Skicka in artikel | Annonser | Bli skribent | Galleri | Blog | Musikalbum | Kontakta oss
Nyheter > Maria förlovad med sin Rufus
Viktor Rosendahl
Foto: Viktor Rosendahl
Maria och Rufus
Linus
 1 13574 202 10
Linus Mickelsson
Online 11:19 08/01 2007  Modifierad 09:38 18/08 2010

Allmänt  Maria Istrate, som bor och studerar till arkitekt i Rumänien har förlovat sig med Rufus Hedengren som studerar till regissör på Arcada.

Paret planerar att gifta sig i slutet av sommaren. Enligt rumänsk tradition skall man bjuda alla. Maria säger åt Rufus att han får fast bjuda hela Finland till Rumänien på bröllop.

Om allt går som paret planerar finns det en svår bit kvar: Om Maria flyttar till Finland borde hon lära sig finska.

Idag på måndagen åker Maria hem till Rumänien.

Linus vill ge en personlig hälsning till det hjärtliga paret:
- Jag önskar er lycka och frid.




Linus Mickelsson
13:12 5.9.2019
Linus

Verkligt tråkigt att höra om din mammas bortgång och din sorg. Om jag förstår saken rätt så liknade hon Maria på bilden. Skriv till oss på redaktionen om du behöver någon att prata med, tryck på "Kontakta oss"-länken i menyn ovan.
Benis
14:28 2.9.2019


Min mamma också borta
Succ
14:25 2.9.2019


sorry menade 12 år sen inte 4 månader
Succ
14:24 2.9.2019


Snart har 4 månader gått, 4 månader utan min mamma. Varje dag är en plåga. Varenda dag är jobbig. Saknaden efter min mamma är oändlig. Jag vet inte hur jag ska orka gå här ett helt liv utan henne, men man bär på mer stryka än vad man trodde hade. Jag önskar inte någon människa detta, att gå igenom samma sak. För det blir aldrig ett normalt liv igen..spelar inte roll vart jag än kommer komma i livet, hur lyckligt det än kommer bli. Mamma kommer alltid att fattas och det märks. Därför blir det inte normalt igen. Det är inte normalt att min mamma är borta. Det är en stor omställning i mitt liv, att mista sin mamma.

Det är fruktansvärt när människor dör, olycka, sjukdom eller ålderdom. Då har man iallafall chansen att få träffa personen och få ta ett sista farväl. Min mamma blev mördad (fyfan för att behöva skriva det…) Och vi fick aldrig chansen att få träffa henne en sista gång, hur mycket vi än ville. Rättsmedicinska avrådde oss gång på gång på gång, tillslut var det för sent. Där tog dom ifrån oss rätten vi egentligen hade. Min mamma hittades död i sängen hemma i sin lägenhet, strypt. Men en kudde över ansiktet. Jag och min pappa har fått se bilderna på henne efteråt, (bara för vi inte fick träffa henne personligen) så var detta ända sättet. Och det gör ont att se att det är min mamma som ligger där, död. Att se hur uppsvullet ansiktet var att man knappt kunde se att det var hon. Men dom bilderna har bara gjort mig starkare.

Idag känns det som att jag klarar av vad som helst. Aldrig trodde jag att jag var såhär stark. Jag sjung på min mammas begravning, en sista sång till henne. (vi spelade in hela begravningen, ifall vi vill visa våra barn, eller bara ha som ett minne) Jag var med när vi tömde min mammas lägenhet, vek ner alla hennes kläder som luktade henne. Och gick igenom sak för sak. Sängen som hon låg död i, som det var spår av från henne fick min pappa och pojkvän bära ut. Jag läste upp ett brev på hennes urnsättning, dagen hon fyllde 50 år, för jag ville att hon skulle höra vad jag kände. Sen sänkte jag och min bror ner henne i jorden. Jag fick se bilderna på henne när hon var död, och jag höll tal till hennes mördare på rättegången. Jag är så jävla stark, att gå igenom en sån här sak skulle kunna få mig att gå igenom vad som helst.

Man vet inte riktigt vad man ska känna, man är så ledsen, arg, och allt på samma gång. Jag saknar ihjäl mig efter min mamma, och det är så jobbigt att jag fortfarande är så ung som jag är och att jag kommer få gå igenom ett liv utan henne. Man hade accepterat det mer om det vart sjukdom eller ålderdom, då kanske man hade vart lite mer förberedd. Jag kan vara glad utåt, skrattar och skojar. Men inombords är jag helt förstörd, halva jag dog när min mamma dog. Jag gråter varannan dag nästan för jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag känner mig så ensam utan min mamma. Livet är så jävla långt, speciellt nu. Jag tror på ett liv efter döden, det måste jag göra nu. Om jag dör när jag är 90 år, då ska jag alltså gå här i ca 70 år utan min mamma. Tänk om jag glömmer henne, glömmer hennes röst och hur hon var. Alltså jag är livrädd för det. Det gör så ont, så jävla ont. Har man inte vart med om det så förstår man inte vilket smärta det är att bära på. Det kommer stunder när jag vill ringa min mamma, men tanken slår mig att det är ändå ingen som kommer att svara. Jag kommer aldrig mer få träffa mamma, inte i detta livet iallafall. När jag vill träffa så får jag gå till hennes grav, det känns skönt att vara där iallafall.

14 december 2014 träffade jag mamma för sista gången. Jag minns när vi skulle säga hejdå. Då kramades vi en stund och jag sa att jag älskade henne och hon sa att hon älskade mig också som vi alltid gjorde när vi säger hejdå. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången, sista gången jag skulle få krama henne, sista gången jag ens skulle få se henne. Tänk om jag hade vetat att om 5 dagar senare så skulle hon inte finnas kvar längre. Jag kommer ihåg hur jag fick beskedet att min mamma var död. Min pappa kom hem hit på kvällen dagen innan julafton, och sa att han hade nåt hemskt att berätta. Och då sa han bara som det var, att mamma var död. Tog ett tag att fatta vad han pratar om, min första tanke var då att min farmor var död. Polletten föll ner och chocken kom “Min mamma?” “Mm” Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej!!!!! Det var den värsta stunden i hela mitt liv. Den natten fick min svärmor ta Neo så åkte jag och min pojkvän hem till pappa och hans tjej och var där. Det är första gången i mitt liv som jag somnar gråtandes och vaknar upp gråtandes. Jag var så ledsen, gång på gång. Samtidigt skulle vi försöka få tag på min bror som bor i London, ingen av oss hade hans nr så det var en kamp att få tag i honom.

Varje år den 19 december kommer vara jobbig, varenda julafton kommer vara förstörd, detta kommer alltid påminnas om vad som har hänt. Mamma jag behöver dig, jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Du kommer alltid att finnas inom mig, i mitt hjärta kommer du alltid finnas kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora dig i 22 års åldern, jag trodde att jag skull få ta hand om dig när du skulle bo på ålderdomshem. Men nu får du sova ut mamma, jag vet hur jobbigt du har haft det med sömnen. Så vila nu mamma, umgås med alla du känner där uppe. Pappa tar hand om oss, han tar även hand om Robert. Det har han lovat oss. Så oroa dig inte för det. ♡
Succ
10:55 23.1.2019


Varför är min mamma på den där bilden
Benji
16:58 10.1.2007


Grattis
janne
23:13 9.1.2007


grattis!
Andreas
17:38 9.1.2007


Lycka och frid. :) Det var en fin hälsning! Intressant sed att "bjuda alla"... :)
Bettina
13:45 8.1.2007


Aaww va söta! <3 lycka till me allt!

De e roligt att alla nufötiden fölovar/gifter sig som så unga! :) De tycks va nya trenden inom kristna kretsar... åtminståne tycktes de vara så på mvv...

Kramar ti allihop!

...
13:09 8.1.2007


Vilket stiligt par asso!:) gratulationer
Sök

Skriv sökordet i rutan
Arkiv
Reklam

Annonsera här? Det passar bra! Kontakta oss!
musik >
10 senaste
>
You're forgiveness
Av Samuel Erik, Text och musik Samuel Erik, Producerad Samuel Erik och Manne Tiainen
Mick
Av Zealot Poets
Kärlekseld
Av Zealot Poets
Flumparanoia
Av Zealot Poets
The Day of Salvation
Av Pontus J Back
Without You
Av Pontus J Back
Thankful
Av Pontus J Back
Mighty God You Are (King of Kings)
Av Andreas Forsberg, producerad av Egon Veevo
Every Drop
Av Samuel Eklund, Producerad av Joakim Palmén