Från mitt innersta hörs ett rop,
en tiger fyller sina lungor och savannen blir stilla av förskräckelse.
Jag skriker så fåglarna flyr,
så marken skälver,
så träden mister sina blad.
Mitt inre kosmos gör uppror mot jordaväldets mörka krafter.
Mitt hjärta simmar förtvivlat omkring på en stormande ocean
med hajar som förföljer dess slag.
Att bara få vara,
så innerligt förtvivlad,
så matt och så svag.
Så ensam och ledsen,
så vilsen och blek om kinderna...
och ändå viss om din kärlek.
Ack, det låter ju som obegripligt vansinne,
och ingen annan behöver väl heller förstå?
Vetskapen om att du älskar mig så som jag är,
så liten,
så rädd,
så märkbart förvirrad,
fyller mitt inre med förunderlig frid.
Tack Herre för att jag får vara precis just så här
och ändå så..
Innerligt Älskad.
Tomas Mattsson
16.4.2009
