Frank Mangs tänkte och filosoferade i samma anda, och idag hörde jag Herren tala till mig. Jag valde att stanna hemma i stället för att göra någonting annat. Skönt att bara koppla av också och låta de få hjärncellerna jag har vila.
Herren vill att vi skall älska varandra oavsett vem och vad vi är.
För att vi skall bli ett krävs det någonting från alla olika läger och från oss alla kristna individer, bröder och systrar i Kristus Jesus.
Vi frikyrkliga bör kunna besöka den lutherska kyrkan och dess tillställningar och respektera deras trosuppfattning. Vi behöver inte bry oss i eller tala högt om vi har synpunkter på den lutherska liturgin, utan verkligen försöka acceptera varandras trosuppfattningar. Jag tror personligen att det kan vara hur välsignat som helst att delta på en luthersk Gudstjänst eller annat möte. Jag har rätt att vara den jag är. Jag har rätt att tillbe och prisa Herren på mitt eget sätt, utan att någon skall döma eller peka finger på mig för mitt sätt eller mitt utseende.
Våra lutherska syskon i Jesus borde även besöka olika frikyrkor och dess möten. Liksom vi skall respektera deras trosuppfattning skall de respektera våra kanske mera karisma fyllda sätt att tillbe och prisa Herren. Vi skall heller inte döma eller peka finger på de som väljer att sitta lugnt och stilla i kyrkbänken och tillbe och prisa Herren enligt deras personliga identitet i Kristus.
Om någon kräver att du måste var klädd på ett speciellt sätt, ha en speciell frisyr eller inte låta skägget växa. Då talar vi om en "religiös fasad" och Gud ser inte den. Han ser djupare. Han ser vårt hjärta!
Tag ett exempel! Jag Pontus J. Back, 36 år väljer att gå på en Gudstjänst till kyrkan i Brändö eller Dragnäsbäck i Vasa. Jag blir fylld av den helige Ande stiger upp och reser mina tatuerade armar mot himlen och sjunger i tungor. Jag kanske tar några klumpiga steg i ett desperat försök att dansa. Om jag väljer att lägga mig ner på mina knän framför altaret har jag väl även rätt att göra detta? (Det är dock en annan femma om jag kommer upp:)
Samma sak gäller om en luthersk broder kommer på ett möte i någon frikyrka där jag befinner mig. Församlingen sjunger, dansar, talar i tungor och skakar på huvuden. Vissa människor rycker på ansiktet, vissa hoppar, en del skrattar och en del gråter. Min lutherska broder sitter ensam i bänken men händerna knäppta och på sitt sätt prisar Herren. Han har absolut rätt till detta!
Nu säger jag ju inte att alla frikyrkliga dansar och hoppar eller talar i tungor eller att alla lutheraner sitter lugnt och stilla i bänken. Jag talar om något helt annat. Något som vår Herre vill att VI skall göra något åt.
Alla vi, från alla olika läger bör kunna besöka varandra under omständigheter som inte är av ekumenisk karaktär. Det vill säga under normala Gudstjänster och möten som inte annonseras ut som ekumeniska möten. Ekumenik är en bra ide´, men jag personligen har uppfattat dessa möten som att vi alla, olika samfund och folk med delade åsikter sitter på varsin sida i kyrkan och kanske till och med sneglar på varandra för att finna fel. Jag har dock varit med på mycket bra ekumeniska möten och konferenser där alla har kunnat enas om vår gemensamma nämnare Jesus Kristus.
Jag har rätt att vara den jag är. Jag har rätt att vara klädd som jag är. Det spelar ingen roll vart jag går. Har jag tatueringar skall ingen döma mig för detta. Har jag långt hår eller skägg, kanske både och, skall ingen heller kalla mig för hedning. Ingen skall heller dra några slutsatser på grund av mitt förflutna, inte i alla fall en kristen person. Så länge jag håller mig nära Gud och behandlar mina medmänniskor ödmjukt har ingen annan än Gud rätt att ändra på min identitet. Jag är den jag är. Du är den du är. Det är så det skall vara!
Det handlar inte om att finna fel hos varandra. Det handlar om att respektera varandra. Vi vet alla som kristna att vi måste göra ett beslut i vårt liv. Då vi tar emot Jesus Kristus som vår frälsare och Herre och bekänner vår tro på Honom.
Jag kan tala om dessa saker hur länge som helst men jag vill presentera ett exempel till:
Det talas om att man som kristen inte får spela rock´n roll...
Då jag blev sjuk var mitt centrala nervsystem skadat. Jag hade ingen koordination mellan hjärna och händer. Jag kunde inte göra det jag älskar att göra: spela gitarr. Jag hade min gitarr med mig på sjukhuset och jag försökte febrilt spela. Min vän Ben satt bredvid mig och såg på då jag försökte spela. Jag såg på honom att han var ledsen. Min gåva som jag hade haft sedan barnsben hade försvunnit. Satan hade tagit denna gåva ifrån mig. Jag kunde inte spela gitarr. Jag kunde heller inte skriva, varken med penna och papper eller på min dator.
Jag var mycket deprimerad. Jag grät och frågade Gud om jag någonsin kommer att spela gitarr igen. Vetenskapen hade en annan teori. Mitt nervsystem gick inte att reparera. Jag var förtvivlad men jag trodde att Jesus skulle kunna hjälpa mig. Jag bad till Jesus. Min vän Ben bad med mig dagligen. Människor jag inte känner, lutheraner, missionsförbundare, pingstvänner ja alla de olika kristna människorna bad för mig. Jag hade hört om människor som kommit till tro och de hade hört Gud säga att rockmusik är från djävulen. Jag trodde en stund att dagarna tillsammans med gitarren var över och att jag måste lämna rockmusiken. Det var ju rockmusiken som drog mig ner i träsket!
STOP! STOP STOP!
"Det var ju rockmusiken som drog mig ner i träsket". Ja, så tänkte jag då. Säg efter mig: "Det var ju rockmusiken som drog mig ner i träsket". Hur låter nu detta? Jo, det låter som om det skulle ha varit rockmusiken som korkade flaskan och hällde spriten ner i min hals. Detta är inte sant! Det var ingen annan än jag som öppnade flaskan och drack spriten och blev beroende, full och sjuk.
Jag lade ner musiken ett tag. Gud hade en annan plan. Han vill att jag skall spela gitarr. Jag är helad och jag spelar bättre än någonsin. Bra blir jag aldrig, men jag älskar att spela gitarr. Idag spelar jag gitarr
och då jag sjunger så sjunger jag om Jesus!
Igår fick jag äran att spela två låtar tillsammans med Cool Tide på Parkshow i Närpes. Det var en ära för mig. Att stå inför en publik och spela och sjunga om Jesus. Tänk att då jag var 8-9 år gammal köpte mina föräldrar min första el-gitarr till mig. De köpte denna av Kimmo Suomela. Igår stod vi på samma scen som bröder i Kristus och prisade Jesus med våra gitarrer. Då jag var liten ville jag bli som Kimmo och de andra musikerna i Vasa. Kimmo har även gjort ett viktigt beslut i sitt liv, och detta för länge sedan. Han har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå.
Ni kommer snart att få läsa mera om Kimmo här på mickelsson.net!
Tack Jesus för allt du har gjort i mitt liv!
http://www.pontusjback.com
http://www.jildwi.com
